Meny Stäng

”Dikten är blodet som måste ut ur det igentäppta såret”: Intervju med den iranska poeten Anna Lamsoo

Tolk: Hanna Nordenhök och Aida Manouchehrpour
Intervju: Peter Nyberg 

Anna Lamsoo. Foto: Sofia Stenström.
Anna Lamsoo. Foto: Sofia Stenström.

Anna Lamsoo är en av sex Iranska poeter som deltagit i Göteborgs poesifestival. I samband med besöket kommer också översättningar av iraniernas dikter att ges ut. Populär Poesi fick tillfälle att intervjua henne om översättningarna, censur och kvinnlighet. Dessutom publicerar vi en av de dikter som censurerats i hemlandet: ”Åh, mitt lilla Mazandaran”.

Hur arbetade ni med diktöversättningarna?

Vi arbetade i par tillsammans med de svenska poeterna under deras besök i Teheran i våras, och jag hade förmånen att arbeta tillsammans med den enda persiskspråkiga av dem. De svårigheter vi stötte på rörde framförallt idiomatiska uttryck, som min översättare Athena Farrokhzad inte alltid kände till eftersom hon inte är uppväxt i Iran. Poeter har en särskild sorts intimitet med sitt modersmål och sin miljö, och i min poesi finns en stark lokal förankring som ibland är svåröversatt.

I den här typen av samarbete blir man ofta varse sina egna referenser av det skälet, hemtama referenser som man inte alltid är medveten om i skrivögonblicket, men genom översättaren får tillgång till att läsa med nya ögon.

Jag har tidigare arbetat med turkiska poeter på ett liknande vis, i samma sorts översättarworkshops.

Fördelen med att bli översatt är ju generellt att nå ut med sin poesi utanför det egna språkområdets gränser. Men i det här projektet har jag också uppskattat den kvinnliga gemenskapen, att genom samarbetet med kvinnliga svenska poeter få syn på kvinnors och kvinnliga författares kamp i andra delar av världen och jämföra med min egen.

Vad vi står inför som kvinnor i båda våra respektive länder är olika typer av mer eller mindre brutala restriktioner i förhållande till vårt skrivande som vi måste leva och överleva i. Man brukar säga i Iran: ”Hur långt du än tror dig nå intellektuellt så måste du i slutänden alltid tillbaka till att torka dina söners rumpor”.
Finns svårigheter i att bli översatt till ett språk som du inte talar?

När det kommer till svårighetsgrad i den här typen av samarbete tror jag att det är svårare för översättaren än för mig. Om min dikt refererar till nostalgin i en viss bild eller metafor till exempel, om jag skriver ”jag förlorade min näsduk under chiliträdet” – då vet varenda iranier att jag talar om barndomen och längtan efter det förlorade. Översättaren måste återskapa samma känsla i målspråket, ibland kanske med en helt annan bild, men för att väcka samma känslor.
Vet du något om svensk poesi – hur tänker du att den skiljer sig från Iransk poesi?

Svensk poesi vet jag mycket lite om – det enda jag har hört var de uppläsningar i Teheran då de svenska poeterna framförde sina dikter i persisk översättning. Av det lilla utsnittet ser jag att de poetiska strategierna både mellan er sinsemellan och vår persiska poesi kan vara lika stora som små. Jag blev fascinerad av de olika utmaningar och språkliga världar som där syntes, hur många olika teman och stilar de svenska dikterna hade.


Vilka är din poesis huvudsakliga ämnen?

Jag själv skriver på charpare, ett fyrradigt persiskt bundet versmått. Det är en gammal traditionell form som jag fyller med samtida erfarenheter och språk. Jag har skrivit i 16 år och prövat många olika formuttryck och stilar. I Mazandaran där jag kommer ifrån finns en stark musikalisk tradition som jag tror har påverkat mig – jag har också skrivit många sångtexter. Länge har jag känt mig fri och inspirerad av att skriva charpare. Men jag märker att jag mer och mer börjar övergå till sepid, som är en obunden diktform – kanske är det min poesis hem, där den kan nå sin vackraste form.

Jag skriver alltid då avgörande händelser har utspelat sig i mitt liv, jag skriver inte varje dag. Mina dikter handlar ofta om nostalgin, kärleken, förlusten, det kvinnliga livets fångenskap. Ofta uppträder min döda mor i mina dikter.

Min far var kristen och min mor från en högaktad muslimsk familj med många martyrer – vilket är en merit i det iranska samhället. Deras äktenskap var konfliktfyllt och de skilde sig när jag var tonåring.

Jag var mycket nära min mor men hon lät mig gå min egen väg – när hon senare fick cancer tog det lång tid innan hon berättade för oss att hon var sjuk, och jag har i efterhand förstått att hon lät mig vara så självständig för att jag inte skulle bli för fäst vid henne, så att förlusten vid hennes död inte skulle bli så stor.

Men hon hade fel, min mors död är en ständig referens för mig och i min poesi. Sorgen efter henne får mig hela tiden att skriva nya dikter. Under 7 år vårdades hon på sjukhus för cancern, jag såg henne dö framför mina egna ögon på grund av misskötsel. Jag skrev min första dikt då jag förlorade min första kärlek, men det var min mors död som gjorde mig till poet.

Diktens värld är fiktiv och samtidigt handlar den om mitt liv. Jag adresserar ofta fiktiva gestalter – ibland skriver jag dikter till mitt barn, fast jag inte har något. Jag kan identifiera mig med många gestalter i dikten, och läsaren förhoppningsvis i sin tur med min dikt. Poesins smärta är gemensam, den talar över gränser.
Hur skulle du beskriva poesiscenen i Iran?

Jag svarar med en rad från Nazim Hikmets poesi: ”Jag önskar att jag kunde ta av mitt huvud, lägga det i en låda och låsa den med nyckel”…

Poesiscenen i Iran är en sorglig historia, på grund av hur den behandlas av regimen.

Men när jag tänker på kvinnor som är poeter tänker jag att vi har poesin med oss från början – i vår mors vaggsång, och senare, om vi blir mödrar, i vaggsångerna vi sjunger för våra barn. Poesin kommer ur denna intima och djupa sfär, och alla kvinnor är poeter – till och med analfabeterna. Persiskan själv är mycket musikalisk, och därför poetisk.
Vad händer med poesin när yttrandefriheten begränsas? Finns material i den svenska utgåvan som inte har kunnat publiceras i Iran?

En känd sångare, en bekant till mig, lever som vi andra: han dricker alkohol, han har kärlekar. Men när han skriver sina sånger gör han om den köttsliga, verkliga kärleken till en heltigenom andlig kärlek för att inte stöta sig med makten. Det är en form av självcensur som jag själv inte kan underkasta mig. jag gör inte våld på mig själv på det sättet – hellre låter jag bli att publicera de dikterna alls, men jag vägrar att censurera mig medan jag skriver, jag vill inte skada mig själv.

Tre av mina viktigaste dikter har till exempel inte publicerats. Dikten ”Åh, mitt lilla Mazandaran” blev helt censurerad, den ansågs skamlig och problematisk. Den beskriver bara några ögonblick av mitt liv, mina känslor, min sorg, men censurmyndigheten uppfattade den som för frispråkig.

I boken där den finns lät jag sidorna vara blanka där dikten skulle ha varit, och de platser där enskilda ord censurerats bort lät jag stå tomma för att genom tomrummet visa upp hur vi poeter beskärs. Många av oss gör på det här sättet med våra böcker, sedan skriver vi in orden igen för hand efter det att boken kommit från tryck.
Tycker du att poesi har en viktig roll i samhället i Iran?

Det är klart att vi är friare att tala här, och friare att läsa upp våra dikter. Jag känner ofta en plikt att skriva saker som är provocerande, här som där.

Poesin har en stark plats och en viktig roll i Iran, därför är den hotfull för maktens försvarare. Men ju mer de beskär och kontrollerar oss desto mer högljudd och gränslös kommer poesin att bli.

Vi har inte kunnat tala och skriva fritt på 30 år men sångerna och dikterna fortsätter att bryta ut ur det sedan länge igentäppta såret – de är blodet som måste ut för att infektionen inte ska sprida sig.

Läs den censurerade dikten: ”Åh, mitt lilla Mazandaran”.

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

sju − fyra =