Meny Stäng

Drömmen om en ny värld: Svårt att Banga Patti Smiths poetiska världsomsegling

Av Hampus Östh Gustafsson

Patti Smith i Finland 2007. Foto: Beni Köhler CC BY-SA 3.0
Patti Smith i Finland 2007. Foto: Beni Köhler CC BY-SA 3.0

Genom att viga sitt liv åt konst i alla dess former har Patti Smith visat hur mycket rock’n’roll det finns i poesi och hur mycket poesi det finns i rock’n’roll. Patti Smith är en Rimbaud med Marshall-förstärkare.

Så löd motiveringen när Patti Smith tog emot Polarpriset förra året. Redan före sin skivdebut äntrade hon den poetiska scenen 1972 med diktsamlingen Seventh Heaven. Den 65-åriga, mytomspunna punkdrottningen från New York har ända sedan det uppmärksammade förstlingsalbumet, Horses (1975), hyllats som en föredömlig representant för lyckade fusioner mellan punkrock och poesi. Höjdpunkten i hennes karriär (så här långt) var bearbetningen av Bruce Springsteens ”Because the Night”, vilken klättrade högt på topplistorna 1978. Under 80- och 90-talen kom hon sedan att ta ett kliv tillbaka till förmån för familjelivet. Inte minst genom den prisbelönta självbiografin Just kids har hon under det senaste decenniet stigit tillbaka in i rampljuset. Den 3-5 augusti kommer Smith att uppträda på den nya festivalen ”Stockhom Music & Arts”, ett för övrigt välkommet cross-kulturellt initiativ, vilket vill föra samman konst och musik. Precis som festivalen ligger Smith i tiden än idag, trots en så lång karriär. Det senaste tillskottet till hennes redan breda register, Banga, är väl värt att rikta strålkastarna mot om man vill skaffa sig en inblick i ett av rockpoesins mest intressanta författarskap.

Patti Smith i Finland 2007. Foto: Rich Thane. CC BY-ND 2.0
Patti Smith i Finland 2007. Foto: Rich Thane. CC BY-ND 2.0

Albumet släpptes i början av sommaren och hyllades av flera kritiker som Smiths bästa på många år. Punkelementen är nedtonade och musiken tar inte ett lika hårt grepp om lyssnaren som den brukade göra på 70-talet. Smith bjuder istället på lugn rock med berättandet i fokus. Ofta pratar hon fram orden mer än hon sjunger dem. Som av en klassisk rapsod mässas texten fram i ett flertal låtar. Texterna har från Smiths egna led lanserats som en spegling av en komplex värld, på samma gång fylld av kaos och skönhet. De sägs vara inspirerade av hennes egna drömmar och observationer. En upptäckaranda frammanas redan i första låten, ”Amerigo”. Den handlar om Amerigo Vespuccis resa 1497 till den Nya världen, det vill säga Amerika, vars namn traditionellt sett sägs härstamma just från italienaren. Världsomspännande blir resan när Smith vidare behandlar förra årets jordbävning i Japan med låten ”Fuji-san”. En annan reflektion över en nyligen timad händelse ges också i minnesballaden ”This Is The Girl”, över Amy Winehouse. Att en låt bär namnet ”Mosaic” känns talande. Banga är sammansatt av både förflutna och nutida intryck från hela världen. Vad Smith hoppas att hennes upptäcktsresa ska rendera i är ett svar på frågan om hur det egentligen är ställt med vår planet. Är Moder Jord inte riktigt kry?

”And now I write to you/ Words that have not been written/ Words from the New World.” I ”Amerigo” markerar Smith att hon strävar efter att ge oss något nytt. Hon vill öppna våra ögon inför en tillvaro stadd i kraftig förändring. Morgondagens värld kommer inte att vara samma som gårdagens. ”Hey! Wake up! Wake up!” sjunger hon. Vi måste vakna, innan det är för sent.

Det känns som att vi ligger och slumrar bredvid henne. Smith är redan klarvaken, för hon har haft en dröm. Denna tar sig tydligast uttrycks i albumets starkaste låt, den impressionistiska ”Constantine’s Dream”. Titeln anspelar på hur den romerske kejsaren år 312 drömde om ett lysande kors, för att dagen därpå strida i kristendomens namn och vinna en stor seger. Men intressant nog är det inte Konstantin som står i fokus här. Istället är det ingen mindre än Christofer Columbus. Vid hans anländande till den nya världen låter Smith honom drömma om 2000-talets miljöapokalyps ‒ vilket är albumets stora tema. I anslutning till detta har Smith, i en intervju med magasinet Spin, menat att låten ifrågasätter konstnärens roll i 2000-talets samhälle. Kan konsten göra någon skillnad, eller ”Is art just more pollution in an already polluted world?” Det är därför Columbus drömmer om sådana företeelser, vilka säkert skulle ha tett sig märkliga för en renässansmänniska.

I drömmen ser Columbus ”The 21st century advancing like the angel”. Hans upptäckt år 1492 tycks ha inneburit startskottet för den process som löpt genom hela den nya tiden, på samma sätt som Konstantins konvertering kom att lägga grunden för den kristna medeltiden. ”this is your cross to bear”, sjunger Smith till Columbus. Konstantin bar upp en religion som snart omfattade hela Europa. Columbus bär med sin upptäckt delvis upp den kolonialism och exploatering som ‒ inte sällan i korsets namn ‒ bringat förödelse över såväl kultur som natur runtom hela världen. På Banga riktar sig Smith främst in på den annalkande miljökris vi idag står inför (”then Columbus saw all of nature aflame”). Den ter sig som ett mörkt slut på resan som Columbus inledde för drygt 500 år sedan.

Patti Smith i Finland 2007. Foto: Rich Thane. CC BY-ND 2.0
Patti Smith i Finland 2007. Foto: Rich Thane. CC BY-ND 2.0

I en intervju med Billboard har Smith själv sagt att albumets ursprungliga avslutning, med ”Constantine’s Dream”, blev mörkare än hon hade tänkt sig. Hon hade hoppats att hon skulle kunna avrunda det hela med att sjunga fram hopp om mänskligheten. Till sist lyckas hon också med detta, på två olika sätt. Det ena är hon nog ganska ovetande om, medan det andra är ytterst medvetet.

Den troligen omedvetna förkunnelsen om hopp finner jag i ”Fuji-san”. Låten handlar om hur människor i eftermälet av den fruktansvärda jordbävningen i Japan vänder sig till landets högsta och ofta omsjungna berg, Fuji. ”Oh mountain of our eyes, oh… plea/ Oh, hear our plea”. Något som har en lika självklar plats i vårt allmänna medvetande, som Fuji hos japanerna, är poesin. Poeter reser sig som berg, vilka människor kan vända sig till under hårda tider för att förstå en komplex och dysfunktionell verklighet. Konsten är en skyddande höjd, dit vi kan fly tillvarons jordbävningar. Patti Smith är ett sådant berg. Genom att dikta om världen kan hon stilla vår desperation och ge tröst, men också väcka oss innan det blir för sent. ”We’re coming to you,/Whoa, Fuji-san,/Whoa, mountain of our eyes, what do you see?”, låter Smith de nödsatta sjunga. På samma sätt kan vi skynda till hennes vittseende poesi när vi har det svårt. För poesin öppnar våra ögon som inget annat. Den förorenar inte världen. Den sanerar den.

Mer konkret och medvetet komponerad är den andra hoppingivande strategin. Bekymrad över Bangas mörka avslutning satt Smith på ett café. Plötsligt hörde hon Neil Youngs ”After the Gold Rush” spelas. Allt föll på plats. Låtens sista två verser sa precis det hon egentligen ville få fram med albumet. Intressant nog släppte även Young nytt på exakt samma dag som Smith. Kanske var det därför logiskt att de skulle sitta i samma båt och tillsammans ta sig an apokalypsen med ”After The Gold Rush”. Som en cover fick den utgöra sista hamn på Smiths stora världsomsegling.

Youngs vackra låt, som intressant nog återger en drömvision, innehåller den berömda raden ”Look at Mother Nature on the run in the 1970s”. Slutorden har med tiden har ändrats till ”the 21st century”. På covern medverkar Smiths två söner instrumentalt, vilket gör att Smith blir ”a mother who still ain’t runnin’ from nothin”, som Will Hermes skriver i Rolling Stone. Hon framstår som ansvarsfull, både som mor och miljömedveten människa. Dessutom låter hon en barnkör träda in i sången under låtens slut, ”with all their innocence and purity”, som hon själv beskrivit det.

Med sina tre verser rör sig ”After The Gold Rush” genom förflutenhet, nutid och framtid. I framtidssynen har skepp lastats för att flyga ”Mother Nature’s silver seed to a new home in the sun”. Återigen står vi där, vid apokalypsen, när naturen inte längre mäktar med och vi skulle behöva byta ut vår planet mot en ny. Det drömska temat ger den apokalyptiska visionen extra tyngd. Tankarna går till Johannes uppenbarelse. Men till skillnad från Bibelns apokalyps utmynnar ”After The Gold Rush” inte i någon slutstrid, utan istället en flykt. Detta motiv tangeras också i samband med Konstantin och Columbus. De kristna hade under antiken varit förföljda tills dess att Konstantin tog dem under sina vingar genom ediktet i Milano. Hans beslut att tillåta kristendomen inom Romarrikets gränser upprättade en säker hamn för de kristna att fly till. Och vad medförde inte Columbus upptäckt av Amerika om inte en säker hamn för alla de som kom att utstå religiöst förtryck i Europa under de följande århundradena?

Men menar Smith verkligen att vi ska fly härifrån? Nja, med hjälp av historien vill hon snarare peka ut att vi kan (eller bör) stå inför en ny tidsålder. Precis som Konstantin en gång segrade i kristendomens tecken bör vi hädanefter segla under miljömedvetenhetens fana. Men vad finns det för garantier om att en ny värld blir bättre än de föregående? Inte några alls. Icke desto mindre demonstrerar Smith att vi behöver vakna och kasta loss på nytt. Även utan garantier finns det hopp om en bättre värld. Mot den måste vi rikta kompassen. Vi måste lätta ankar innan tidvattnet ebbar ut. Moder Natur orkar ännu blåsa vind i våra segel.

Övertygar hon mig? Ja, barnkörens oskyldiga och rena röster övertygar mig.

Patti Smiths stora hit: Because the Night

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

4 × 2 =