Meny Stäng

Läsarnas hyllningar till nobelpristagaren

Jan Hoff Svarta vykort

Tomas

Jag ser din bild, broder. Jag hör din sång, min vän. Vi delar samma halva av en mänsklighet vars syfte endast kan vara gemensamt, om än glömt av massor.

Vi ser båda samma lätta andes omätbara styrka. Styrkan som gör vår väg till helhet möjlig. Styrkan som får oss att bryta törnen med bara händer framför att gå en vältrampad stig bara för förförelsen i en antydan till en glimt i en ögonvrå av något bättre, något större, något nytt!

Vi ser båda en själ, tudelad av tvivlet. Sammanbunden av hoppet. Slitandes varandras hår med ordens bleka, fattiga och fåfänga försök till förmedlingen av poetiska drömmar. Poesins underbara sång på själens språk, det enda svaret på den enda frågan, vi vet båda hur tunn vår beskrivning av sanningen om själen är dömd att förbli, om vi så använder alla ord som finns. Tömmer vi varje ordförråd, skrapar resterna ur varje boklåda och sopar varje vind ren på sägner så kan vi ändå bara göra bilden mer detaljerad, mer högupplöst. Aldrig kan vi göra den djupare utan fler språk än orden.

Ditt värv var stort min vän och tankar tänkta värda att bevara. De är för evigt en del av melodin, den enträget, med en tunn, tunn yta av kristallvass is, vitt lysande sången som sjunger svaret på själens språk – poesi. Sjunger ett namn, sjunger JagViDu, Sjunger namnet på Gud.

Hans Grönberg

 

Med anledning av Tomas Tranströmers nobelpris

Att gå genom väggar gör ont, skrev han.
Men hans dikt den är läkande, helande.
Han söker en sanning och blir själv sann,
i sin skönhet är han aldrig felande.

Han omtolkar världen så som den är,
som om han själv har klotet i händerna
och