Meny Stäng

Plantering i karg mark: we are the storm tar en klassisk metafor i besittning på albumet Wastelands

Av Hampus Östh Gustafsson

We are the Storm. Foto: Mathias Stenback
We are the Storm. Foto: Mathias Stenback

We Are The Storm är ett svenskt rockband som sedan 2008, med sin skrikiga gitarrmusik, har gjort skäl för namnet. Enligt egen utsago var det ”för lite larm och oväsen på de svenska scenerna”. Men förutom att de drar fram som en musikalisk storm sägs namnet också alludera den tyska kulturrörelsen från 1700-talet, Sturm und Drang. Medlemmarna själva är emellertid hemlighetsfulla på den punkten. Desto mer information får vi om det nya albumet Wastelands när Populär Poesi talar med Ludvig Paulsrud från bandet.

Sedan starten har de hunnit släppa EP:n We Are The Storm (2008) och albumet To The North-Pole (2011), vars singlar, ”Galileo” och ”Shoreline”, nådde ut med P3:s radiovågor. Av Västerbottens-Kuriren har de beskrivits som ”ett mer konventionellt Arcade Fire uppvuxet på Broder Daniel och crescendon”, vilket är en träffande beskrivning. Med tiden har de vid sidan av gitarrer också upptäckt tjusningen med syntar. En stråkmaskin från 1977, ”Logan String Melody II”, har satt sin prägel på Wastelands, vilken spelades in i en biosalong i Uppsala.

– Låtarna på Wastelands har vuxit fram som nästan alla våra låtar (en process som nog är standard för många ”band”-band): någon har en idé, mer eller mindre färdig, som vi stöper om tillsammans nere i vår luftfattiga replokal under Ekeby bruk, berättar Ludvig. Vi har rätt dålig rutin på att skriva låtar (det finns inga potentiella demonproducenter bland oss), eller varje låt har sin egen tillkomstprocess. Ibland har en låt varit klar redan på planeringsstadiet. Andra låtar har burit helt olika skrudar där kanske bara en enstaka ton har hängt med genom hela processen. Texterna har Staffan [John Sigvard] och jag skrivit, oftast inte tillsammans, men alltid med varandras stöd och anteckningar.

På bandets egen hemsida sägs Wastelands övergripande tema bestå i att ”the songs conjure pictures of a deserted land, where some things survive while others die. But from the ashes of the wasteland, something new can rise”. Låttexterna drivs av cinematiska bilder, fyllda av mörker och vild, otämjd natur ‒ ofta i kontrast till städer och fabriker. Inte helt oväntat gör sig vindar påminda i åtskilliga metaforer. Albumet är på så vis troget bandets namn, vilket inte är den enda litterära referensen man stöter på i We Are The Storms värld. Debutalbumet, To The North-Pole ska till exempel vara en allusion på Mary Shelleys Frankenstein.

We are the storm. Foto: wearethestorm.bandcamp.com
We are the storm. Foto: wearethestorm.bandcamp.com

– Vi läser väldigt mycket så alla texters potentiella interreferentialitet är något som ligger både i bak- och framhuvudet när vi skriver våra egna texter, förklarar Ludvig. Sedan har Staffan och jag läst samt läser litteraturvetenskap, så någon slags medvetenhet om en litterär tradition är också med i textförfattarprocessen. Alltså: som textförfattare befinner en sig inte i ett vakuum. Allusioner, medvetna eller inte, binder oss samman med något större. Precis som vissa ackordföljder, instrument och ljud placerar oss i en musikalisk kontext placerar allusionerna oss i en litterär kontext. Allusionerna får oss helt enkelt att känna oss mindre ensamma.

Ensam känner man sig dock när man i gitarrernas och syntarnas släptåg leds ut över det nya albumets ödeländer.

My heart is an ocean of secrets
That you couldn’t reach
Depths too cold and too deep

You were longing for the ocean
I belong in a field

Redan i första låten ”Blue Moon” etableras dylika bilder. Flera gånger skrivs/sjungs en strävan efter de öppna fälten fram. Men samtidigt görs det i låten ”Caves” klart att vi har grottor inom oss. Handlar det kanske om att vi måste ta oss ut ur våra inre grottors mörker, ut på de öppna fälten? Och i albumnamnet står ju ödeland också i plural. Kan det tolkas som att vi alla har våra egna existentiella ödeland att ta oss igenom?

We are the storms Wastelands.
We are the storms Wastelands.

– Absolut. Det är en rimlig tolkning. Vi brottas med samma postmoderna, existentiella problem som många andra i samma – privilegierade men ändå inte problemfria – situation som vi: medelklass, vita, män, etc. Det är viktigt att ta vara på hoppet, att inte känna sig maktlös i de större, ofta förtryckande, strukturerna – för ödelandet är inte bara personligt, det är också en viktig politisk metafor. Sen vet jag inte om vi endast ser ödelandet som ett hinder som måste överkommas. Det kanske snarare är något vi måste välkomna och acceptera. Så här ser grogrunden ut för vår generations samhälle. Vi måste försöka plantera något i denna karga mark; förhoppningsvis växer det till något vi kan njuta av i framtiden.

Att odla något, eller rättare sagt att bygga nytt, är ett centralt motiv på låten ”Monument”, där diktjaget förgäves söker elda ned sitt barndomshus som inte tar eld. Istället vill han bygga ett monument åt låtens du: ”Something built to last/Something built to stand the test of time”.

Ödelandsmetaforen gjordes ju odödlig av T. S. Eliot under det tidiga 1900-talet, där den inte minst fick karaktärisera upplevelsen av den västerländska kulturtraditionens förfall. Under senare decennier verkar allt fler se metaforen som en möjlighet. We Are The Storm utgör alltså inget undantag.

– T. S. Eliot, precis som många andra ödelandsförfattare – framför allt Karin Boye – har legat i bakhuvudet när vi bestämde oss för det här konceptet. Det öde landet, eller tanken om alltings slut, tycks nu, som i alla tider, vara något som präglar oss. Präglar hela vårt varande. Kanske är det en dröm om förändring genom total undergång som ligger bakom. Kanske är det ett sätt att tänka på och hantera döden: jaget likställs i ödelandsmetaforen med alltet. Alltings slut är lättare att föreställa sig än det personliga slutet.

– Fast samma sak går också att tolka på ett annat sätt. Det eliotska ödelandet var härjat av första världskriget. Ett Sverige i krig ligger långt utanför vår, och till en viss del vår gen