Meny Stäng

Slamets historia: Från antik lyrik till Johannes Anyuru

Av Peter Nyberg

Själva ordet lyrik indikerar att poesi inte alltid har avnjutits ur böcker. Under antiken i Grekland uppkom genren som sångtexten till lyra – lyrik. I begynnelsen var således poesin uttalad snarare än skriven. Det skulle ändras radikalt.

Genom litteraturhistorien har det skrivna ordet haft högst värde eftersom papper var dyrt och bara de rikaste kunde kosta på sig att köpa det samtidigt som poesin har haft det högsta värdet av genrerna eftersom det krävts bildning att begripa. Poesi var exklusivt.

Som tur är förändrades förhållningsättet till poesin. Under 1800-talet blev romanen och följetongen förhärskande. Istället för att försöka begripa ägnade sig de rika damerna åt att läsa berättelser. En parallell rörelse under samma århundrade innebar att man, som genom alla tider, sjöng sånger. Men det var en folklig variant av poesi och räknades inte till de höga konsterna. Inte desto mindre var det den här typen av poesi som levde vidare i de breda folklagren in på och genom 1900-talet.

Uppläsningar av poesi är inte ovanligt. Bland 1900-talets legendariska uppläsare hör de ryska futuristerna, med Majakovskij i spetsen, som reste runt bland fabrikerna och kraftfullt dundrade ut sina dikter. Beatniks anordnade på 1960- och 1970-talen uppläsningar där publiken sägs ha stampat takten till exempelvis Allen Ginsbergs Howl och suttit andäktiga framför Jack Kerouac. Uppläsningar skulle dock komma att bestå av ytterligare ett moment: tävlingen. Under sent 1970-tal anordnades i New York diktuppläsningar i boxarringar där publikens jubel avgjorde vem som hade läst bäst. Kanske är det här slamen har sitt fundament, men det skulle dröja ända till 1984 innan slamrörelsen uppfanns och expanderade.

Chicago är snarare förknippat med gangsters än med poesi. Här verkade dock poeten Marc Kelly Smith. Han upptäckte att det fanns mängder av poeter men ytterst få som brydde sig om att lyssna på dem. Över poeterna låg ett skikt, en hierarki av litteratörer som inte alls var intresserade av konkurrens. För Smith handlade poesi mer om jämbördighet, om att alla skulle verka på samma villkor. I sin bok Words in your face fångar Christian O´Keefe Smiths kärnpunkt:

Smith did not think of poetry as something lofty, a refined ideal that people should strive to achive. Rather, he believed that poetry should reflect the core of one´s being, that it was a raw part of humanity, and that a poet had to be both fearless and dogged to tackle it properly.

Marc Smith ordnade en ”öppen scen” på en klubb som kallades Get Me High Lounge och döpte företeelsen Monday Night Poetry Reading. Snarare än att läsa sin dikt skulle poeten framföra den, gärna med inslag av teater eller performance. Ganska snabbt ökade uppläsningarna i popularitet och Smith såg den ökande populariteten som en markering mot den etablerade poesiformen och det etablerade samhället.

Två år senare ordnades det första regelrätta slamet. Utöver Smith själv tävlade Mike Barett, Rob van Tuyle, Jean Howard, Anna Brown, Karen Nystrom, Dave Cooper och John Sheehan. Enligt Smith var den första tävlingen snarare en varieté än en regelrätt kamp om priserna, ändå fanns fundamentet för slam-tävlingarna där: en begränsad tid att framföra sina alster och domarna var publiken.

Snart insåg Smith att ett lokalbyte var av nöden och därför flyttades rörelsen till Green Mill Lounge, en jazzklubb. Där har rörelsen blivit kvar. En gång i veckan genomför Smith en tre timmar lång poesishow. Av de tre timmarna ges en åt den öppna scenen, då vem som helst kan kliva upp och framföra sin poesi. De andra två timmarna är vigda åt förbokade poeter.

Genom åren har Marc Smith inte velat kommersialisera tävlingen. Därför har han tackat nej till förslag om att göra film av hans framgång och om att på olika sätt föra in stora ekonomiska summor i rörelsen mot till exempel reklamutrymme. Grundtanken är att scenen ska vara tillgänglig för alla, inte bara för ett etablerat elitskikt. Poesi ska framföras överallt: i skolor, på pubar, på torg eller i kyrkor. Alla som älskar att höra eller framföra poesi ska få chansen.

Poeten Erkki Lappalainen träffade Marc Smith efter en turné i USA 1992 och tog slamen till Sverige. Han menar i sin bok Slam! att det var omedelbarheten i publikens reaktioner som grep tag i honom och att det är själva tävlingsmomentet som har gjort Poetry Slam så populärt. Därefter har rörelsen växt och idag kan man hitta olika typer av Poetry Slams i 40 olika städer runt om i Sverige. Slamen har lagt grunden för åtminstone två av våra absolut största poeter: Bob Hansson och Johannes Anyuru. Den har också gjort diktuppläsning till något popigt och allmänt accepterat.

BEGREPP OCH REGLER

Poetry Slam är den striktaste formen av poesitävling och det finns en uppsättning riktlinjer, vilka ofta bryts.

1. Dikterna ska vara originaltexter, det vill säga poeten som gör framträdandet ska själv ha skrivit dem.

2. Framförandet ska ske inom tre minuter. Överskridande ger avdrag. Tidtagningen börjar när poeten säger det första ordet eller på något annat sätt visar att framförandet har börjat.

3. Texten ska framföras utan rekvisita, således ingen musik och inga andra effekter.

4. Vinnaren utses av en jury bestående av tre eller fem frivilliga från publiken. Helst ska de inte känna någon av dem som deltar i tävlingen. Poäng ges efter en tiogradig skala med en decimal. Om domarna kan något om poesi spelar ingen roll, avgörande är den personliga smaken. Därför får också publiken visa sitt missnöje eller bifall till domarnas poängsättning.

Spoken Word är ett snarlikt begrepp. Här är dock poeten friare. Ordet står i centrum men man får använda rekvisita. En annan skillnad är att tävlingsmomentet många gånger tas bort.

Poetry Gang Bang är ytterligare en variant som är mer anpassad för krog- och klubbmiljö.

Estradpoesi är ett vidare begrepp: uppläst poesi i någon form.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

6 − 1 =