Meny Stäng

Den stora gåtan – om Tomas Tranströmers haikudiktning

Av Peter Nyberg

Tomas Tranströmer. Foto: Andrei Romanenko CC BY-SA 3
Tomas Tranströmer. Foto: Andrei Romanenko CC BY-SA 3

Svenska akademien skriver i sitt utskick inför tilldelningen av nobelpriset i litteratur: ”Nobelpriset i litteratur år 2011 tilldelas den svenske poeten Tomas Tranströmer ’för att han i förtätade, genomlysta bilder ger oss ny tillgång till det verkliga’ ”. Såhär en dryg månad efteråt är det knappast någon poesiintresserad svensk som inte tagit del av formuleringen, men den förtjänar att upprepas eftersom den sätter fingret på de två företeelser som gör Tranströmers poesi fascinerande, hans bildspråk och hans förhållande till verkligheten.

Relationen mellan de två delarna i motiveringen blir i mitt tycke särskilt intressant i Tranströmers haikudiktning eftersom den avkräver poeten minimalistiska penseldrag men avancerat tänkande – vilket i sig skulle kunna vara ännu ett kännetecken för Tranströmers poetiska gärning. Haikun består av 5–7–5 stavelser men har inga krav på rytm och rim. Ursprungstanken är att konkretionen i dikten ska avspegla något djupare genom kontrastverkan mellan de två första och den sista raden. Helst ska någon form av årstidsanspelning förekomma. Innan haikusamlingen Den stora gåtan (2004) berättade Tranströmer i en intervju i Svenska Dagbladet att han fruktade att mästarna skulle tycka att hans saknad av konkretion skulle vara för oortodox. Mottagandet blev tvärt emot hyllande, även från de traditionella mästarnas sida. Tranströmers haikudiktin