Meny Stäng

Popsånger med ambition att rädda ditt liv: Om Morriseys texter

Av Tim Berndtsson

Morrisey. Foto: Charlie Llewellin. CC BY-SA 2.0
Morrisey. Foto: Charlie Llewellin. CC BY-SA 2.0

The passing of time
And all of its crimes
Is making me sad again
The passing of time
And all of its sickening crimes
Is making me sad again
But don’t forget the songs
That made you cry
And the songs that saved your life
Yes, you’re older now
And you’re a clever swine
But they were the only ones who ever stood by you

Citatet kommer från andra versen i det brittiska popbandet The Smiths låt ”Rubber ring”, första gången släppt som b-sida till singeln ”The Boy with the Thorn in His Side” 1985. Jag kan hela texten utan och innan. Liksom resterande delen av The Smiths produktion, och större delen av Steven Patrick Morrissey solosläpp, sitter den i ryggraden sedan år tillbaka. Under åldern fjorton till sjutton lyssnade jag nästintill dagligen på The Smiths och Morrissey. Jag kunde – ungefär som de tonåriga spökena i John Aijvide Lindqvists roman Människohamn – förklara hela min omvärld med hjälp av Morrisseycitat.

Morrisey. Foto: mrmatt. CC BY SA 2.0
Morrisey. Foto: mrmatt. CC BY SA 2.0

Men när man kan citera något som rinnande vatten är det ganska lätt att glömma bort vad det är munnen håller på med – den invanda ordmelodin skyler över innebörden (som ramsan över Norrlands älvar och åar lätt får en att glömma de mäktigt framströmmande vattenmassor namnen betecknar). Det krävs att man verkligen börjar lyssna igen. Så lyssnade jag på ”Rubber ring” nyligen och fängslades, igen. Inte bara för att det är ett sjuhelvetes svängig poplåt, utan för att texten någonstans fångar popmusikens förmåga att skapa en skyddande bubbla åt den labila kategori individer som allmänt rubriceras tonåringar, och i synnerhet: fångar det alldeles särskilda förhållandet som just Morrisseys textvärld var för mig, och säkerligen var och är för många andra. Popmusik är till sin karaktär inte ämnad för ”tidlöshet” och det vore nog dumt att tro att vare sig The Smiths eller Morrissey skulle vara ”odödliga” i ett längre perspektiv. Ändå finns det en slags ihärdighet i det sätt som Morrisseys texter anammas av människor i de mellersta och övre tonåren, vilket visar att texterna lyckats vinna nya devota lyssnare över flera generationer. Det finns något i dem som känns aktuellt och viktigt.

Men vad var det i dessa sånger som fick mig att gå in i dem som en andra hud? När jag skriver det här är jag tjugotre. Jag är alltså något äldre än sjutton och möjligen litet slugare (men ett svin?). Jag lyssnar fortfarande på Morrissey och The Smiths. I alla fall med jämna mellanrum. Gitarriffet till ”What Difference Does it Make?” får mig ännu att vilja veva runt med ett knippe påskliljor i handen, den trött melankoliska refrängen i ”Everyday is like Sunday” får mig att önska nukeläranfall mot sydengelska kuststäder, de inledande trumslagen i ”There is a Light That Never Goes Out” kan fortfarande pumpa igång mitt hjärta och när Morrissey höjer rösten för de sista raderna i ”Trouble Loves Me” (”Then at midnight I / CAN’T GET YOU OUT OF MY HEAD”) känns det som mitt huvud håller på att sprängas. Jag tycker fortfarande – i ett par sekunder – att det här är det absolut bästa som någonsin gjorts, alla kategorier. Men sättet jag lyssnar på Morrissey skiljer sig idag inte särskilt mycket från hur jag lyssnar på annan popmusik jag känner starkt för: Leonard Cohen, Patti Smith, Pet Shop Boys. Det är i huvudsak trevlig musik. Och detta är en stor skillnad. ”The passing of time /and all of its sickening crimes” har gjort något med tonårens upplevelse av texterna. Jo då, Morrisseys texter går fortfarande att känna igen sig i, fastän de inte längre föreskriver hur jag upplever min tillvaro. Men vad var det egentligen i dem som gjorde dem så… förtrollade?

Morrisseys texter inbjuder till identifikation
”Shyness is nice, and / Shyness can stop you From doing all the things in life / You’d like to”. Få av The Smiths låtar skapar så glad allsångskänsla som ”Ask”. Det skulle väl i så fall vara när refrängen i ”Panic” – ”Hang the Dj / hang the Dj/ Because the music they constantly play/ tells nothing to me about my life” – dundrar fram över ett fullt dansgolv. Få saker är lika enkla att förstå som känslan att vara missförstådd. Få saker skapar starkare känsla av gemenskap än identifikation med ensamhet. Den av många fans omvittnade känslan att Morrissey ”förstår”, bottnar nog någonstans i att texterna så ofta grundar sig i ett slags utanförskapets ursituation: jaget berättar om något – kärlek – som alltid tycks finnas ”just around the bend”, men som ett irrbloss ständigt far iväg. Som de vackra raderna: ”Last night I dreamt that somebody loved me / No hope, no harm / Just another false alarm”. För alla som vaknar upp ensamma blir detta en bekräftelse på att någon förstår. Man kan tänka sig att Mauro Scoccos fina ”Till dom ensamma” skulle kunna fungera likadant, om det bara inte vore så uppenbart att Mauro själv med lätthet skulle kunna skaffa sig en partner som frågar honom hur det är. Missförståddheten i Morrisseys texter är svår att separera från Morrisseys (i alla fall till för några år sedan) kroniskt ledsna publika figur. Den, med mer eller mindre framträdande självironi, upprepade figuren att ingen egentligen förstår jaget – gör ju att alla de som förstår detta paradoxalt nog tycker sig förstå jaget. Det berättande jaget i texten blir både identifikationsobjekt (”Morrisseys ensamhet är min”) och attraktionsobjekt (”jag förstår honom som ingen annan”). Raderna ”I know that you would like me / If only you could see me”, från sången med den talande titeln ”Unlovable”, låter på en gång lyssnaren föreställa sig själv i den missförstådde oälskades roll och samtidigt gå in i rollen som tröstande älskare till denne oälskade som ju alltså också är – hon själv!

Morrisey. Foto: Caligvla. CC BY 2.5
Morrisey. Foto: Caligvla. CC BY 2.5

Morrisseystexter skapar en egen omslutande värld
”If you must write prose/poems/ The words you use should be your own / Don’t plagiarise or take ’on loan’” heter det i ”Cemetry Gates”; en låt som själv innehåller ett längre plagierat parti från filmen The Man Who Came To Dinner, ett citat från Shakespeares Richard III, och namedroppning av inte mindre än tre brittiska diktare (Keats, Yeats och Wilde). Om det snusförnuftiga författarrådet har en glimt i ögat eller inte kan diskuteras, men det kan ändå sägas att alla de rader Morrissey lånat över från mer eller mindre obskyra poplåtar, romaner och filmer på något vis tillhör honom, eller rättare: hans textvärld. Innan jag för första gången läste Elisabeth Smarts högromantiska prosalyriska roman By Grand Central Station I Sat Down and Wept, eller såg Tony Richardssons filmatisering av det skitigt socialrealistiska arbetarklassdramat A Taste of Honey, hade jag på sätt och vis upplevt bägge, genom de allusioner och citat jag fått i mig genom Morrissey. Denna bakgrund av romantisk höglitterär poesi och diskbänksdrama blev också ett sätt att förstå texterna på. De utgjorde motsatta poler: ”tillvaron som den är” och ”drömmen om det som kunde vara”. Ingen formulerar det uppgivna i denna strävan bättre än berättaren i ”Jeane”:

Jeane
There’s ice on the sink where we bathe
So how can you call this a home
When you know it’s a grave ?
[…]It’s just a fairytale
And I don’t believe in magic anymore

Morrisseys texter är allvarligt ämnade
”It’s not ”natural”, ”normal” or kind / The flesh you so fancifully fry / The meat in your mouth / As you savour the flavour / Of MURDER”. Låten ”Meat is Murder” var knappast mitt enda argument för att bli vegetarian. Men det var ett av de kraftfullare. För inte kunde jag som självreflekterande femtonåring fortsätta stoppa i mig köttbullar, efter att en gång ha hört det kusligt aggressiva mässandet i den låten berätta om den oheliga stanken från slakteriernas mord. Trots att det går att finna ironiska undertoner i många av Morrisseys texter – långt fler än jag begrep som självupptaget depressiv femtonåring (”Heaven knows I’m Miserable Now”…) – så finns det här och var ett verkligt gravallvar i texterna som måste tas som sådant. ”I am a poor freezingly cold soul / So far from where I intended to go / Scavenging through life’s very constant lulls / So far from where I’m determined to go”. Får en vuxen människa uttrycka sig så… självbeklagande? Nej, egentligen inte. Men Morrissey gör det ändå. I ett texthäfte kan denna utgjutande patetik framstå som gravt narcissistisk. På liveversionen av ”Seasick, Yet Still Docked” från ”Beethoven was Deaf” blir den emotionella svärtan däremot så påträngande att det är närmast omöjligt att inte ta det som sjungs på bokstavligt allvar. Och för en tonåring, som är den allvarligaste sortens människa, är ett sådant allvar naturligtvis omistligt. Självbeklagande är i sig inget vackert, men dock en aspekt av livet; för många unga dessutom en ganska betydande aspekt – och de känslor som ligger bakom det är helt reella. Därför fanns – och finns – det en befriande aspekt i att Morrissey tar den introvert överdrivna patetiken på allvar. Och att hans darrande röst kan väcka känslan av ett motsvarande skakigt inre.

Det finns naturligtvis en mängd fler aspekter av Morrisseys texter: den torrt skruvade humorn, den ofta påpekade halvsublimerade homoeroticismen, den något suspekta relationen till brittisk patriotism… men de ovanstående är nog de i vilka avgörande aspekter förändrats. För även om Morrisseys texter definitivt har litterära kvaliteter (det kommer att bli mycket spännande läsning när den länge omtalade självbiografin, som nyligen förklarats färdigskriven, snart kanske utkommer) så kan fascinationen kring texterna inte enbart förstås genom texternas innehåll. Nej, snarare är det den mytiska kvaliteten, som den aristokratiske mannen med spjutspetshakan och de buskiga ögonbrynen fyller texterna med, som tappat sin forna glans. Den närmast religiösa viljan att i åhörandet lägga in en djupt själslig dimension i varje rad, har försvunnit.

Det skulle gå att analysera Morrisseys texter utan att blanda in popstjärnefiguren i bilden. Säkerligen vore det bra att göra något sådant för att undvika de allra mest oreflekterade sammankopplingarna mellan det som sjungs och den som sjunger det. Men då skulle det inte längre handla om upplevelsen av texterna. I alla fall inte mina. Visst är jag äldre nu, men sångerna, som i någon mening räddade mitt liv, ska jag inte glömma. ”[T]hey were the only ones who ever stood by you” skriver Morrissey, säkerligen inte utan tanke på sina egna sånger. Han har nog också rätt: de lånade mig en livsattityd då jag var för osäker för att ha någon, de gav mig bekräftelse då jag var blyg för att få det någon annanstans ifrån. De fanns där då man behövde dem. De fungerade som en kulturellt överförd teddybjörn, i en ålder då gossedjur för länge sedan omvandlats till prydnadssaker och mist sin skyddande magi. Det är inget ont i det: gossedjur har vi hela livet. Och det är vackrare att behålla dem i form av poplåtar än i form av en bankbuffert.

Tim Berndtsson är 23 år gammal och studerar litteraturvetenskap på masternivå vid Uppsala universitet.

Morrisey live i Manchester 2005

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

elva − fyra =