Meny Stäng

Wislava Szymborskas Kärlek vid första ögonkastet

Av Peter Nyberg

 

Polskan Wislava Szymborskas poesi kännetecknas av en skenbar enkelhet. Ofta handlar poesin om relationer. För det mesta finns en ironisk underton. Alltid är de dräpande intelligenta.

Szcymborska är en politiskt färgad poet som i en dikt har liknat den hemska snömannen, Yetin, med Stalin. Intellektet, det seende ögat och modet att osentimentalt analysera det mänskliga och samhällets tendenser återfinns i koncentrat i poetens till antalet oerhört få diktböcker.

Att missta poesin för enbart enkel och prosaisk är dock ett stort misstag. Szymborska är strikt när det gäller rytmen, och ordens mångtydighet, vilket har problematiserat översättningen av hennes böcker till andra språk, inte desto mindre finns transkriptioner till en rad språk.

När Szymborska mottog nobelpriset 1996 motiverade Svenska Akademien valet såhär: ”för en poesi som med ironisk precision låter det historiska och biologiska sammanhanget träda fram i fragment av mänsklig verklighet”. Jag skulle vilja säga att det är just det som gör Kärlek vid första ögonkastet till en storartad kärleksdikt. Här liksom i all annan av Szymborskas diktning utelämnas den sötsliskighet som ibland smyger sig in i kärleksdiktningen. Istället görs slumpens lek till den verkande kraften.

Dikten gavs ut i samlingen Slutet och början 1993.

Kärlek vid första ögonkastet
(Översättning av Anders Bodegård)

De är båda förvissade om
att de har förenats av en plötslig känsla.
En sådan säkerhet är vacker,
men osäkerhet är vackrare.

De menar att eftersom de inte känt varann tidigare,
så har ingenting nånsin hänt mellan dem.
Men vad säger gatorna och trapporna och gångarna,
där deras steg kan ha korsats för länge sen?

Jag skulle vilja fråga dem
om de inte minns –
kanske i en svängdörr en gång
ansikte mot ansikte,
ett ‘ursäkta’ i trängseln,
ett ‘fel nummer’ i telefonluren,
– men jag vet nog vad de svarar.
Nej, de minns inte.

De skulle bli bra häpna att höra
hur länge de varit
en lekboll åt slumpen.

Ännu inte riktigt redo
att förvandla sig till öde åt dem
har slumpen för ihop dem, särat dem,
ställt sig i vägen för dem
och med en halvkvävd fnissning
hoppat åt sidan.

Där fanns tecken, signaler,
även om de var oläsliga.
Kanske för tre år sen,
eller förra tisdagen,
fladdrade ett lövfrån skuldra till skuldra?
Det fanns någonting borttappat och upplockat.
Vem vet om det inte var bollen
från barndomens snår.

Det fanns dörrhandtag och ringklockor,
där långt i förväg
beröring lagt sig på beröring.
Väskor bredvid varann på bagageinlämningen.
Kanske drömdes en natt en och samma dröm,
som suddades bort så fort de vaknade.

Ty varje början
är bara en fortsättning följer,
och skeendets bok
ligger alltid uppslagen på mitten.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

femton − sex =