Meny Stäng

”jag åtrår alla män som åtrår mig”: jag-gestalten i Åsa Ericsdotters verk

Av Peter Nyberg

Åsa Ericsdotter. Foto: Rumänska institutet
Åsa Ericsdotter. Foto: Rumänska institutet

I efterhand känns det nästan overkligt. Det första som står i den första boken är formeln som sedan inte ska frångås i författarskapet:

1 person = som älskar mig högre än himlen och tillbaka, om jag inte talar till honom dör han och jag vet det lika väl som han inte vet att jag vill försvinna, jag åtrår honom endast för att jag behöver bli åtrådd för att överleva

1 person = som jag älskar och det är för ynkligt att beskriva det så, för en natt av hans kärlek ger jag mitt liv och mina drömmar: han lämnade mig fordom i tystnad för att överrösta mina tårar

1 längtan = om evigheten

1 ord = hans namn mot min hud

1 liv = vårt och sedan ingen levandes

1 minne = hans lem i mitt sköte och stillhet – hans röst i min mun hans fingrar i mitt hår bara 1 minne och tusentals fler däremellan

1 jag = som lever i bittra sagor där ingen utom jag kan såras av ingen utom alla, mina ord kan döda och göra liv men inte få tillbaka den som lämnat mig i tystnad för att överrösta mina tårar

1 tvång = den älskog jag kräver av alla och ingen och kladdet i min hals som kväver mig deras åtrå deras kroppar deras ord som talar till mig bara mig

Hon är 16 år när det skrivs. Det ska skaka om det litterära Sverige. Ungdomen och den sexuellt explicita tonen. 16 år.

Första gången jag läser det sitter jag på en buss i Kalmar och ser betongblocken i Norrliden försvinna bakom mig. Alla säten är fyllda. Bussmotorn skrockar, dånar och påminner lite om min fasters andning i så motto att avsaknaden av rosslanden och skrammel skrämmer mer än det ändå rytmiska oljudet. Bredvid mig sitter en lätt spritdoftande man i solkiga jeans. Jag bor inneboende hos en vän några månader innan examen. Kvällen och halva natten innan har jag fördjupat mig i Göran Walléns Vetenskapsteori och forskningsmetodik. Utanför har snön solkats av avgaser och börjat rinna ut över trottoarerna.

I väskan ligger förutom ytterligare två böcker med obskyra teorem också en tunn, liten pocketbok: Åsa Ericsdotters Oskyld. Egentligen är det inte poesin som lockar utan ryktet att här skriver en ung kvinna om sex på ett chockerande rättframt sätt. Som ung, aningen pryd och försiktig pojkman lockar den typen av läsning eftersom den kvinnliga sexualiteten annars är en stängd värld. Så jag tar upp boken och studerar den visserligen ritade men bittert blickande kvinnan med röda, tjocka läppar och svarta ögon som stirrar på mig från framsidan. Det finns en hunger och en aggressivitet i den där bilden, i de där ögonen.

Efteråt har jag svårt att minnas hur det gick till, men bussen har stannat i Norrliden igen, vilket betyder att jag har åkt ett helt varv genom Kalmar. Då och då tittade jag upp och konstaterade att jag närmade mig, sedan uppslukandet. Något med språket, hur orden, trots sin avvikande grammatik fångade upp och nerslungade mig i en annan värld. Boken har tagit slut och jag är lite förvirrad, men nöjd med att vara en aningen blyg och försiktig pojkman. Berättarens kärleksmasochistiska läggning är lika lockande som avskräckande. Och orden, det där språket utan egentlig interpunktion som flödar fram över sidorna.

Jag börjar läsa igen, men lyckas kliva av på rätt hållplats. Missar en halvtimme av föreläsningen och får en ond blick av doktoranden, men det gör ingenting. En ny tillvaro har avslöjats för mig.

När jag nu, många år senare, läser om Oskyld förstår jag drunkningsolyckan, men är för skolad för att inte irriteras lite av grammatiken och formuleringarna och själv för sexuellt cynisk för att på allvar vara nyfiken eller alls chockeras av den unga kvinnans sexualitet. Kanske kan jag inte heller bortse från en hel bokproduktion, inalles sex böcker, som har behandlat exakt samma motiv. Jag vet vad som ska komma. Det visste jag inte då. Mycket i Oskyld bygger på överraskningen, det som inte gjorts tidigare: Ungdomen och den sexuellt explicita tonen. Flickkvinnan, tänker jag.

jag åtrår alla män som åtrår mig och kysser de mig så kysser jag tillbaka, andra kvinnors män är mina om jag ber dem och tio gånger har jag glömt allt om trohet

jag dödar mina döttrar eftersom män talar så elaka ord jag talar lögner till dem som ljugit för mig och varje hämnd hämnas jag:

för min egen njutnings skull lever jag med mannen som älskar mig mest och är min bäste väns älskarinna jag är en sådan kvinna som andra kvinnor avskyr och en sådan kvinna som alla önskar bli

Boken är en intensiv och desperat jagutlevelse och rytmiken fungerar som ett infångande nät. Men det finns något lockande i innehållet: jaget lever med en man och har ett sexuellt förhållande med hans pappa. Det är en gammal pornografisk fantasi, jämte tvillingsystrarna, som ingen man skulle komma undan med men som när den vänds på blir användbar för Ericsdotter. Förhållandena är hos poeten inte heller så lustdrivna som hos pornografen, utan de drivs av trasighet, ett extremt behov av bekräftelse. Och det är flickan som styr. Man får inte glömma det. Det är kvinnan som bestämmer turerna. Männen blir dockor att klä ut och manövrera.

Åsa Ericsdotter föddes 1981 i Uppsala. Hon hade Håkan Nesser som svensklärare, det var han som förmedlade kontakten med W&W. Den äldre mannen som mentor för den yngre poeten. I en intervju berättar Ericsdotter att hon inte tyckte att det hon skrev var något särskilt men att Nesser uppmuntrade henne och gav henne positiv respons. Hon tillskriver honom i intervjun sitt författarskaps början. I övrigt existerar förvånansvärt lite om hennes person och det är så hon vill ha det. I Tidningen Kulturen finns en mejlintervju där Ericsdotter promotar sin roman Svårläst och berättar att hon en tid bott i Paris och när intervjun genomförs bor i Boston. Hon säger sig undvika människor men tycka om katter. Hon sjunger inte längre jazz men har gjort det. Hon arbetar som kattvakt ibland. Hon bakar kakor för svenska konsulatet i Paris.

I den andra boken, Kräklek, kommer könsorden redan i det andra stycket. ”det är jag som är kvinna och alltså är det jävligt stor skillnad och försök visst gör det ditt bästa stöna i basklav sträck på kuken…”. Hon har lärt sig något, tänker jag, den unga sexualiteten har blivit hennes signum, det är genom att vara explicit hon kommer att sälja böcker. Det är ju den explicita sexualiteten som har omskrivits i recensioner och artiklar. Tänk att en så ung flicka…

I Kräklek är rösten förändrad men motivet detsamma. Förhållandet mynnar ut i anorexi/bulimi. Kräkleken. Jaget bestraffar sig för sin sexualitet. Det leder till en argare röst. I Oskyld finns få svordomar, här är de vanliga. M