Meny Stäng

Bengaliska moln: Poesi i Bangladesh och Sverige

Av Peter Nyberg

Anisur Rahman. Foto: Cato Lein.
Anisur Rahman. Foto: Cato Lein.

Poesin i Bangladesh beskrivs av Anisur Rahman som mer solidarisk med de små förlagen och tidskrifterna vilket har givit den en bredd och mångfald som poesin i Sverige saknar.

– Jag ska säga dig att jag inte gillar min egen poesi. Jag kan bara skriva utifrån mina egna spontana impulser. Annars fungerar det inte. Numera får jag idéer och har känslor men jag har ingen energi att skriva poesi, säger Anisur Rahman, en av poeterna i den nyligen utkomna boken Bengaliska moln: 17 samtidspoeter från Bangladesh.

I slutet av september var några av poeterna på besök i Uppsala. De kom till ett land som var annorlunda mot deras eget, på gott och ont. Anisur Rahman kommer från Bangladesh men jobbar för Studjefrämjandet i Uppsala och har bott i Sverige en lång tid. Han menar att våra institutioner och vårt politiska system är utmärkta men att de under de senaste åren har sålts ut och att vi håller på att montera ner det som är våra styrkor som samhälle – en fungerande välfärdstat. Han tycker också att kontakterna mellan människor är märkvärdigt kontrollerade.

– Här är det sociala livet väldigt organiserat och beroende av tid och rutiner. I det bengaliska samhället står dörrarna öppna 24 timmar om dygnet om man är vän med någon. Här måste man bestämma tid för att träffas. Till och med föräldrar och deras barn måste bestämma en tid när de ska ses. Det är nytt för mig.

Bengaliska moln
Anisur Rahman har varit med och gjort urvalet i Bengaliska moln men det är Kristian Carlsson som har översatt dikterna. För Anisur Rahman har det varit en fördel att kunna prata och skriva svenska under arbetet. Han tycker inte att det spelar någon roll om tonfall försvinner eller förändras i dikterna, det viktiga är att de får en poetisk kraft på det nya språket.

– Om vi tar Rabindranath Tagores Gitanjali och jämför den bengaliska texten med den engelska översättningen så ser du direkt att den bengaliska texten är en sång eller poesi medan den engelska översättningen är uppställd i prosaparagrafer. Efter att ha läst prosastyckena kommer du att ha känslan av att ha läst poesi. Den kraften måste ett översatt poem ha, säger Anisur Rahman.

Förutsättningarna för att skriva poesi skiljer sig mellan Sverige och Bangladesh. Rahman berättar att i Bangladesh lever poesin sitt eget liv på en mindre formell nivå. Det finns i alla större städer mängder av litterära tidskrifter, både stora och små. Nästan alla tidningar har skönlitterära helgbilagor. De stora författarna publicerar sig gärna på mindre förlag och i små tidskrifter eftersom de förstår att mångfalden är viktig. Det har gjort att Anisur Rahman upplever det som att poesin i hemlandet är bredare och att det går att hitta många olika strömningar som lever och korsbefruktar varandra på samma platser. I Sverige tycker han att det är mediakoncernerna som ger poeter mandat att få utrymme i press och media. Man kan här skapa sig en karriär på poesin genom stipendier, det är oerhört svårt i Bangladesh. Å andra sidan är man mer solidarisk mot de små aktörerna.

– Kommersiell och institutionellt monopol är inget gott tecken om man vill ha en levande litteratur.

Att som poet påverka samhället

– Bangladesh huvudstad Dhaka är en stad som aldrig sover. Poeter har informella sittningar hela nätterna där de läser och diskuterar poesi. Här i Sverige tycks poeterna somna om kvällarna.

Skillnaden ligger också i att poeterna i Bangladesh har etablerat ett politiskt utrymme. De har gjort sina röster hörda och skaffat sig mandat att uttala sig i sakfrågor. I samhället spelar poeterna en viktig roll. Rahman säger sig sakna det. Samtidigt poängterar han att en poet inte ska vara en aktivist, att man som poet kan gå förlorad i politisk aktivism.
Begränsningarna i rätten att uttrycka sig i Bangladesh är inte problematiskt främst för poeterna, menar Anisur Rahman. Formen är för otydlig och antydande för att i egentlig mening få problem med vad som skrivs. Ändå har några poeter landsförvisats från Bangladesh, delvis till följd av sina dikter. Censuren är däremot ett problem för den traditionella pressen i Bangladesh eftersom deras sätt att skriva är mer explicit.

– Några av mina dramer innehåller frågor som skulle vara problematiska att ställa i Bangladesh. Jag kan inte tänka mig att någon teater där skulle våga sätta upp mina dramer om Strindberg och Ibsen. Jag har också skrivit om Sveriges migrationsminister för Sveriges Radio, inte heller det skulle gå att göra i Bangladesh. Där ifrågasätter man inte en sittande minister på det sättet.

Antologin Bengaliska moln
I antologin Bengaliska moln får vi ta del av 17 poeter födda från 1943 till 1982. Dessutom finns en 18:e implicit diktare i nobelpristagaren Rabindranath Tagore. Flera av diktarna hänvisar till den bengaliska poesins nestor. Möjligen beror hänvisningarna till namnet på urvalet, men jag har svårt att tänka mig att svensk poesi skulle ha samma förhållningssätt till Tranströmer, Heidenstam och Karlfeldt om en liknande sammanställning skulle göras. Tagore görs i Bengaliska moln till skärningspunkt som poesin på ett eller annat sätt tar avstamp från.

Poeterna i antologin är tämligen likartade i sitt uttryck, möjligen beror det på att översättaren har givit dikterna en egen ton. Poesin är genomgående modernistisk eller konkret i sin teknik. Ofta antar dikterna en berättande form med ett vardagsnära innehåll vari enstaka centrala symboler får stiga ut och berika texterna.

Jag har i början av läsningen svårt att se det typiskt bengaliska i poesin och längtar en naturbeskrivning eller ett förhållningssätt som är absolut för Bangladesh, men jag finner inget. På intet sätt betyder det att poeterna är otillräckliga, de tar stora frågor i hand och undersöker dem, ofta med omfattande skönhet som resultat.

Som de nedbrutna
står jag ensam på stranden
nära vansinnets rand.
Den vita svanen
fjärmar sig i doftande vindar.

Så inleder till exempel Rafiq Azad dikten ”För en overklig vild svan”. De berättande dikternas historier har i allmänhet flera bottnar. Bäst trivs jag i Taslima Nasrins sällskap. Flera av hennes böcker om kvinnor och kvinnors förhållanden är bannlysta i Bangladesh, men hon har hela sitt liv ägnat sig åt skrivande om orättvisorna. Efter att ha gått i landsflykt 1993 till följd av en religiös strid har hon bott i Sverige i ett par omgångar och andra västländer i perioder. I hemlandet har hon ett utdömt fängelsestraff som väntar och en utlyst fatwa. Ett besök i Indien ledde till ytterligare en fatwa. Ändå fortsätter hon att skriva. Jag är djupt imponerad av den kraften, men också av hennes råa, direkta dikter vars styrka och politiska problem är att de inte behöver tolkas nämnvärt men att de innehåller en svart, unik humor:

En flock hundar kommer efter dig
Tänk på rabies

En flock män kommer efter dig
Tänk på syfilis

Bangladesh är långt ifrån bara Tagore, även om han lyser som en bengalisk eld över de andra poeterna. De 17 poeterna i Bengaliska moln innebär att vi kan ta del av en poesivärld som samtidigt påminner om vår men också är en helt annan.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

5 × 4 =