Meny Stäng

The Nationals Boxer: Att stå inuti en tom smoking

Av Henrik Karlsson

The National. Foto: Mike Christie.
The National. Foto: Mike Christie.

Som få andra har The Nationals Matt Berninger lyckats öppna dörrarna in bakom ögonen på människan, som hon ter sig efter att ha fångats in av det moderna livet. Men vad är det som gör att gestaltningen i texterna upplevs som så närgångna?

”Boxer är en man som helst av allt skulle slå sönder möblerna omkring sig, men som istället kryper ihop och gömmer sig under skrivbordet på sitt kontor.” Så förklarade The Nationals sångare och textförfattare Matt Berninger tematiken på bandets kritikerhyllade album Boxer från 2007. Han skulle lika gärna ha kunnat citera sina egna rader från albumets andra spår, ”Mistaken for strangers”; det rör sig om ”another uninnocent, elegant fall into the unmagnificent lives of adults”.

The National är ett Brooklynbaserat indierockband med rötterna i Ohio. Sedan starten 1999 har bandet tack vare ett gediget hantverk steg för steg vuxit sig allt större för varje album. De första två passerade relativt obemärkt och det var inte förrän den tredje skivan, Alligator, som vindarna började att vända. Och när väl albumet Boxer släpptes var genombrottet ett faktum. På fjärde albumet visade bandet sin fulla bredd med moget avvägda arrangemang som rymde elgitarrmangel såväl som polyrytmiska pianon och minimalistiska brassfanfarer.

The Nationals Boxer
The Nationals Boxer

Skivan betecknas officiellt inte som ett konceptalbum (det finns ingen övergripande berättelse, inga återkommande karaktärer och ingen kronologisk röd tråd), men för att en analys av dess texter ska bli fruktbar är det nödvändigt att låtarna studeras som en sådan konceptuell helhet. Man skulle till och med kunna gå längre än så: man skulle kunna säga att det inte alls, ur ett textperspektiv, rör sig om en samling låtar, i plural, utan om en enda låt. Och anledningen till det är mycket enkel: textmaterialet skrevs som en helhet innan det monterades ned till fragment.

Först komponerades musiken till de tolv låtarna och inte förrän helheten var klar satte sig Matt Berninger ner för att skriva textmaterialet. På just detta album valde han dessutom det ovanliga tillvägagångssättet att skriva alla texter gemensamt istället för separat till varje låt. I intervjuer har han beskrivit hur han lyssnade till albumet från början till slut, om och om igen, medan han fyllde sitt anteckningsblock med strofer, ord och meningsfragment som först när helheten var färdig sorterades in längs de separata låtarnas melodilinjer. Denna sammansättning av ord och melodi skedde dels tematiskt (enligt ett klassiskt format för hur en begriplig sång författas) och dels rent språktekniskt: vilken rad har tillräckligt många stavelser för den eller den melodin? Av den anledningen ter sig låtarna kryptiska om de analyseras avskilt istället för som en del av sin naturliga helhet.

Främlingen
”You’re pink/you’re young you’re/middle-class./They say it doesn’t matter”, sjunger Berninger i ”Racing like a pro”. Berättaren som följer oss genom låtarna är en framgångsrik vit ung man som upplever sig vara fängslad i sig själv. ”Standing inside an empty tuxedo with grapes in my mouth”: han står där inuti tomrummet som borde vara han och tittar ut. Och det är just detta tillstånd (det passiviserade postmoderna subjektets tillstånd) som Berninger lyckas skildra på ett sätt som få andra.

Medvetet eller omedvetet blir effekten av skivans fragmentariskt sammanglidande texter att berättarens upplevelse återskapas, snarare än beskrivs. Berättarens jag tycks sakna ett yttre sammanhang; han ser bara lösrycka fragment från sin position inlåst bakom ögonen på sig själv. På samma sätt är lyssnaren berövad det yttre sammanhanget eftersom den ursprungliga textmassan har monterats ned och auktionerats ut till högstbjudande melodi.

The National. Foto: Mike Christie.
The National. Foto: Mike Christie.

I det vuxna livet (och i den av staden framtvingade jakten på pengar) tycks det dock vara fler än berättaren som har förfrämligats. I ”Mistaken for Strangers” är det vänner som blivit främlingar: ”You get mistaken for strangers by your own friends/when you pass them at night under the silvery, silvery Citibank-lights.” (Att det är i just bankens silverljus som vännerna alieneras från varandra blir i sammanhanget en högst symbolisk sammankoppling av den kapitalistiska ekonomin och det förfrämligande vuxenlivet.)

Genomgående kontrasteras detta – vuxenlivets förfrämligande – mot idén om en förlorad, vild ungdom: ”We miss being ruffians, going wild and bright/in the corners of front yards/getting in and out of cars/we miss being deviants.” Bråkmakaren kan här ses som en symbol för det genuina jaget som följer impulsen att ”slå sönder möblerna omkring sig” istället för att vuxet och städat acceptera samhällets och kapitalets premisser och ”gömma sig under skrivbordet”.

Neuroser, alkohol och tevetittande
Sorgen över att ha förlorat kontakten med detta skinande, vilda jag gör att berättaren ständigt står och balanserar på gränsen till nervöst sammanbrott. Ett tillstånd som inte bara genomsyrar berättarens beteende utan också projiceras på den materiella omgivningen. I låten ”Ada” är det den annars spegelblanka sjön som är på väg att drabbas av ett sammanbrott: ”Ada don’t stay in the lake too long/it lives alone and it barely knows you/it’ll have a nervous breakdown and fall/into a thousand pieces around you.”

Berättaren är fångad i sin egen kropp och i sin sociala position. Han är inte längre den unge bråkmakaren, han är vuxen, förfrämligad och nervös. Sexualiteten, som vi får anta var något spännande och nytt för den unge bråkmakaren, är för den vuxne berättaren snarare en källa till oro och bekymmer: ”Standing at the punch table swallowing punch/[…]/Looking for somewhere to stand and stay/I leaned on the wall and the wall leaned away/Can I get a minute of not being nervous/and not thinking of my dick?”

Den mest uppenbara flyktlinjen är, som i exemplet ovan (”Slow Show”), att konsumera alkohol. Trots att skivan inte faller in i missbruksromantik lägger man som lyssnare snabbt märket till de aldrig sinande drinkarna. En annan flyktväg som prövas av berättaren är att genom konsumtionen av populärkultur förlika sig med just den värld som är roten till själva alienationen. ”We hold ourselves together with our arms around the stereo for days/while it sings for itself, or whatever it does,/while it sings to itself of long lost loves/[…]/Let’s stay inside until somebody finds us/do whatever the TV tells us”, sjunger Berninger i ”Apartment Story”. Drinkarna intas alltså till tonerna av gamla kärlekslåtar, ovanpå travar av tidningar och med teven som sällskap och livscoach. Både alkohol och populärkultur ter sig dock som ytterst tillfälliga lösningar.

En upplevelse snarare än en skildring
Det briljanta i texterna är att jaget aldrig förminskas till en historia. Istället tillåts lyssnaren att, genom den fragmentariska formen, själv uppleva de processer som berättaren går igenom. På detta sätt lyckas Berninger återskapa upplevelsen av att vara fångad i en postmodern värld, fångad i sitt jag. Denna förmåga gör honom till en av de mest intressanta och banbrytande samtida textförfattarna. Som få andra kan han, så att säga, placera oss inuti den tomma smokingen med druvor i munnen och låta oss blicka ut mot ett uppgivet och omagnifikt vuxenliv.

Henrik Karlsson är chefredaktör på tidskriften Uttryck och jobbar på Nutidsretorik.se som projektledare för Gymnasie-SM i Poetry Slam.

The National- ”Apartment Story”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

13 + nio =