Meny Stäng

Calle Flognman tolkar temat Ödeland

Sedan min allra första läsning av Det öde landet återkommer jag ofta. Läser, finner nytt, passar in mina intryck från andra läsningar på nya ställen, börjar om. Försöker förstå strukturen, uppleva bilderna. Min text tar inte sin utgångspunkt i ödelandsmetaforen utan tar avstamp i ett ord, men försöker få blicken att vandra genom bilder, ungefär som i ett öde land.

Calle Flognman. Foto: privat
Calle Flognman. Foto: privat

om vatten, om rörelse
om rörelse i fuktigt vatten
en långsam rörelse nedåt

om fällning till botten
om tyngre partiklar
som stilla sedimenterar

att föras från ytan genom vatten
återlämnas till sin förra ägare
viljelöst sväljas av ett hål

om motstånd, som jorden gör
om mark, där jord är lera
på sanka ängar, i vatten

*
kvinnan sitter på balkongen
smeker en hund, ser på den bok
han där nere på gatan är så inne i

låter kaffet stå en stund innan hon häller
en utsökt berså-kopp glider
ur lika utsökta händer, mot sten

*
sluttande ängar i sommarkväll
soltimme på klint över mälaren
hjärtat i byxorna, som sten

om det han sagt ändå inte är sant
ska han slukas av jorden
och dö ända ner till botten

hellre än att säga sanningen
tränger tårar fram mellan fingrar
i kväll över sjö och klint

*
om höjd som verkar röra sig bort från land
om ceylons kust som försvinner i havet
om de stora dödas namn i djupet
västerut närmar sig horisonten
sol som går ner i det krusiga havet
månen i molnet, modet i kolsvart natt

*
ur stenaktighet, ur bergaktighet,
ur jordaktighet med eldens kraft
drar tyngden det tyngsta till botten

*
om tr