Meny Stäng

”ty sådan är regeln i det här förlorarspelet”: Marginalia om Wislava Szymborska

Av Peter Nyberg

Szymborskafrimärke

Mina föräldrar står svartklädda på yttertrappen. Pappas kostym har en knappt synlig fläck på ena benet strax under fickan och jag har hjälpt honom att knyta den svarta slipsen, som han numera säger sig få användning för allt oftare. Mamma står bredvid med sin överdimensionerade handväska. Den var hennes enda privata zon när jag växte upp, kanske för att det var där hon förvarade cigaretterna.

Grannen dog för ett par veckor sedan och de är på väg till hans begravning. Jag stannar i föräldrahemmet men kan inte låta bli att tänka på den döda: en liten, krumbent, skäggig och glad man med tax som under hela min uppväxt tog sig tid att prata en stund. När pappa ringde och berättade var rösten en sekvens högre än vanligt: de var i samma ålder. För de efterlevande tedde sig det hastiga förloppet chockartat. Sedan några år hade vår granne ett svagt hjärta. Han trodde sig ha lunginflammation men förvägrades läkarvård tills han segnade ihop. I ambulansen på väg till lasarettet dog han. Hjärtattack, visade det sig i efterhand. När pappa berättat tänker jag att det är i sin ordning, de ska dö nu en efter en. Några skovlar mull och livet är glömt. Somliga av dem ska försvinna snabbt men de flesta utdraget. Han drog ingen nitlott, vår granne.

När tankarna är tänkta slår det mig att jag använder någon annans ord, det är inte jag som formulerar det där om mull. Efter en stund hittar jag dikten i Wislawa Szymborskas bok Nära ögat: ”Klassiker” heter den:

Några skovlar mull och livet är bortglömt.
Musiken frigör sig från omständigheterna.
Maestrons hosta tystnar över menuetterna.
Och borta är grötomslagen.
Elden förtär peruken full av damm och löss.
Och bläckfläckarna försvinner från spetsmanchetten.
På sophögen med kängorna, dessa obekväma vittnen.
Violinen tar den minst begåvade eleven hand om.
Slaktarräkningarna plockas fram bland noterna.
I musmagar hamnar den arma moderns brev.
Tillintetgjord slocknar den olyckliga kärleken.
Ögonen upphör att tåras.
[– – –]

Szymborskas dikt om döden innehåller mycket av det som är hennes kännetecken. Hon är verklighetssinnad men samtidigt oerhört intelligent. Det vardagliga närmar sig abstraktionerna: praktiken att städa upp efter den döda kontra saknaden. Samtidigt finns också en frånvaro av sentimentalitet i dikterna, vilket gör att de ofta mynnar ut i ett ironiskt leende: ”Violinen tar den minst begåvade eleven hand om”.

De stoiska dragen i Szymborskas diktning grundlägger stämningen av ödesmättnad, lugn och ironi som genomsyrar texterna. Hon strävar efter att fånga det grundläggande i människan och skulle i vissa lägen rent av kunna kallas cyniker, vilket är följdriktigt: ur cynismen följer stoicismen. De mest kända stoikerna är romare: Marcus Aurelius, Seneca och Cicero, men tankeströmningen uppstod i Grekland under den gyllene eran på 310-talet f. Kr. En grundläggande tanke hos stoikerna är hyllandet av logos, vilket passande nog kan översättas till ”ord”, men som inom den filosofiska skolan innebär tingens inneboende ordning. Logos styr på ett mekaniskt sätt världens skeenden och fungerar som en i allt verkande princip. Människan skulle i sina liv försöka motstå drifterna: kärlek, hat, smärta, lust förvirrade och gjorde det svårt att se det objektiva goda, i vilket varje människa kunde förnimma logos. Vishet och återhållsamhet blev ideal att sträva mot och apati i betydelsen utan sinnesrörelse, blev ett idealt tillstånd. Man närmade sig zenbuddhismen i sina ideal, men fjärmade sig genom ödestron. Stoikerna menade att allt var förutbestämt, somliga hade en deterministisk övertygelse andra en fatalistisk. Men logos har allt planerat. Därav deras ideal – varför brusa upp när allt redan är bestämt? Det här förhållningssättet till verkligheten genomsyrar Szymborskas diktning, det skulle kunna vara hennes utgångspunkt i till exempel dikten ”Metafysik”:

Det var en gång,
Det var, så tog det slut.
I en given turordning,
ty sådan är regeln i det här förlorarspelet.
En banal slutsats, inte ens värd att skriva ner,
om det inte var för ett obestridligt faktum,
ett faktum för evigheters evighet,
för hela kosmos, sådant det är och kommer att vara,
att något var där på riktigt,
så länge det inte tog slut,
till och med det faktum
att du idag har ätit klimpsoppa med fläsksvål.

Men jag är långt ifrån stoisk när jag på nätet läser att Wislawa Szymborska har dött. Helt stilla sitter jag i mitt arbetsrum på gymnasiet och tittar på skärmen, får svårt att andas och vet inte riktigt vart jag ska göra av händerna. Rummet är tomt. Jag läser inte hur hon dog utan sätter mig på min plats och stirrar in i tegelväggen. Hon är död nu, hon som länge varit mitt stöd, hon som länge har satt ord på min tillvaro. Samhällsläraren kommer in och jag känner ett behov av att konkretisera, av att uttala, så jag säger:

– Wislawa Szymborska är död.

Samhällsläraren ser på mig, överväger hur hon ska hantera situationen, hör kanske inte namnet eller vet inte vem det är men beslutar sig för att beklaga sorgen. Jag nickar och vänder mig om mot tegelväggen.

– Hur gammal blev hon? frågar samhällsläraren bakom mig.
– 88.
– Hur dog hon?
– Jag vet inte riktigt. Av ålder tror jag.
– Man dör inte av ålder, något måste sluta fungera också.
– Då slutade något fungera. Också.

I Dagens Nyheter publiceras efter Szymborskas död tre dikter av henne. Översättaren Anders Bodegård, som har en stor del i att vi kan ta del av den i stora stycken briljanta polska poesin, menar att alla dikter fungerar som solonummer. När Bodegård besökte henne hade hon ett dussin dikter klara. Bland de tre dikter som publiceras i dagstidningen finns ”Handen”.

Tjugosju stycken ben,
trettiofem stycken muskler
cirka tvåtusen nervceller
i varje topp på våra fem fingrar.
Det räcker fuller väl
för att skriva ”Mein Kampf”
eller ”Nalle Puhs Hörna”

Orsak och verkan. Vi är alla utrustade för stordåd, hatets eller kärlekens, men logos bestämmer vem som ska trycka ner vilka tangenter.

Två år innan Szymborskas nobelpris 1996 låg jag och läste hennes dikter gräset utanför en folkhögskola i Södermanland. Poesin gjorde sig inte till utan sökte sig mot det allra mest grundläggande hos människan, vare sig det handlade om klimpsoppa med fläsksvål eller varats väsen. Diskrepansen mot hur jag vid den här tiden tänkte att man skulle skriva poesi var så påtaglig och eftersom jag ville skriva just poesi och hade lagt mig till med olika romantiska poser och svårbegripliga later med språket kom Szymborska som en sträng gumma och tillrättavisade. Man behöver inte verka svår. Man kan som poet vara helt enkel under förutsättning att man också är mycket intelligent och oerhört klarsynt. Szymborska är kanske det allra bästa exemplet på det.

Återhållsamhet tycks vara ett genomgripande del i poetens väsen. Szymborska kommer från ett Polen som demolerats av krig och sedan stelnat i sovjetunionens grepp. Hon kunde själv ha stelnat men valde att ingå i en tankevig rörelse tillsammans med några av efterkrigstidens stora polska poeter: Milosz, Zagajewskij, Rosewics och Herbert. Hon hade alla skäl att förstora sina åtbörder, att vråla om orättvisor men valde att stillsamt iaktta vad som hände runt omkring henne. Inget förvånar eller är exceptionellt i hennes diktade värld. Det kan det inte ha varit i hennes verklighet heller. Själva existensen tycks vara ödesmättad: Szymborska fick veta att hennes föräldrar innan de träffade varandra var förälskade i helt andra människor, något som drev henne att göra följande reflektion:

Det hade så när hänt
att min mor ha