Meny Stäng

”jag åtrår alla män som åtrår mig”: jag-gestalten i Åsa Ericsdotters verk

Av Peter Nyberg

Åsa Ericsdotter. Foto: Rumänska institutet
Åsa Ericsdotter. Foto: Rumänska institutet

I efterhand känns det nästan overkligt. Det första som står i den första boken är formeln som sedan inte ska frångås i författarskapet:

1 person = som älskar mig högre än himlen och tillbaka, om jag inte talar till honom dör han och jag vet det lika väl som han inte vet att jag vill försvinna, jag åtrår honom endast för att jag behöver bli åtrådd för att överleva

1 person = som jag älskar och det är för ynkligt att beskriva det så, för en natt av hans kärlek ger jag mitt liv och mina drömmar: han lämnade mig fordom i tystnad för att överrösta mina tårar

1 längtan = om evigheten

1 ord = hans namn mot min hud

1 liv = vårt och sedan ingen levandes

1 minne = hans lem i mitt sköte och stillhet – hans röst i min mun hans fingrar i mitt hår bara 1 minne och tusentals fler däremellan

1 jag = som lever i bittra sagor där ingen utom jag kan såras av ingen utom alla, mina ord kan döda och göra liv men inte få tillbaka den som lämnat mig i tystnad för att överrösta mina tårar

1 tvång = den älskog jag kräver av alla och ingen och kladdet i min hals som kväver mig deras åtrå deras kroppar deras ord som talar till mig bara mig

Hon är 16 år när det skrivs. Det ska skaka om det litterära Sverige. Ungdomen och den sexuellt explicita tonen. 16 år.

Första gången jag läser det sitter jag på en buss i Kalmar och ser betongblocken i Norrliden försvinna bakom mig. Alla säten är fyllda. Bussmotorn skrockar, dånar och påminner lite om min fasters andning i så motto att avsaknaden av rosslanden och skrammel skrämmer mer än det ändå rytmiska oljudet. Bredvid mig sitter en lätt spritdoftande man i solkiga jeans. Jag bor inneboende hos en vän några månader innan examen. Kvällen och halva natten innan har jag fördjupat mig i Göran Walléns Vetenskapsteori och forskningsmetodik. Utanför har snön solkats av avgaser och börjat rinna ut över trottoarerna.

I väskan ligger förutom ytterligare två böcker med obskyra teorem också en tunn, liten pocketbok: Åsa Ericsdotters Oskyld. Egentligen är det inte poesin som lockar utan ryktet att här skriver en ung kvinna om sex på ett chockerande rättframt sätt. Som ung, aningen pryd och försiktig pojkman lockar den typen av läsning eftersom den kvinnliga sexualiteten annars är en stängd värld. Så jag tar upp boken och studerar den visserligen ritade men bittert blickande kvinnan med röda, tjocka läppar och svarta ögon som stirrar på mig från framsidan. Det finns en hunger och en aggressivitet i den där bilden, i de där ögonen.

Efteråt har jag svårt att minnas hur det gick till, men bussen har stannat i Norrliden igen, vilket betyder att jag har åkt ett helt varv genom Kalmar. Då och då tittade jag upp och konstaterade att jag närmade mig, sedan uppslukandet. Något med språket, hur orden, trots sin avvikande grammatik fångade upp och nerslungade mig i en annan värld. Boken har tagit slut och jag är lite förvirrad, men nöjd med att vara en aningen blyg och försiktig pojkman. Berättarens kärleksmasochistiska läggning är lika lockande som avskräckande. Och orden, det där språket utan egentlig interpunktion som flödar fram över sidorna.

Jag börjar läsa igen, men lyckas kliva av på rätt hållplats. Missar en halvtimme av föreläsningen och får en ond blick av doktoranden, men det gör ingenting. En ny tillvaro har avslöjats för mig.

När jag nu, många år senare, läser om Oskyld förstår jag drunkningsolyckan, men är för skolad för att inte irriteras lite av grammatiken och formuleringarna och själv för sexuellt cynisk för att på allvar vara nyfiken eller alls chockeras av den unga kvinnans sexualitet. Kanske kan jag inte heller bortse från en hel bokproduktion, inalles sex böcker, som har behandlat exakt samma motiv. Jag vet vad som ska komma. Det visste jag inte då. Mycket i Oskyld bygger på överraskningen, det som inte gjorts tidigare: Ungdomen och den sexuellt explicita tonen. Flickkvinnan, tänker jag.

jag åtrår alla män som åtrår mig och kysser de mig så kysser jag tillbaka, andra kvinnors män är mina om jag ber dem och tio gånger har jag glömt allt om trohet

jag dödar mina döttrar eftersom män talar så elaka ord jag talar lögner till dem som ljugit för mig och varje hämnd hämnas jag:

för min egen njutnings skull lever jag med mannen som älskar mig mest och är min bäste väns älskarinna jag är en sådan kvinna som andra kvinnor avskyr och en sådan kvinna som alla önskar bli

Boken är en intensiv och desperat jagutlevelse och rytmiken fungerar som ett infångande nät. Men det finns något lockande i innehållet: jaget lever med en man och har ett sexuellt förhållande med hans pappa. Det är en gammal pornografisk fantasi, jämte tvillingsystrarna, som ingen man skulle komma undan med men som när den vänds på blir användbar för Ericsdotter. Förhållandena är hos poeten inte heller så lustdrivna som hos pornografen, utan de drivs av trasighet, ett extremt behov av bekräftelse. Och det är flickan som styr. Man får inte glömma det. Det är kvinnan som bestämmer turerna. Männen blir dockor att klä ut och manövrera.

Åsa Ericsdotter föddes 1981 i Uppsala. Hon hade Håkan Nesser som svensklärare, det var han som förmedlade kontakten med W&W. Den äldre mannen som mentor för den yngre poeten. I en intervju berättar Ericsdotter att hon inte tyckte att det hon skrev var något särskilt men att Nesser uppmuntrade henne och gav henne positiv respons. Hon tillskriver honom i intervjun sitt författarskaps början. I övrigt existerar förvånansvärt lite om hennes person och det är så hon vill ha det. I Tidningen Kulturen finns en mejlintervju där Ericsdotter promotar sin roman Svårläst och berättar att hon en tid bott i Paris och när intervjun genomförs bor i Boston. Hon säger sig undvika människor men tycka om katter. Hon sjunger inte längre jazz men har gjort det. Hon arbetar som kattvakt ibland. Hon bakar kakor för svenska konsulatet i Paris.

I den andra boken, Kräklek, kommer könsorden redan i det andra stycket. ”det är jag som är kvinna och alltså är det jävligt stor skillnad och försök visst gör det ditt bästa stöna i basklav sträck på kuken…”. Hon har lärt sig något, tänker jag, den unga sexualiteten har blivit hennes signum, det är genom att vara explicit hon kommer att sälja böcker. Det är ju den explicita sexualiteten som har omskrivits i recensioner och artiklar. Tänk att en så ung flicka…

I Kräklek är rösten förändrad men motivet detsamma. Förhållandet mynnar ut i anorexi/bulimi. Kräkleken. Jaget bestraffar sig för sin sexualitet. Det leder till en argare röst. I Oskyld finns få svordomar, här är de vanliga. Men framför allt handlar boken om att äta och kräkas. Det som äts är framför allt sötsaker: ”det händer att jag fyller kasse efter kasse med mandelmassa och nougat men händer samma gång att jag ser hans nummer blinka på telefonen slänger allt i fyrisån och tar fel tåg för att möta honom”. På samma sätt fungerar kärleken. Den kan inmundigas men sedan måste den kastas upp. Både männen och jaget är fångade, kvinnan plågar sig själv medan männen slår. Könsstereotypen blir uppenbar: Den utåt skadande mannen och den inåt skadande kvinnan.: ”dom rinner igenom mej männen jag inte längre letar efter vill inte röra vill inte känna alla hårda kanter deras vassa hårstrån under läppen händerna som slår och slår och slår fiskmunnar som kippar efter andan under mej jag vill inte ha deras svettiga stötar mot mig kladdiga kukar”.

Efter de två första böckernas frustrationer, sinnessjukdom och förvirrade sexualitet tar Åsa Ericsdotter några steg tillbaka i boken med just namnet Tillbaks. Motivet är inte förändrat, men tonen och den språkliga rytmiken är mer tillbakahållen. En mer sofistikerad, vuxen poet framträder. Kommateringarna är helt borttagna men de poetiska grammatiska språkexperimenten kvar. Fortfarande föredrar poeten den talspråkliga formen, kanske för att syntaxen är talspråklig, dikten ska uttalas. Samtidigt är det kanske den mest svåruttalade diktsamlingen rent formuleringsmässigt. Texten framstår som ett mummel eller en inre monolog. ”för trots apelsinträden stenstränderna jordgubbarna i februari så liksom domnar dom bort bakom gardinerna sagorna om rävar och hönor och himlar som faller i bitar och mellan baguettesmulorna i soffan smulas vi isär du och jag flisor av dina fingrar mot skärvor av mina skulderblad”

Något som har tillkommit är en lek med allusioner. Tidigare har diktningen nästan helt saknat den nivån, allt har varit centrerat till ett diktjag och hennes själsliv, men nu alluderas på framför allt populärkultur: ”säjer hej i prinsessklänningar”, ”blundar och gömmer mig i fraggelberg”. Kvinnan i boken pendlar mellan regredierad barnslighet och vuxen kärlek, men är genom hela läsningen mer balanserad än de tidigare diktjagen. Fortfarande finns kaoset i tvåsamheten, skräcken för den andres närvaro vilken bryter förhållandet och gör det ohållbart. Men den poetiska blicken har förändrats. Istället för att falla ner i avgrunden eller straffa sig själv infinner sig en häftig saknad och längtan tillbaka in i kärleken. Här finns också en tydligt beskriven miljö, vilket kanske är en följd av att Ericsdotter skriver boken i Paris. Den svenska växtligheten omnämns med namn. Naturen har blivit intressantare, men först i sin frånvaro – på samma sätt som kärleksobjekten.

I de följande tre böckerna, smälter, Förbindelse och Svårläst låter Ericsdotter språket glida mot den traditionella syntaxen. I smälter infogas interpunktion och det som tidigare har varit typiskt för Ericsdotters poesi, den grammatiska leken där leden mellan de betydelsebärande delarna i texten tagits bort, tonas ner avsevärt. Läsinstruktionerna blir därmed tydligare men prosalyriken är fortfarande associativ och fragmenterad.

du blundar första gången du kysser mej, snuddar min hand första gången som i förbifarten, låter dragkedjorna vara. i jämförelse med andra tar det tusen år att möta dej, i jämförelse med en sekund och det är första gången för oss båda och hundrafemte.

ändå jämför sig cypresserna här med gullregnet hos mormor, magnolian på bakgården, vad skulle du ha sagt, vinet, vad tror du, era sydvästviner mot det här vassa med kådan i botten, duvorna och påfåglarna.

Fortfarande finns bara små bokstäver och orden ”mej”, ”dej”, ”nån-varianterna” och ”dom” är talspråkligt stavade, däremot finns inga andra talspråkliga former, vilket har funnits i de tidigare böckerna.

I Förbindelse närmar sig Ericsdotter den renodlade prosans principer. Enskilda stycken pryder sidorna och syntaxen har fått stora bokstäver. Det prosalyriska inslaget innebär framför allt att man som läsare inte alltid vet var i skeendena man är eller vem som gör vad. Motivet är dock detsamma som tidigare: vänsterprasslet, oron, problemet med ensamhet kontra närhet. När sexet är över – vad gör man då? Det sistnämnda problemet ska utvecklas i Ericsdotters första roman – Svårläst.

Genrebytet är också ett förlagsbyte. Egentligen är bytet av förlag snarast symboliskt, Bonniers tar över istället för koncernkompisen W&W. Inte heller texten skiljer sig särskilt mycket från vad som tidigare skapats, utöver att rörelsen bort från fragment och bruten syntax fullgörs. Åtminstone på ytan, egentligen är det samma slags logiska översteg i det förlaget kallar prosa som i det som de valde att kalla prosalyrik. Idén med textens spänning är fortfarande att inte låta läsaren riktigt veta var och varför saker och ting sker. En annan skillnad är att boken till stora delar är skriven i tredjeperson, dock med tydliga markeringar att texten skulle kunna handla om Ericsdotter. Motivet justeras dock bara marginellt:

Regler

Man får inte göra en plan, då dör det. Man får inte ringa henne, då slutar hon svara. Man får ligga alldeles intill, man får viska, man får säga kom men man måste stänga av ljudet där, det måste sluta innan det börjar. Eller man får ta tag i henne, man får ta över, man får bara inte vänta sig att telefonnumren ska fungera nästa dag.

Stig Claesson berättade i en krönika att han under en intervju tillfrågades vad budskapet i hans böcker var. Han svarade att han inte har något budskap i sina böcker, att det där med budskap hör hemma i predikstolen. Journalisten höll med och menade att har man läst en av Slas böcker har man läst alla och är klar med författarskapet.

Slas verkar i krönikan tycka att det är tröttsamt att utvecklas och jämför sin rika bokproduktion med orkesterledaren Sidney Bechet vars hela repertoar uppgick till 20 jazzlåtar som han år efter år turnerade med. ”men för att förstå räckte det inte med att gå på en av orkesterns konserter eller ens två. Det var nåt man skulle förstå inom den ram han valt.”

Detsamma gäller för Åsa Ericsdotter. Likheten med en improviserande jazzmusiker är slående, hur vissa partier tas om gång på gång. Inte för att uppnå perfektion utan för att läsaren ska få chansen att verkligen förstå.

Det faller sig också naturligt att hänge sig åt genustolkningar av verken, att i Ericsdotters produktion hitta gestaltningen av hur heteronormen upplöses, en gestaltning av tvåsamhetens omöjlighet och djurets driftsystem. Ofta har de feministiska uttolkarna applåderat det draget hos Ericsdotter och menat att det är idealt, att tvåsamhet och heteronorm är förljuget. Men vad är så lyckat med heteronormens upplösning om man inte blir lycklig av den? För det centrala hos de gestaltade kvinnorna är deras rädsla för närhet, de känner sig fängslade i förhållandet till mannen, vilket gör att det runt dem svävar ett okänt antal manliga kroppar, som i otaliga scener går ifrån dem. Även jagen försöker anta den manliga rollen genom att lämna, men inte heller det gör dem lyckligare. I ett försök att forma tillvaron efter normen får en av männen i Svårläst nyckeln till jagets lägenhetsdörr, vilket leder till att skräcken stegras för att dörren när som helst kan öppnas. Inget fungerar, det sker en låsning inom karaktärerna. Ett förhållande blir klaustrofobiskt och destruktivt. Friheten utan förhållande blir för ensamt och destruktivt: Destruktion sker under alla förhållanden.

Själva sexualiteten tycks rymma en låsning. Den skapar avstånd istället för närhet. När akten är avklarad finns bara en intensiv och rörig känslosamhet kvar som hur de inblandade än gör etablerar ett avstånd mellan dem. En för mig intressantare tolkningsgrund än genustolkningens finns i Erik H. Erikssons psykoanalytiska teori.

I den sena ungdomen uppkommer enligt Erikssons