Meny Stäng

Harry Martinson: En ödelandspoet

Av Göran Strömqvist

Med tanke på Hampus Östh Gustafssons essä i anslutning till ödelandsmetaforen i Populär Poesi nr 17 och Eliots Det öde landet från 1922 (efter första världskrigets slut) kan det vara intressant att erinra om Harry Martinsons dikt ”Hades och Euklides” (Passad, 1945), också den en dikt i krigets skugga, 11 år före Aniara, en dikt i ett ödeland. Gustafsson citerar Göran Hägg som sammanfattar Eliots dikt som ”spillrorna av den europeiska kulturen efter världskrigets Ragnarök, livet utan Gud och fasta värden […] till ackompanjemang av pessimistiska tonfall från Wagner och Buddha.” Martinson, den prövade didaktikern, (även han under inflytande av Buddha), ser ljusare på framtiden. Det finns fortfarande en möjlighet för människan om hon strävar efter ”en god viljas frodiga rike för alla.”. Här några utdrag ur Hades och Euklides:

När Euklides skulle uppmäta Hades
fann han att det saknade djup och höjd.

Utmed linjer som bröts
men återkom som linjer
gick linjeflock efter linjeflock av demoner i bredd, i följd och parallellt genom Hades.

På utjämnade gravfält…krälade ormar – själva bara grövre linjer skyndade, krälade, stungo
längs löpande linjer.

Låga låg helvetets ugnar
på den flacka slätten.
Där brändes i tegelrummen
den flacka ondskans offer
utan trösten från en höjd
utan stöd från djupen.

Och Euklides, måttens konung, grät.
Han ropade: Vem uppstiger? Vem nedstiger? Vem uppstiger med den goda viljan ?
Vem nedstiger på djup
med sanningens sökande öga och hjärta.

Han lyssnade med örat mot jorden.
Han lyssnade tusen år.

Och han hörde av god vilja en våg
genom alla
och genom alla folken.

Han hörde en hög och djup ström
en jämn och hög passad.
Den kom för att vädra,
den kom för att väcka
…till en god viljas frodiga rike för alla.

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

elva + nio =