Meny Stäng

”ty sådan är regeln i det här förlorarspelet”: Marginalia om Wislava Szymborska

Av Peter Nyberg

Szymborskafrimärke

Mina föräldrar står svartklädda på yttertrappen. Pappas kostym har en knappt synlig fläck på ena benet strax under fickan och jag har hjälpt honom att knyta den svarta slipsen, som han numera säger sig få användning för allt oftare. Mamma står bredvid med sin överdimensionerade handväska. Den var hennes enda privata zon när jag växte upp, kanske för att det var där hon förvarade cigaretterna.

Grannen dog för ett par veckor sedan och de är på väg till hans begravning. Jag stannar i föräldrahemmet men kan inte låta bli att tänka på den döda: en liten, krumbent, skäggig och glad man med tax som under hela min uppväxt tog sig tid att prata en stund. När pappa ringde och berättade var rösten en sekvens högre än vanligt: de var i samma ålder. För de efterlevande tedde sig det hastiga förloppet chockartat. Sedan några år hade vår granne ett svagt hjärta. Han trodde sig ha lunginflammation men förvägrades läkarvård tills han segnade ihop. I ambulansen på väg till lasarettet dog han. Hjärtattack, visade det sig i efterhand. När pappa berättat tänker jag att det är i sin ordning, de ska dö nu en efter en. Några skovlar mull och livet är glömt. Somliga av dem ska försvinna snabbt men de flesta utdraget. Han drog ingen nitlott, vår granne.

När tankarna är tänkta slår det mi