Meny Stäng

Det öde århundradet: Ett idéhistoriska perspektiv på Eliots metafor

Av Hampus Östh Gustafsson

Odeland F Peter Nyberg
Foto: Peter Nyberg

”Gud är död! Död för evigt! Och vi har dödat honom! Hur ska vi kunna trösta oss, vi alla mördares mördare?”

Det frågar sig Friedrich Nietzsche i Den glada vetenskapen (1882). Och nog kan man se hans filosofiska insats som ett preludium till de intellektuella stormvindar som skulle svepa in över det då stundande 1900-talet. Gud föll inte ensam, utan drog med sig framstegstanken och en mängd av förgivet tagna sanningar. Fallet blev tungt, och tycktes sätta människans hela tankeliv i gungning. Få har med ord illustrerat denna process bättre än William Butler Yeats:

Things fall apart; the centre cannot hold;
Mere anarchy is loosed upon the world
The blood-dimmed tide is loosed, and everywhere
The ceremony of innocence is drowned

1919 försökte han, i ”The Second Coming”, med dessa rader fånga de känslor av kaos, som likt en dimslöja sänkt sig över samtiden. De gamla sanningarna lyste inte längre lika klart. Bakom dimmorna skymtade en värld i förändring. Ett världskrig hade skakat dess grundvalar och det gällde nu för människan att finna sin plats i detta omvälvande skede, att finna en stabil punkt att fatta tag i. Efter att Einstein och den moderna fysiken gjort sitt tycktes inte ens tid och rum vara detsamma.

Det hade de i och för sig inte varit på ett bra tag. Ofta brukar det hävdas att en av modernitetens hörnstenar utgjordes av det nya historietänkande som successivt tog form från och med det sena 1700-talet. Ditintills hade människans natur uppfattats som i stort sett konstant, men efter vetenskapliga revolutionen och upplysningen, samt den tilltagande industrialiseringen och franska revolutionens neds