Meny Stäng

Popsånger med ambition att rädda ditt liv: Om Morriseys texter

Av Tim Berndtsson

Morrisey. Foto: Charlie Llewellin. CC BY-SA 2.0
Morrisey. Foto: Charlie Llewellin. CC BY-SA 2.0

The passing of time
And all of its crimes
Is making me sad again
The passing of time
And all of its sickening crimes
Is making me sad again
But don’t forget the songs
That made you cry
And the songs that saved your life
Yes, you’re older now
And you’re a clever swine
But they were the only ones who ever stood by you

Citatet kommer från andra versen i det brittiska popbandet The Smiths låt ”Rubber ring”, första gången släppt som b-sida till singeln ”The Boy with the Thorn in His Side” 1985. Jag kan hela texten utan och innan. Liksom resterande delen av The Smiths produktion, och större delen av Steven Patrick Morrissey solosläpp, sitter den i ryggraden sedan år tillbaka. Under åldern fjorton till sjutton lyssnade jag nästintill dagligen på The Smiths och Morrissey. Jag kunde – ungefär som de tonåriga spökena i John Aijvide Lindqvists roman Människohamn – förklara hela min omvärld med hjälp av Morrisseycitat.

Morrisey. Foto: mrmatt. CC BY SA 2.0
Morrisey. Foto: mrmatt. CC BY SA 2.0

Men när man kan citera något som rinnande vatten är det ganska lätt att glömma bort vad det är munnen håller på med – den invanda ordmelodin skyler över innebörden (som ramsan över Norrlands älvar och åar lätt får en att glömma de mäktigt framströmmande vattenmassor namnen betecknar). Det krävs att man verkligen börjar lyssna igen. Så lyssnade jag på ”Rubber ring” nyligen och fängslades, igen. Inte bara för att det är ett sjuhelvetes svängig poplåt, utan för att texten någonstans fångar popmusikens förmåga att skapa en skyddande bubbla åt den labila kategori individer som allmänt rubriceras tonåringar, och i synnerhet: fångar det alldeles särskilda förhållandet som just Morrisseys textvärld var för mig, och säkerligen var och är för många andra. Popmusik är till sin karaktär inte ämnad för ”tidlöshet” och det vore nog dumt att tro att vare sig The Smiths eller Morrissey skulle vara ”odödliga” i ett längre perspektiv. Ändå finns det en slags ihärdighet i det sätt som Morrisseys texter anammas av människor i de mellersta och övre tonåren, vilket visar att texterna lyckats vinna nya devota lyssnare över flera generationer. Det finns något i dem som känns aktuellt och viktigt.

Men vad var det i dessa sånger som fick mig att gå in i dem som en andra hud? När jag skriver det här är jag tjugotre. Jag är alltså något äldre än sjutton och möjligen litet slugare (men ett svin?). Jag lyssnar fortfarande på Morrissey och The Smiths. I alla fall med jämna mellanrum. Gitarriffet till ”What Difference Does it Make?” får mig ännu att vilja veva runt med ett knippe påskliljor i handen, den trött melankoliska refrängen i ”Everyday is like Sunday” får mig att önska nukeläranfall mot sydengelska kuststäder, de inledande trumslagen i ”There is a Light That Never Goes Out” kan fortfarande pumpa igång mitt hjärta och när Morrissey höjer rösten för de sista raderna i ”Trouble Loves Me” (”Then at midnight I / CAN’T GET YOU OUT OF MY HEAD”) känns det som mitt huvud håller på att sprängas. Jag tycker fortfarande – i ett par sekunder – att det här är det absolut bästa som någonsin gjorts, alla kategorier. Men sättet jag lyssnar på Morrissey skiljer sig idag inte särskilt mycket från hur jag lyssnar på annan popmusik jag känner starkt för: Leonard Cohen, Patti Smith, Pet Shop Boys. Det är i huvudsak trevlig musik. Och detta är en stor skillnad. ”The passing of time /and all of its sickening crimes” har gjort något med tonårens upplevelse av texterna. Jo då, Morrisseys texter går fortfarande att känna igen sig i, fastän de inte längre föreskriver hur jag upplever min tillvaro. Men vad var det egentligen i dem som gjorde dem så… förtrollade?

Morrisseys texter inbjuder till identifikation
”Shyness is nice, and / Shyness can stop you From doing all the things in life / You’d like to”. Få av The Smiths låtar skapar så glad allsångskänsla som ”Ask”. Det skulle väl i så fall vara när refrängen i ”Panic” – ”Hang the Dj / hang the Dj/ Because the music they constantly play/ tells nothing to me about my life” – dundrar fram över ett fullt dansgolv. Få saker är lika enkla att förstå som känslan att vara missförstådd. Få saker skapar starkare känsla av gemenskap än identifikation med ensamhet. Den av många fans omvittnade känslan att Morrissey ”förstår