Meny Stäng

”ty sådan är regeln i det här förlorarspelet”: Marginalia om Wislava Szymborska

Av Peter Nyberg

Szymborskafrimärke

Mina föräldrar står svartklädda på yttertrappen. Pappas kostym har en knappt synlig fläck på ena benet strax under fickan och jag har hjälpt honom att knyta den svarta slipsen, som han numera säger sig få användning för allt oftare. Mamma står bredvid med sin överdimensionerade handväska. Den var hennes enda privata zon när jag växte upp, kanske för att det var där hon förvarade cigaretterna.

Grannen dog för ett par veckor sedan och de är på väg till hans begravning. Jag stannar i föräldrahemmet men kan inte låta bli att tänka på den döda: en liten, krumbent, skäggig och glad man med tax som under hela min uppväxt tog sig tid att prata en stund. När pappa ringde och berättade var rösten en sekvens högre än vanligt: de var i samma ålder. För de efterlevande tedde sig det hastiga förloppet chockartat. Sedan några år hade vår granne ett svagt hjärta. Han trodde sig ha lunginflammation men förvägrades läkarvård tills han segnade ihop. I ambulansen på väg till lasarettet dog han. Hjärtattack, visade det sig i efterhand. När pappa berättat tänker jag att det är i sin ordning, de ska dö nu en efter en. Några skovlar mull och livet är glömt. Somliga av dem ska försvinna snabbt men de flesta utdraget. Han drog ingen nitlott, vår granne.

När tankarna är tänkta slår det mig att jag använder någon annans ord, det är inte jag som formulerar det där om mull. Efter en stund hittar jag dikten i Wislawa Szymborskas bok Nära ögat: ”Klassiker” heter den:

Några skovlar mull och livet är bortglömt.
Musiken frigör sig från omständigheterna.
Maestrons hosta tystnar över menuetterna.
Och borta är grötomslagen.
Elden förtär peruken full av damm och löss.
Och bläckfläckarna försvinner från spetsmanchetten.
På sophögen med kängorna, dessa obekväma vittnen.
Violinen tar den minst begåvade eleven hand om.
Slaktarräkningarna plockas fram bland noterna.
I musmagar hamnar den arma moderns brev.
Tillintetgjord slocknar den olyckliga kärleken.
Ögonen upphör att tåras.
[– – –]

Szymborskas dikt om döden innehåller mycket av det som är hennes kännetecken. Hon är verklighetssinnad men samtidigt oerhört intelligent. Det vardagliga närmar sig abstraktionerna: praktiken att städa upp efter den döda kontra saknaden. Samtidigt finns också en frånvaro av sentimentalitet i dikterna, vilket gör att de ofta mynnar ut i ett ironiskt leende: ”Violinen tar den minst begåvade eleven hand om”.

De stoiska dragen i Szymborskas diktning grundlägger stämningen av ödesmättnad, lugn och ironi som genomsyrar texterna. Hon strävar efter att fånga det grundläggande i människan och skulle i vissa lägen rent av kunna kallas cyniker, vilket är följdriktigt: ur cynismen följer stoicismen. De mest kända stoikerna är romare: Marcus Aurelius, Seneca och Cicero, men tankeströmningen uppstod i Grekland under den gyllene eran på 310-talet f. Kr. En grundläggande tanke hos stoikerna är hyllandet av logos, vilket passande nog kan översättas till ”ord”, men som inom den filosofiska skolan innebär tingens inneboende ordning. Logos styr på ett mekaniskt sätt världens skeenden och fungerar som en i allt verkande princip. Människan skulle i sina liv försöka motstå drifterna: kärlek, hat, smärta, lust förvirrade och gjorde det svårt att se det objektiva goda, i vilket varje människa kunde förnimma logos. Vishet och återhållsamhet blev ideal att sträva mot och apati i betydelsen utan sinnesrörelse, blev ett idealt tillstånd. Man närmade sig zenbuddhismen i sina ideal, men fjärmade sig genom ödestron. Stoikerna menade att allt var förutbestämt, somliga hade en deterministisk övertygelse andra en fatalistisk. Men logos har allt planerat. Därav deras ideal – varför brusa upp när allt redan är bestämt? Det här förhållningssättet till verkligheten genomsyrar Szymborskas diktning, det skulle kunna vara hennes utgångspunkt i till exempel dikten ”Metafysik”:

Det var en gång,
Det var, så tog det slut.
I en given turordning,
ty sådan är regeln i det här förlorarspelet.
En banal slutsats, inte ens värd att skriva ner,
om det inte var för ett obestridligt faktum,
ett faktum för evigheters evighet,
för hela kosmos, sådant det är och kommer att vara,
att något var där på riktigt,
så länge det inte tog slut,
till och med det faktum
att du idag har ätit klimpsoppa med fläsksvål.

Men jag är långt ifrån stoisk när jag på nätet läser att Wislawa Szymborska har dött. Helt stilla sitter jag i mitt arbetsrum på gymnasiet och tittar på skärmen, får svårt att andas och vet inte riktigt vart jag ska göra av händerna. Rummet är tomt. Jag läser inte hur hon dog utan sätter mig på min plats och stirrar in i tegelväggen. Hon är död nu, hon som länge varit mitt stöd, hon som länge har satt ord på min tillvaro. Samhällsläraren kommer in och jag känner ett behov av att konkretisera, av att uttala, så jag säger:

– Wislawa Szymborska är död.

Samhällsläraren ser på mig, överväger hur hon ska hantera situationen, hör kanske inte namnet eller vet inte vem det är men beslutar sig för att beklaga sorgen. Jag nickar och vänder mig om mot tegelväggen.

– Hur gammal blev hon? frågar samhällsläraren bakom mig.
– 88.
– Hur dog hon?
– Jag vet inte riktigt. Av ålder tror jag.
– Man dör inte av ålder, något måste sluta fungera också.
– Då slutade något fungera. Också.

I Dagens Nyheter publiceras efter Szymborskas död tre dikter av henne. Översättaren Anders Bodegård, som har en stor del i att vi kan ta del av den i stora stycken briljanta polska poesin, menar att alla dikter fungerar som solonummer. När Bodegård besökte henne hade hon ett dussin dikter klara. Bland de tre dikter som publiceras i dagstidningen finns ”Handen”.

Tjugosju stycken ben,
trettiofem stycken muskler
cirka tvåtusen nervceller
i varje topp på våra fem fingrar.
Det räcker fuller väl
för att skriva ”Mein Kampf”
eller ”Nalle Puhs Hörna”

Orsak och verkan. Vi är alla utrustade för stordåd, hatets eller kärlekens, men logos bestämmer vem som ska trycka ner vilka tangenter.

Två år innan Szymborskas nobelpris 1996 låg jag och läste hennes dikter gräset utanför en folkhögskola i Södermanland. Poesin gjorde sig inte till utan sökte sig mot det allra mest grundläggande hos människan, vare sig det handlade om klimpsoppa med fläsksvål eller varats väsen. Diskrepansen mot hur jag vid den här tiden tänkte att man skulle skriva poesi var så påtaglig och eftersom jag ville skriva just poesi och hade lagt mig till med olika romantiska poser och svårbegripliga later med språket kom Szymborska som en sträng gumma och tillrättavisade. Man behöver inte verka svår. Man kan som poet vara helt enkel under förutsättning att man också är mycket intelligent och oerhört klarsynt. Szymborska är kanske det allra bästa exemplet på det.

Återhållsamhet tycks vara ett genomgripande del i poetens väsen. Szymborska kommer från ett Polen som demolerats av krig och sedan stelnat i sovjetunionens grepp. Hon kunde själv ha stelnat men valde att ingå i en tankevig rörelse tillsammans med några av efterkrigstidens stora polska poeter: Milosz, Zagajewskij, Rosewics och Herbert. Hon hade alla skäl att förstora sina åtbörder, att vråla om orättvisor men valde att stillsamt iaktta vad som hände runt omkring henne. Inget förvånar eller är exceptionellt i hennes diktade värld. Det kan det inte ha varit i hennes verklighet heller. Själva existensen tycks vara ödesmättad: Szymborska fick veta att hennes föräldrar innan de träffade varandra var förälskade i helt andra människor, något som drev henne att göra följande reflektion:

Det hade så när hänt
att min mor hade gift sig
med Zbigniew B. från Dunsta Wola.
Och hade de fått en dotter
vore jag inte hon

I flera dikter misstänker jag att Szymborska ler åt hur allvarligt planerande och uppnäst vi förhåller oss till en oförutsägbar existens som ändå är utstakad. Leendet tillåter henne att vara fascinerad av tillvarons mysterier, det är inkännande och vist och bibringar en känsla av att hon stod livets innersta essens mycket nära. Det finns också ett mystiskt stråk genom hennes diktning, liksom hos Czeslaw Milosz och Adam Zagajewskij, som knyter an till den stoiska hållningen. ”Kärlek vid första ögonkastet” från boken Slutet och början är ett bra exempel på den stoiska determinismen

De är båda förvissade om
att de har förenats av en plötslig känsla.
En sådan säkerhet är vacker,
men osäkerhet är vackrare.

De menar att eftersom de inte känt varann tidigare,
så har ingenting nånsin hänt mellan dem.
Men vad säger gatorna och trapporna och gångarna,
där deras steg kan ha korsats för länge sen?

Jag skulle vilja fråga dem
om de inte minns –
kanske i en svängdörr en gång
ansikte mot ansikte,
ett ‘ursäkta’ i trängseln,
ett ‘fel nummer’ i telefonluren,
– men jag vet nog vad de svarar.
Nej, de minns inte.

De skulle bli bra häpna att höra
hur länge de varit
en lekboll åt slumpen.

Ännu inte riktigt redo
att förvandla sig till öde åt dem
har slumpen fört ihop dem, särat dem,
ställt sig i vägen för dem
och med en halvkvävd fnissning
hoppat åt sidan.

Där fanns tecken, signaler,
även om de var oläsliga.
Kanske för tre år sen,
eller förra tisdagen,
fladdrade ett löv

från skuldra till skuldra?
Det fanns någonting borttappat och upplockat.
Vem vet om det inte var bollen
från barndomens snår.

Ty varje början
är bara en fortsättning följer,
och skeendets bok
ligger alltid uppslagen på mitten.

Slumpen hoppar åt sidan och blir öde, människans lott är att vara en pjäs åt logos. Vi har mötts men inte setts. Det finns ett lugn i den tanken. Det som sker det sker.

Som gymnasielärare åkte jag årligen på toleransresor med historiaklasser för att se förintelselägren. Vi bodde under varje resa några nätter i Szymborskas stad Krakow, utanför vilken Auschwitz ligger. Vid varje vistelse i staden har jag lösgjort mig från de andra i gruppen och en lång stund stått på Stora torget och väntat på att få se Wislawa Szymborska promenera över kullerstenarna framför saluhallen med en cigarett feminint vippande längst ut mellan pekfinger- och långfingertoppen. Ofta har jag tänkt på några rader ur just ”Kärlek vid första ögonkastet”: ”Men vad säger gatorna och trapporna och gångarna, där deras steg kan ha korsats för länge sen?”. Naturligtvis vågade jag inte aktivt söka upp henne. Vad skulle jag säga? Varför skulle jag störa? Men jag ville se henne, se hur hon rörde sig och kanske få ett intryck, en förståelse: där går en stor människa, en av dem som förstått tillvaron och vet dess inre kärna. Kanske kunde också jag förstå något väsentligt om själva tillvaron bara jag fick se henne.

Eller också gäckar jag mig själv. Naturligtvis ville jag att hon skulle se mig. Naturligtvis stod jag som en orrtupp och saluförde mig, osynlig i människomassan. Jag blev inte klokare bara kallare och när trumpetstötarna ljöd från det gotiska tornet och tvärt slutade hade den förutbestämda pilen satt punkt för min väntan.

Även om Wislawa Szymborska är en lågmäld författare inriktad på det inre med vardagen som utgångspunkt tar hon inte avstånd från politik. Tvärtom integreras den politiska sfären i hennes tankevärld. Liksom Gunnar Ekelöf är Szymborska en inre upprorsmakare. I sitt tänkande måste människor förändras och enda sättet att transformeras är att se hur vi beter oss. Därför måste någon visa, däri poetens uppgift. Människan står dock aldrig utanför historien, man måste ta ansvar. En av de mest komplexa dikterna hos Szymborska är ”Barn av vår tid”. Här ironiserar poeten över att allt under den kommunistiska tiden politiserades i tillvaron. Dikten publicerades inte förrän på 90-talet men belyser ett svunnet tankesätt.

Vi är barn av vår tid,
tiden är politisk.

Alla dina, våra, era
dagliga frågor, nattliga frågor,
är politiska frågor.

Vare sig du vill det eller inte
har dina gener ett politiskt förflutet,
din hy en politisk nyans,
dina ögon en politisk aspekt.

Vad du talar om har resonans,
vad du tiger om är talande
på ett eller annat politiskt sätt.

[…]

Eller ett konferensbord om vars form
det har tvistats i månader:
vid hurdant bord ska det förhandlas om liv och död,
ett runt eller fyrkantigt?

Under tiden har människor gått under,
djur har dött,
hus har brunnit
och åkrar förvildats
liksom längesedan svunna tider
som var mindre politiska.

Men Szymborska blir aldrig en predikant, jag tror att det är avgörande. Hon är moralisk och politisk men syftet med dikterna är aldrig bara att moralisera, utan att krypa inpå det allmänmänskliga och visa hur vi är. Kanske är det därför dikterna ofta närmar sig det helt vardagliga och fjärmar sig från traditionella poetiska poser. Szymborska skonar aldrig sig själv. Hon framstår som en av oss andra, oförblommerat. Hennes enda fördel som människa är förmågan att konkretisera oss i några få rader, moraliskt är hon lika förtappad som alla andra.

Bland minnena

Vi satt och pratade,
plötsligt blev det tyst.
Ute på terrassen kom en flicka,
ack, så vacker,
alltför vacker
för vår fridfulla vistelse här.

Basia kastade en panisk blick på maken.
Krystyna lade instinktivt sin hand
över Zbyszeks hand.
Jag tänkte för mig själv: jag ska ringa till dig
och säga – vänta lite med att komma,
det ska visst regna ett par dar.

Bara Agniezska, änkan,
log ett välkomnande leende.

88 år gammal är hon död. Lungcancer läser jag efter hand. Genom hela livet var hon en trogen rökare. Joanna Helander har tagit det fotografi av Szymborska som jag tycker bäst om. Det är svartvitt och hon har kavlat upp ärmarna på blusen och har