Meny Stäng

”hjälp mig i raseriarbetet, guddräng”: Tolkningar av Katarina Frostensons poesi

Av Peter Nyberg

Katarina Frostenson. Foto: Sandra Qvist
Katarina Frostenson. Foto: Sandra Qvist

Philomela är en av två döttrar till den atenska kungen i den antika grekiska mytologin. Den andra dottern, Procne, gifts i ett resonemangsäktenskap bort till den trakiska kungen Tereus med vilken hon får en son. Eftersom de två systrarna vuxit upp tillsammans och blivit betydelsefulla för varandra ber Procne sin make att föra Philomela till kungariket. Tereus hämtar henne personligen men på vägen tillbaka drabbas han av lust till sin svägerska. Mannen nobbas men tål inte avslaget utan får in Philomela i en bod och våldtar henne. För att hon inte ska skvallra skär han ut hennes tunga och placerar henne bland sina väverskor på landsbygden. Till sin maka säger han att systern är död.

Philomela kan inte berätta vad som hänt med sin röst men väver en bild av händelsen och ser till att systern får se den, vilket leder till att hon förstår vad som skett. Som hämnd dödar Procne sin egen son och låter servera sin man köttet. När han ätit upp sin son avslöjar hon vad han gjort.

Myten är berättelsen om en medeahämnd och besvarar frågan om vad som är det värsta att berövas. För en kvinna sin dygd. För en man sin son.

En variant av myten nedtecknades av Robert Graves. Här får Procne tungan avskuren och blir inlåst bland väverskorna för att Tereus ska kunna gifta sig med systern. Men hon lär sig att låta som en fågel och genom sina läten förmedlar hon övergreppet till Philomela. Gudarna beslutar sig för att rädda Procne och låter henne bli en näktergal. Kanske såg Robert Graves myten som en alltför grym historia om den kvinnliga hämndens gränslöshet och ville ge den en mildare sensmoral, så han valde att förklarar hur näktergalens vackra men sorgsna sång kom till.

Förhållandena mellan kvinnor och män i myten om Philomela är till viss del densamma som förhållandet mellan kvinnor och män i Katarina Frostensons författarskap. Ebba Witt-Brattström har i en presentation av poeten på litteraturbanken.se påvisat hur könsmaktfördelningen fungerar i poesin och hur Frostenson använder mytologiska karaktärer för att visualisera sina dikter och gestalta det rådande könskriget i samhället. Enligt Witt-Brattström är det ”främst under nittiotalets lyriska kraftsamling man kan tala om ett fokus på kriget mellan könen hos Frostenson, även om det ingalunda är så statiskt framställt som att kvinnor alltid är offer och män alltid är förövare. Den frostensonska manstypen är en ’tendre assasin’, en ömsint mördare, liksom kvinnotypen är en jungfru med potential att döda”.

Framför allt är det i Tankarna (1994) som Philomelagestalten är central. Dock nöjer sig inte Frostenson med att bara behandla den grekiska myten utan generaliserar motivet av mannen som våldför sig på kvinnan och förgör hennes förmåga att tala till att omfatta alla kvinnor. Under den här tiden påbörjades den debatt i samhället som skulle omformulera och med större precision definiera våldtäktsbegreppet. Kontexten är inte oväsentlig i läsningen av Tankarna. Philomela blir hos Frostenson en symbol för de våldtagna kvinnorna som av samhället fråntagits sin rätt att tala, en symbol för dem som i rättegångar snarare själva anklagades för att ha lockat våldtäktsmannen än fick upprättelse och därmed gjorde sin röst hörd. ”jag vill se ditt stora inre stelnat på en skärm i staden”, skriver Frostenson i dikten som framför de andra anspelar på Philomelamyten: ”Tunga”. Flera av scenerna i diktboken talar också om död, vilket är följdriktigt. I samma dikt står: ”en kvinna i förmultning redan bland höstlöven / du kände hennes namn och en bild av ett ansikte / hennes namn, ett rassel av löv, ljud av papp”. De våldtagnas tungor har slitits ut men inte av den enskilda mannen utan av en patriarkal samhällsstruktur, vilket leder till deras förmultning.

En antites till ovanstående finns i essän Skallarna, som Frostenson skrev tillsammans med Aris Fioretos, där det istället är ett avhugget huvud som återfinns, vilket för tankarna till Orfeus vars skalle slets bort av menaderna eller Johannes döparens huvud. De båda männen drabbas av kvinnligt våld men deras språk går inte förlorat, deras tal fortsätter genom historien. Det är en fascinerande kontrast. Den döde mannen talar oändligt medan den döda kvinnan tystas.

Redan några år innan Tankarna hade Katarina Frostenson börjat sina efterforskningar om det sexuella och manliga våldet i Joner (1991). Istället för Philomela står här den medeltida svenska balladen om Jungfrun i Hindhamn i centrum, en allusion som mindre tydligt fanns med redan i Stränderna (1989). Balladen handlar i korthet om en ung herre, som hos Frostenson blir den från andra ballader kända herr Peder, som är ute i skogen och jagar, råkar väcka anstöt hos naturväsen och drabbas av en förtrollning som gör att han istället för sin fästmö ser en hind, vilken han skjuter ihjäl. Han flår henne och först då ser han att det är den älskade. Därefter tar han livet av sig genom att skjuta sig själv i hjärtat. Hos Frostenson är jakten det intressanta i myten. Herr Peder för ordet: ”jag jagar vid gränsen Värld / jag vill jaga dig ut till randen / Där bildhinnan brister. Där dragen slaknar”. Ordvalen indikerar att det handlar om ett sexuellt övergrepp. Hos Frostenson är jakten en redan uttänkt strategi hos herr Peder. Den andra centrala gestalten är jungfrun. I Diktningen tycks jungfrun veta att hon ska bli dräpt. Stråket av förutbestämdhet laddar texterna med spänning. Det som sker måste ske vilket gör det nästan helt omöjligt att inte fortsätta läsningen trots att skeendena är förutbestämda, som i ”Balladen om vägen”.

Följ mig bortåt vägen, marken färgas röd
I lund det blänker Det står en man
i vägens mitt. I handens stam
Jag går den fram, jag går den död

Ebba Witt-Brattström har knutit Joner till styckmordet på Catrin da Costa 1984. Resultatet av mordrättegången blev att en obducent och en allmänläkare fanns skyldiga till att ha obducerat da Costas döda kropp, men de kunde inte dömas för att ha dödat henne. Obduktionen var ett brott som vid domen hunnits preskriberats, vilket innebar att de 1988 frigavs. Catrine är en namne till Katarina och Witt-Brattström menar att raden ”min like en skenleende svepning” och frasen ”det ilar i mitt långa oläkta sår, negativ blända” pålyser en identifikation. Det finns flera ställen i början av Joner där identifikationen också är tydlig: ”Vi liknar varandra. Det finns nästan ingen skillnad” från dikten ”Vi liknar” som inleder samlingen eller från dikten ”Negativ, tindra” som inleds ” Någon som liknar mig / någon som liknade mig, in i det sista”.

Från början är diktjaget i Joner vredgat, så klart, hon är styckmördad, men en omvändning sker i och med att hennes rygg öppnas. Frostenson visar enligt Witt-Brattström att ”Catrines lik stympades och tömdes enligt sexualmordets regler sedan Jack the Ripper: de yttre könsdelarna skars av och de inre reproduktionsorganen avlägsnades”. Det förunderliga i Joner sker när jagets könsattiraljer försvinner. Med dessa försvinner också allt hat. Sexualmordets allra mest centrala är att förinta kvinnan. När hon förminskas till neutral kropp ”så står du där, med din ryggsida öppnad. Ler, / vämjs, vänjs i ljuset: vad är det som händer / du har ingen motvilja mer”

Könskriget är en konflikt som härleds till könet och den makt könet har över individen. Samtidigt är det tydligt att Frostenson ser könet som konstruktion. I det att könsdelarna avskärs minskas hatet mot mannen, oviljan försvinner. Tereus och Herr Peder drivs hos Frostenson främst av sin könsdrift och hatet mot det andra könet. Genom att knyta deras handlingar mot det traditionella sexualmordet görs de till marionetter för din egen position. Deras syfte i dikttillvaron är att begå de bestial