Meny Stäng

Skapa konstnär, prata inte: Reflektioner

Av Bo Bjelvehammar

 Cecilia Edefalks målning Dad
Cecilia Edefalks målning Dad

Det är en tidig morgon, sent i augusti, hösten doftar. Svagare och mildare ljus, utströdda spindelnät, getingar som skördar äpplen, onyttig svamp som ruttnar, dis och dimma. En doft av syrlighet. Och just då fingrar jag på ordet skapa och alla dess ordvänner som forma, alstra och bilda. Inte kreera, som bär mera formella kläder, att kreera ett konstbyggnadsverk eller en roll, ibland även utnämna en och annan framstående statsfunktionär. Mera tänker jag på skapande, kreativt, arbete, det går att tänka på skaparglädje, men det är ett stort ord liksom skaparkraft och skaparvånda. Nu handlar det här om vanligt skrivande, att skriva eget och skriva om andras ordkonst och bildkonst.

Och så fortsätta med att ringa in, omrama och fånga något som ständigt pågår, en process, att se saker på ett annorlunda sätt, att formulera en iakttagelse, att komma med något som känns nytt, att visa på en rotvälta, som ingen sett eller en plogfåra, som är ny.

Att gå in i en annan verklighet, att skapa en egen värld, öppen för alla, men inte fullt möjlig att förstå för någon, utom för den som skapat orden, mellan raderna finns lika många svar, som på raderna! Den är inte alltid helt möjlig att förstå för den som, skapat den.

En ny morgon, innan vingarna lyfter, innan ekorren kommer tillbaka i hasselbuskarna och dimstråken stiger, en gammal traktor med röda färgrester står kvar vid den gamla märgelgraven. Och det handlar om att se, benämna och finna ordslingor. En snigel trevar med sina infällbara horn. Om detta att se, fundera och formulera, nagla fast ett ögonblick. Omkring ordet närvaro kretsar allt. Jordlöparen vänder sig mot mig på stigen och ber om företräde, det godtas.

Att skapa