Meny Stäng

”hjälp mig i raseriarbetet, guddräng”: Tolkningar av Katarina Frostensons poesi

Av Peter Nyberg

Katarina Frostenson. Foto: Sandra Qvist
Katarina Frostenson. Foto: Sandra Qvist

Philomela är en av två döttrar till den atenska kungen i den antika grekiska mytologin. Den andra dottern, Procne, gifts i ett resonemangsäktenskap bort till den trakiska kungen Tereus med vilken hon får en son. Eftersom de två systrarna vuxit upp tillsammans och blivit betydelsefulla för varandra ber Procne sin make att föra Philomela till kungariket. Tereus hämtar henne personligen men på vägen tillbaka drabbas han av lust till sin svägerska. Mannen nobbas men tål inte avslaget utan får in Philomela i en bod och våldtar henne. För att hon inte ska skvallra skär han ut hennes tunga och placerar henne bland sina väverskor på landsbygden. Till sin maka säger han att systern är död.

Philomela kan inte berätta vad som hänt med sin röst men väver en bild av händelsen och ser till att systern får se den, vilket leder till att hon förstår vad som skett. Som hämnd dödar Procne sin egen son och låter servera sin man köttet. När han ätit upp sin son avslöjar hon vad han gjort.

Myten är berättelsen om en medeahämnd och besvarar frågan om vad som är det värsta att berövas. För en kvinna sin dygd. För en man sin son.

En variant av myten nedtecknades av Robert Graves. Här får Procne tungan avskuren och blir inlåst bland väverskorna för att Tereus ska kunna gifta sig med systern. Men hon lär sig att låta som en fågel och genom sina läten förmedlar hon övergreppet till Philomela. Gudarna beslutar sig för att rädda Procne och låter henne bli en näktergal. Kanske såg Robert Graves myten som en alltför grym historia om den kvinnliga hämndens gränslöshet och ville ge den en mildare sensmoral, så han valde att förklarar hur näktergalens vackra men sorgsna sång kom till.

Förhållandena mellan kvinnor och män i myten om Philomela är till viss del densamma som förhållandet mellan kvinnor och män i Katarina Frostensons författarskap. Ebba Witt-Brattström har i en presentation av poeten på litteraturbanken.se påvisat hur könsmaktfördelningen fungerar i poesin och hur Frostenson använder mytologiska karaktärer för att visualisera sina dikter och gestalta det rådande könskriget i samhället. Enligt Witt-Brattström är det ”främst under nittiotalets lyriska kraftsamling man kan tala om ett fokus på kriget mellan könen hos Frostenson, även om det ingalunda är så statiskt framställt som att kvinnor alltid är offer och män alltid är förövare. Den frostensonska manstypen är en ’tendre assasin’, en ömsint mördare, liksom kvinnotypen är en jungfru med potential att döda”.

Framför allt är det i Tankarna (1994) som Philomelagestalten är central. Dock nöjer sig inte Frostenson med att bara behandla den grekiska myten utan generaliserar motivet av mannen som våldför sig på kvinnan och förgör hennes förmåga att tala till att omfatta alla kvinnor. Under den här tiden påbörjades den debatt i samhället som skulle omformulera och med större precision definiera våldtäktsbegreppet. Kontexten är inte oväsentlig i läsningen av Tankarna. Philomela blir hos Frostenson en symbol för de våldtagna kvinnorna som av samhället fråntagits sin rätt att tala, en symbol för dem som i rättegångar snarare själva anklagades för att ha lockat våldtäktsmannen än fick upprättelse och därmed gjorde sin röst hörd. ”jag vill se ditt stora inre stelnat på en skärm i staden”, skriver Frostenson i dikten som framför de andra anspelar på Philomelamyten: ”Tunga”. Flera av scenerna i diktboken talar också om död, vilket är följdriktigt. I samma dikt står: ”en kvinna i förmultning redan bland höstlöven / du kände hennes namn och en bild av ett ansikte / hennes namn, ett rassel av löv, ljud av papp”. De våldtagnas tungor har slitits ut men inte av den enskilda mannen utan av en patriarkal samhällsstruktur, vilket leder till deras förmultning.

En antites till ovanstående finns i essän Skallarna, som Frostenson skrev tillsammans med Aris Fioretos, där det istället är ett avhugget huvud som återfinns, vilket för tankarna till Orfeus vars skalle slets bort av menaderna eller Johannes döparens huvud. De båda männen drabbas av kvinnligt våld men deras språk går inte förlorat, deras tal fortsätter genom historien. Det är en fascinerande kontrast. Den döde mannen talar oändligt medan den döda kvinnan tystas.

Redan några år innan Tankarna hade Katarina Frostenson börjat sina efterforskningar om det sexuella och manliga våldet i Joner (1991). Istället för Philomela står här den medeltida svenska balladen om Jungfrun i Hindhamn i centrum, en allusion som mindre tydligt fanns med redan i Stränderna (1989). Balladen handlar i korthet om en ung herre, som hos Frostenson blir den från andra ballader kända herr Peder, som är ute i skogen och jagar, råkar väcka anstöt hos naturväsen och drabbas av en förtrollning som gör att han istället för sin fästmö ser en hind, vilken han skjuter ihjäl. Han flår henne och först då ser han att det är den älskade. Därefter tar han livet av sig genom att skjuta sig själv i hjärtat. Hos Frostenson är jakten det intressanta i myten. Herr Peder för ordet: ”jag jagar vid gränsen Värld / jag vill jaga dig ut till randen / Där bildhinnan brister. Där dragen slaknar”. Ordvalen indikerar att det handlar om ett sexuellt övergrepp. Hos Frostenson är jakten en redan uttänkt strategi hos herr Peder. Den andra centrala gestalten är jungfrun. I Diktningen tycks jungfrun veta att hon ska bli dräpt. Stråket av förutbestämdhet laddar texterna med spänning. Det som sker måste ske vilket gör det nästan helt omöjligt att inte fortsätta läsningen trots att skeendena är förutbestämda, som i ”Balladen om vägen”.

Följ mig bortåt vägen, marken färgas röd
I lund det blänker Det står en man
i vägens mitt. I handens stam
Jag går den fram, jag går den död

Ebba Witt-Brattström har knutit Joner till styckmordet på Catrin da Costa 1984. Resultatet av mordrättegången blev att en obducent och en allmänläkare fanns skyldiga till att ha obducerat da Costas döda kropp, men de kunde inte dömas för att ha dödat henne. Obduktionen var ett brott som vid domen hunnits preskriberats, vilket innebar att de 1988 frigavs. Catrine är en namne till Katarina och Witt-Brattström menar att raden ”min like en skenleende svepning” och frasen ”det ilar i mitt långa oläkta sår, negativ blända” pålyser en identifikation. Det finns flera ställen i början av Joner där identifikationen också är tydlig: ”Vi liknar varandra. Det finns nästan ingen skillnad” från dikten ”Vi liknar” som inleder samlingen eller från dikten ”Negativ, tindra” som inleds ” Någon som liknar mig / någon som liknade mig, in i det sista”.

Från början är diktjaget i Joner vredgat, så klart, hon är styckmördad, men en omvändning sker i och med att hennes rygg öppnas. Frostenson visar enligt Witt-Brattström att ”Catrines lik stympades och tömdes enligt sexualmordets regler sedan Jack the Ripper: de yttre könsdelarna skars av och de inre reproduktionsorganen avlägsnades”. Det förunderliga i Joner sker när jagets könsattiraljer försvinner. Med dessa försvinner också allt hat. Sexualmordets allra mest centrala är att förinta kvinnan. När hon förminskas till neutral kropp ”så står du där, med din ryggsida öppnad. Ler, / vämjs, vänjs i ljuset: vad är det som händer / du har ingen motvilja mer”

Könskriget är en konflikt som härleds till könet och den makt könet har över individen. Samtidigt är det tydligt att Frostenson ser könet som konstruktion. I det att könsdelarna avskärs minskas hatet mot mannen, oviljan försvinner. Tereus och Herr Peder drivs hos Frostenson främst av sin könsdrift och hatet mot det andra könet. Genom att knyta deras handlingar mot det traditionella sexualmordet görs de till marionetter för din egen position. Deras syfte i dikttillvaron är att begå de bestialiska handlingarna medan jungrun och Philomelas uppgift är att bli utsatta för dessa handlingar. Myten blir således en illustration av verkligheten: så är könsmaktsordningen, så fungerar nutiden. Det är därför obducenten och allmänläkaren går fria, de spelar sin roll, liksom da Costa har spelat sin. Det är först genom att göra oss av med könen som vi kan få ro och se den andre som något annat än en förtryckare eller ett offer.

Som synes arbetar Frostenson med en mycket avancerad väv av referenser i sina dikter, en väv som inte bara finns i enskilda verk utan sträcker sig mellan diktböckerna. Få författarskap i Sverige är så sammanhållna som Katarina Frostensons. Redan i debuten I mellan (1978) är formen utpräglad och ganska lite i sättet att dikta kommer att förändras över tiden. Med tanke på att hennes dikt bröt mot allt vad 70-talets relativt konkreta och politiska diktning innebar är genombrottet imponerande. Under 80-talet blir hon tongivande inom svensk dikt och under 90-talet nås någon form av höjdpunkt, inte minst genom de diskuterade verken och inträdet i Svenska Akademien 1992 (där hon efterträdde Arthur Lundkvist på stol 18). Medialt talades om en omorientering i och med Karkas (2004). Man menade i recensionerna att Frostenson gått från allvar till att bli närmast munter i sina ordlekar. Personligen har jag svårt att se det, också Frostenson har i intervjuer uttryckt en viss tveksamhet till att de senare samlingarna blivit muntrare. Även om diskussionen om könsmakt och stympning av lik inte bör bli annat än allvarlig finns en lekfull och humoristisk fåra genom författarskapet i stort. Det är svårt att se hur Frostensons poesi skulle ha utvecklats utan den fantasifulla lekfullheten i formen. I hög grad är det den som gjorde Frostenson till en inflytelserik och nydanande diktare. Det är också formen som gör hennes poesi exkluderande, då läsningen kräver omfattande associativ förmåga och framför allt att läsaren är villig att arbeta för förståelsen av diktjagets utgångspunkter. Ofta är det inte svårare att ett jag får observera och delta i en helt vardaglig händelse som laddas. I min läsning finner jag det vardagliga hos Frostenson vara mer centralt än könskrig och styckmord. Ett exempel ur ”Dygnrörelse” från Rena land (1980):

Tak, stenar – skriv ner knaket av damers röster tuggande
drömlösa blickar. Ssccch – här är sjukt
av tystnad. En danssjuk stryker gatorna, besvärjer blickar
Han slår skrämt
skräck omkring sig. Många rör ingen. Hans säng
kan man fråga sig
Frågor: vad är en hatt för
hur kan en man gå så
tala om husen och gatstenarna

En förståelse i vanlig bemärkelse går kanske inte att få utan att läsa hela dikten men ljudarbetet är excellent. Hur ordens enskilda ljud liknar varandra och hur deras innebörder vrids associativt, den fysiska dimensionen som danssjukan för med sig, rytmiken i första och andra radens ”knaket av damers röster tuggande / drömlösa blickar” som följt av hyschningen utgör en form av sinnesintryck. Beskrivningen ramas in av ”Tak stenar” och ”tala om husen och gatstenarna”. De skapar en formel inom vilken beskrivningen av den danssjuke kan verka. Inte heller här är allvaret överhängande, den danssjuke ter sig onekligen lustig och det gör också hyschandet. Innebörden av orden ”slår skrämt / skräck” är visserligen allvarlig men ordens raspande gör att dem inte bör tas på så stort allvar som innebörden påkallar.

Omgivningen och den miljö som står nära diktjaget binds således in genom poesin. I författarskapet vimlar det av dikter som snarast är ekfraser på semesterorter som Fuerteventura, Cadaques eller Montréal. I den senaste diktsamlingen Flodtid finns en passage i dikten ”Maten man äter / Klagan” som på ett tydligt sätt illustrerar det vardagliga och miljöbundna motivet i diktningen.

Som främling sveper du om hörnet på butiken sju till elva,
ögonen tar upp orden Rea på fika
Fråga oraklet vad de gör med din kropp
det känns som ödesvind och klippskär
vrakbitar i halsen, sticker ut pinnar i kind och tinning
mest ur ögonen
du måste andas lugnt, hjärtat
inte se bort
inte blunda, se men
inte förtäras av de svarta seglen, den rad som
står vid porten, väktaren: intighetens bokstäver versalt och utan rot
IDOL A DOM B ELIMINERA C
Går in för att få något i magen, fingrar trevar under skyltar efter någon
burk att
bära hem, till lägret framför skärmen, sakta äta ensam – det är inte farligt
ensamhet är helt naturligt
stod det
Under skylten Matglada varor står pocketen Styckmordet på min son
vem tog den, la den i sin korg bredvid en rot
ett mjölkpaket skvalpande intill
vad vill du inte röra det är detsamma som att slippa höra
men dröj bland muggar och groteskmuffins, kaffebollar
storkoppar och utsagor som höga hus

För mig konkretiserar stycket allt som är Katarina Frostenson. Ytterst handlar poesin nämligen om att poeten har en skarp blick för detaljer, för det konkreta och absurda som är vi. Utdraget är en inifrånskildring av något mycket trivialt, att handla på Seveneleven, men genom Frostensons blick förändras det triviala i tillvaron och blir ett återsken av vår civilisation. Först i det återskenet vi kan se och upptäcka oss själva och få förståelse för våra absurda handlingar. Frostenson är inte lättläst, hennes ordlekar och referenser inte enkla att tyda men de är existentiellt insiktsfulla och just därför oerhört intressanta för en receptiv läsare som är redo att arbeta för insikterna. Bakom skarpögdheten ligger nämligen en djup otillfredsställelse med vad ögonen tar in av omgivningen ur vilken både vrede och humor stammar: ”hjälp mig i raseriarbetet, guddräng”.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *