Meny Stäng

Skapa konstnär, prata inte: Reflektioner

Av Bo Bjelvehammar

 Cecilia Edefalks målning Dad
Cecilia Edefalks målning Dad

Det är en tidig morgon, sent i augusti, hösten doftar. Svagare och mildare ljus, utströdda spindelnät, getingar som skördar äpplen, onyttig svamp som ruttnar, dis och dimma. En doft av syrlighet. Och just då fingrar jag på ordet skapa och alla dess ordvänner som forma, alstra och bilda. Inte kreera, som bär mera formella kläder, att kreera ett konstbyggnadsverk eller en roll, ibland även utnämna en och annan framstående statsfunktionär. Mera tänker jag på skapande, kreativt, arbete, det går att tänka på skaparglädje, men det är ett stort ord liksom skaparkraft och skaparvånda. Nu handlar det här om vanligt skrivande, att skriva eget och skriva om andras ordkonst och bildkonst.

Och så fortsätta med att ringa in, omrama och fånga något som ständigt pågår, en process, att se saker på ett annorlunda sätt, att formulera en iakttagelse, att komma med något som känns nytt, att visa på en rotvälta, som ingen sett eller en plogfåra, som är ny.

Att gå in i en annan verklighet, att skapa en egen värld, öppen för alla, men inte fullt möjlig att förstå för någon, utom för den som skapat orden, mellan raderna finns lika många svar, som på raderna! Den är inte alltid helt möjlig att förstå för den som, skapat den.

En ny morgon, innan vingarna lyfter, innan ekorren kommer tillbaka i hasselbuskarna och dimstråken stiger, en gammal traktor med röda färgrester står kvar vid den gamla märgelgraven. Och det handlar om att se, benämna och finna ordslingor. En snigel trevar med sina infällbara horn. Om detta att se, fundera och formulera, nagla fast ett ögonblick. Omkring ordet närvaro kretsar allt. Jordlöparen vänder sig mot mig på stigen och ber om företräde, det godtas.

Att skapa är inte att förstrött bläddra i färgrika magasin eller läsa utsnitt ur klassiker och handböcker och norpa ett ord här och en bild där, tugga om och idissla dem på nytt, som så många gjort tidigare. Och spy upp dem i nya former och delvis nya färger. Och inte heller hänga upp märkvärdiga ord på ett filosofistreck, ord som katakres och aleatonisk (Johan Jönsson). Det betyder inte att man kan gå igång på ett enstaka ord eller en fras som ”Kreativitet kräver vrede, rädsla eller missnöje”. Det kan några instämma i, andra vill ha andra ord som lust, melankoli, bekräftelse och revansch.

Det kan betyda att man försöker bevisa att man duger till, kan dikta eller måla något självständigt med en särprägel, inte bara lämna ifrån sig ett habilt hantverk, utan även ett verk, som har det lilla särskilda, en egen klangfärg, en egen andning. Och som bär en strävan att åstadkomma det optimala uttrycket eller avtrycket, det stannar nästan alltid kvar vid en strävan att nå dit, möjligen en gång om året känner du att du är nära, nära det stora och det optimala.

Men annars är det nog så; det optimala blir aldrig skrivit!

På samma sätt blir en text aldrig färdig, den lever sitt liv, även när den är lämnad eller tryckt, den för ett organiskt liv, tas den fram igen, kan den alltid ändras och göras bättre.

Den bästa texten är som regel den senaste och den allra bästa texten är den, som inte är påbörjad.

En dag ger oss nya oändliga möjligheter, jag tänker så, när jag går om morgonen i daggen.

Att skapa är inte att vänta på inspiration, sitta stilla och skrynkla ansiktet, dricka några glas rödvin och vänta, skissa några streck i gult på ett block eller skriva en dikt med obegripliga ord på fyra rader. Genomlyst klarhet och detaljskärpa är det som gäller.

Att skapa ska självklart ha lekens lätthet, men det avgörande är det stora allvaret, tålamodet och uthålligheten. Att skapa bygger på arbete, arbete under lång tid, med regelbundenhet och energi. Arbete innesluter funderande, grubblande, framställning av strukturer och mönster, bearbetningar och otaliga omskrivningar. När du själv är övertygad om en texts hållbarhet och känner tilltro till det, som du har gjort, då kan du låta någon annan läsa, en person som du har förtroende för. När du litar på din text, behöver du inte känna oro eller ångest.

Eftersom mycket handlar om ensamarbete, måste du ha god tilltro till dina ord, inte låta dig nedslås av intrigmakare, självbelåtna överdomare och självutnämnda experter. Sådana människor utan självinsikt finns överallt, de vill alltid förminska andra och förstora och märkvärdiggöra sig själva. De överdriver alltid sin egen betydelse. Inte sällan kommer de som budbärare och förkunnare från de medelmåttigas land och lyser i sken av det mediokra tyranniet. Det mediokra överlever alltid och allting, det är märkligt.

I skapandet finns en frihet och en stor grad av oberoende, att slippa känna sig instängd av gränser, att tvingas in i andra tankeområden, att röra sig på öppna fält, att se en glänta i ljus eller gå på en inte använd stig. Att skapa är att röra sig fritt, vara i en frizon, känna tankevinden och en blank lätthet. Då kan orden komma i ett flöde, det kan kännas som att en berättelse kommer inifrån och blir på något sätt dikterad och framlagd, som en ballongfärd utan sandpåsar och släplinor; något övernaturligt, som är svårt att fånga och förklara. Och i skrivandet blir jag som ett medium, som en moderator, som svarar för en balans mellan verklighet och fantasi.

Under hela processen lever du med karaktärarena och miljöerna, allt blir en del av dig själv, så länge berättelsen pågår, tills den är avslutad. Det är någonting som pågår dag som natt.

Under skrivandet måste du ständig väga, skatta och fundera; varje ord och varje mening!

Det gäller att ständigt tänja och utmana det verklighetstillvanda ögat och dagligen möta risken att bara vistas bland de kända orden och ta dem för givna.

Så kan jag just vid det här tillfället tänka på tre alternativa ord — våren, vårsidan och framtiden, alla tre är möjliga att använda i detta sammanhang. Och så tänker jag på en synonym till ordet flyktig och smakar på ordet volantil.

Nu ser jag på en bild, Cecilia Edefalks målning Dad (Det är en parafras på Dick Bengtssons olja från 1970;Richard in Paris), där står en man i svart kostym och svart hatt, han är på väg bort, han sneglar åt sidan, han har beslutsamma, allvarsamma drag, halva ansiktet är i skugga och halva i ljus. Det syns som ett motvilligt avsked, han lämnar någon i kärlek, hela bakgrunden är i rött. Han är älskad.

Jag vet inte vad allt betyder och står för, jag beskriver fritt och tolkar utifrån mina ramar av referenser och kunskaper; men bilden talar till mig genom ett klart formspråk och en alldeles särskild färgklang.

Det är en affär, ett förhållande, mellan mig och bilden. Bilden kommunicerar med mig, utan mellanled, utan analysdoktor och utan en konstkritiker som saknar självinsikt, som ser som sin främsta uppgift att blåsa upp sig själv, gärna genom obegripliga ord.

Åter till Cecilia Edefalks bild; det finns i den en tveksamhet, en brist på rörelse, men samtidigt en vilja till handling. Mannen har både en elegans, lätthet och en arrogans, samtidigt drag av mildhet och känslighet. Bilden har ett ackord av vemod och förlust, någon lämnar och en annan blir lämnad. Bakgrunden har mörka stänk och mannen är som gjuten i ett stycke, stel och likformig med händerna i fickorna. Och gestalten är inte lycklig, men ännu olyckligare är den eller de, som inte syns.

Att se något som finns och att se något som inte finns!

För att fundera vidare på det, som jag har sagt rekommenderar jag Bodil Malmstens bok Så gör jag från 2012 och Creative Writing av David Morley från 2007.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

5 + 19 =