Meny Stäng

Bengt O. Björklund tolkar temat Ödeland

Bengt O. Björklund på biblioteket i Bagarmossen.
Bengt O. Björklund på biblioteket i Bagarmossen.

1974 kom Chris Atcherly, som vi kommit överens om i Istanbul, med en flyttbuss från England och jag lämnade min lägenhet på St. Paulsgatan på Söder i Stockholm, där jag tillbringat hela vintern med att måla, och flyttade till Lancashire i norra England.

Chris hade hyrt en lokal i Darwin. Den låg i en gammal bomullsfabrik som var nedlagd sedan länge. Där skulle vi starta vårt rockband, jag på trummor, Chris på gitarr, Koji på bas och Steve på keyboard. Fabriken var väldig och liknade mer ett gotiskt slott med skorstenar istället för tinnar och torn. Det var förfallet och låg i ett landskap som var härjat, våldtaget av industrialismens fäder. Det var där dessa dikter skrevs.

I min nya bok Vi drömde om en cirkus, (fortsättningen på Jag missade Woodstock som kommer i sommar) handlar historien bland annat om denna tid. Bandet var första steget mot drömmen om en cirkus.

Dikter från Lancashire

 

Skorstenarna reser sig

Inte har de bleknat,
portaldrömmarna
ut mot grönskan,
blodspastoralerna
vi satte som mål.
Men nu väcks vi varje morgon
med röda trådar
i ett regn
över det nakna folkets
klippstränder
medan stjärnornas energivädjan
ännu ligger strax under skinnet.
Det är till ljudet av bultande maskiner,
rusande, rasande motorer,
uppgivet skrikande
undergångens vilda stavelser,
som vi vaknar,
alltid vaknar,
medan glöden åter blossar upp
i eldarna utanför.
***

Det var ur röken askspråket föddes,
ett mäktigt andespråk,
som, likt en väldig pelare,
tornade sig mot höstens välvande himmel.
***

Vi tog varandras ögon
följande strömfåran
upp dit
där vattnet ursprungligt
kastade
sej ut ur
den våta grönskan.
Vi tog varandras ögon
och gick likt förtrollade
genom lövade salar
fyllda med höstens fåglar
upp för
ödsliga alléer med orden
exploderande i tysta krevader
omkring oss
skälvande på våra läppar,
närande elden
i vårt blodsmod.
***

Under natten glimmade vintergatan
tyst, genombrytande
ner mot den förfallna fabriken.
Hör!
Musiken stegrar sig nu.
För varje dag bryter den sej
allt högre,
allt högre….
Besatta steg vi ur
vansinnets lågor.
Aldrig så högt
hade musiken rest sig innan.
Stig, eller gå under!
Runt oss flammade eldarna
som okunnigheten tänt,
som ingen mänsklig hand
nu kan släcka.
***

Stanken av bränt kött.
Uppsvällda självmordsbarn gråter.
Kvinnor som urinerar
av rädsla.
Döende män, som för ett ögonblick
skådar i ljus, sedan skriker
och stelnar.
Jordlik! Luftlik! Eldlik!
Väldiga sotmoln tungt
hängande
skuggdans med
mörka, sorgsna bördor,
förödelsens
förvridna
kroppar
och avbrända lemmar.
***

Ur stjärnorna kom vi
mot stjärnorna går vi…
vem är stark nog att vara
en stjärna?

Vintersnö

Vintersnö tala med din
dolda mun,
bilarna sjunker genom gatan
och fiskmåsarna
sjunger inte sina vingar
genom luftens
flimrande kanaler.
Vintersnö fall inte längre.
Taken brister
och rutorna stelnar (medan
Tony Blackburn
bara pratar och pratar:
”Housewives ,
why don’t you go and get
a snake and a pygmy
and make a snake and pygmy pie! …)
Vintersnö berätta för mig
hur det är
att falla mot en däcksugande död
medan kyrktornen
reser mot himlen.
– Här dansar
en flicka med färgat papper
i sin hand.

Asköga

Asköga! Se, din stad
har kolnat.
Dina gatvisor har slocknat
och din torggemenskap
falnat.
Kall ligger din hand
över en
död
jord.
Frusna sotflarn väntar
förgäves
på en rörelse
i ditt kalla
fisköga.
Även rymden stelnar.
Stjärnorna värker sitt
stålvassa sken
till ett svärd
över dina brustna fabriker,
över dina trädlösa drömmar
och din våldtagna frihet.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

19 + 17 =