Meny Stäng

Det öde landet? Feminismens revidering av ödelandsmetaforen

Av Henrik Karlsson

Adrienne Rich
Adrienne Rich

T. S. Eliots The Waste Land betecknade en gång samhällets förfall. Hur står sig metaforen idag, nästan ett sekel senare? Pekar den istället ut en möjlighet till förändring? Så har den i alla fall omtolkats inom feministisk litteratur. Henrik Karlsson guidar oss genom denna radikala omsvängning.

1922 föreställer sig T.S. Eliot den moderna världen som ett öde land; ett halvsekel senare, i en dikt av Adrienne Rich, kör ett gift par omkring bland ökenblommornas köttiga blad. De pratar om människor som hjälper varandra i samband med olyckor – kroppskador, törst – och maken tittar på hustrun som om det är hon som är olyckan. Ute i den här öknen testas bomber men när paret stannar till i en övergiven stad slås hustrun av tystnaden. Det är en tystnad som låter som om den tillhör platsen men som egentligen följde med paret dit, och alla ord som har sagts dessförinnan har sagts för att överrösta den.

Läs hela texten i Fem år i poesins tjänst – Populär Poesis jubileumsbok. Du köper den här: Kiosk
Att tala förtryckarens språk
Bilderna har jag lånat från Richs dikt ”Trying to Talk with a Man” som ursprungligen publicerades i Diving to the wreck. Diktsamlingen tilldelades 1974 års National Book Award for Poetry, men Rich avböjde att ta emot priset (även om hon erbjöd sig att tillsammans med Audre Lorde och Alice Walker ta emot priset om juryn var villig att istället ge det till alla kvinnor).

Dikten ser vid första anblick ut att handla om ett