Meny Stäng

Den styvmoderligt behandlade musiklyriken: Varför musik och lyrik måste få mötas i åtminstone tre minuter

Av Hampus Östh Gustafsson

Bruce Springsteen. Foto: Hampus Östh Gustafsson
Bruce Springsteen. Foto: Hampus Östh Gustafsson

”We learned more from a three minute-record than we ever learned in school”. Så inleds Bruce Springsteens låt ”No Surrender”. Ok, förlåt. Jag vet att jag ständigt återvänder till honom, men jag tror inte att jag är ensam om att ha en pop- eller rockartist som återkommande referenspunkt. Textrader från olika musikstycken fungerar som små aforismer, som finns i kalendrar ‒ en för varje vecka om året. Beroende på vilka känslostämningar eller situationer vi befinner oss i har vi oftast den där låten att vända oss till, som så pricksäkert sätter ord och musik på vad vi känner. Men i många fall förbiser vi vilken poesi som kan gömmas inom populärmusiken. Nog för att jag lärde mig åtskilligt i skolbänken, men icke desto mindre har jag stått där, framför en musikscen, och känt den just framförda låten fånga hela världen och berätta allt jag behöver veta om livet.

Musiklyriken är ingen förbisedd genre. Dess inflytande bör snarast betecknas som enormt. Däremot kan man fråga sig om den verkligen uppskattas tillräckligt och erkänns som ”riktig” lyrik i alla lägen. Idag är Plura Jonsson, Lars Winnerbäck och Håkan Hellström i mångas ögon lika mycket poeter som Bellman och Taube var. Men det är få namn från 1900-talets populärmusik som över huvud taget nämns i litteraturhistoriska översikter, trots att många musiker hunnit sätta historiska avtryck.

Bob Dylan. Foto: Hans-Erik Lundh
Bob Dylan. Foto: Hans-Erik Lundh

Bob Dylans betydelse för rockmusiken ur en litterär synvinkel har dock lyfts fram av bland annat litteraturprofessorn Johan Svedjedal. Den amerikanske singer-songwritern brukar dessutom nämnas som en av favoriterna till att få nobelpriset varje år. Förra hösten var oddset så lågt som fem gånger pengarna. Samtidigt är det anmärkningsvärt att nomineringen tas upp som en nyhet av media. Visserligen är det en nyhet eftersom en rockpoet aldrig tidigare har tilldelats priset. Men att en sådan poet omnämns borde vara en självklarhet.

Det tycks finnas ett glapp mellan vad som betraktas som ”riktig” lyrik och de inom populärmusiken odlade texterna. Sambanden mellan musik och lyrik syns idag inte lika starka som de historiskt sett har varit. Den äldsta skrivna litteraturen föregicks med största sannolikhet av muntliga traderingar, där den spreds via rapsoders recitationer, ofta i sjungen form. Takt och rytm har alltid varit centrala inom såväl musik som lyrik. Det är därför beklagligt att de ibland har separerats onödigt mycket, trots en så naturlig länk.

Föreningarna mellan musik och lyrik har utgjort en central fåra genom litteraturhistorien, till exempel i form av sång- och körlyrik i antikens Grekland eller via medeltidens trubadurlyrik. Själva ordet lyrik härstammar från grekiskans ”lyra”. Ordet kom emellertid att få en mer dubbelbottnad mening med latinet. Grekerna själva valde dock att kontrastera lyriken mot andra genrer som ”melos”, vilket kan relateras till det moderna ordet ”melodi”. I grekernas fall betecknade melos ”sjungen fras eller tonräcka och texten till en sådan melodi” enligt litteraturvetarna Lars Elleström och Staffan Bergsten. Som vi kan se har musiklyriken en lång och betydelsefull historia. Det är därför beklagligt att vi så ofta skiljer musik och lyrik ifrån varandra, vilket kan leda till att flera fruktbara sammanblandningar uteblir.

Vi ska dock inte lura oss till att betrakta detta som ett modernt fenomen. En liknande, särskiljande tendens kan enligt Elleström och Bergsten skönjas redan hos romarna. Kanske har tendensen allt sedan dess, med årens tand, hjälpt till att gnaga av den länk mellan musik och lyrik som en gång syntes så självklar?

Men, stopp ett tag. Vad är det egentligen som säger att genreglappet bör beklagas? Det kanske bara är jag som är sur över att mina högt ärade rockmusiker inte alltid får de erkännanden jag tycker att de förtjänar. Nja, det finns mer sofistikerade argument än så. För det första är musiklyrik inte sällan den enda lyrik som många människor kommer i kontakt med nu för tiden. Dess mer etablerade former stöter vi kanske på någon gång om året, som när Tomas Tranströmer fick sitt nobelpris. Men även musiklyriken bör tas på allvar, eftersom den betyder så mycket för så många. Åtskilliga tårar och glädjetjut har framkallats av tonsatta textrader.

W. B. Yeats Foto: T. Donaldson
W. B. Yeats Foto: T. Donaldson

För det andra är det synd att pop- och rocktexter så ”sällan utsätts för verklig granskning och seriösa analyser”. Detta menar Peter Björkman i Populär Poesis andra nummer från 2009. Han hoppas att ett större fokus på populärmusikens texter ska kunna bidra till att höja rocklyrikens framtida kvalitet. Men det är också viktigt att våga analysera hur texterna står i relation till sin musik. Ibland är den underordnad musiken, ibland har texterna tillkommit först. De kan också skiljas åt, men eftersom de oftast stöttar varandra kan en sådan friställande textanalys bli något haltande. Kanske har detta varit ett av de största problemen? Att musik- och litteraturvetarna skrämts av tanken på att gå bort sig i varandras revir? Försök till möten vore önskvärda. Eventuellt ser vi också en lovande trend just nu. För några nummer sedan skrev jag till exempel om hur The Waterboys hade tonsatt W. B. Yeats. Dessutom har det svenska bandet Mando Diao nyligen varit sysselsatta med att tonsätta Gustav Fröding. Sådana handskakningar mellan poesin och musiken kan förhoppningsvis bidra till att riva ned de luftslott till barrikader som så ofta skymmer sikten mellan de två rikena.

En större acceptans av rocklyrik som en fullgod litterär genre skulle innebära en win-win-situation för poesin och populärmusiken. Därför är det glädjande att Populär Poesi numera rymmer en avdelning för musiklyrik. Syftet med denna tidskrift är att popularisera poesin, att öppna dess skattkammare för så många som möjligt. Poesin tycks ha vissa svårigheter i att beröra människor på ett lika omedelbart sätt som livemusik, även om till exempel diktuppläsningar och tävlingar i poetry slam kan vara nog så välbesökta och uppskattade tillställningar. Genom att erkänna rocklyriken som god litteratur (när den väl är det) tillåter vi även poesin att få sin stund i rampljuset på de stora arenorna. Samtidigt är det viktigt att inte undantränga svårtillgänglig poesi. En viss distans kan vara bra. Vad som är esoteriskt bör i vissa fall vara just esoteriskt.

På samma sätt bör det upprätthållas en viss distans mellan musik och lyrik. Det är såklart två olika saker. Hybriden dem emellan har därför en säregen funktion. I många fall kan man gilla en låt utan att förstå dess text, vilket skiljer den från andra typer av lyrik, där läsaren sällan fäster sig enbart vid formen. Olikheterna utgör dock inget hinder. Vi behöver fortfarande slå broar mellan poesin och populärmusiken, så att vi inte vänder om vid åsynen av en skreva mellan dem. Vid närmare anblick är den nog inte är så bred som det först kan tyckas.

Poesin behöver nå ut (och in!). Populärmusiken har under de senaste decennierna nått ut till betydligt fler. Med välgenomtänkta texter i ryggen är jag övertygad om att musiken kan skänka sina lyssnare mer än bara tre minuters underhållning. På tre förtätade minuter kan den säga och göra allt.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

20 − femton =