Meny Stäng

Existentiell klimpsoppa: Vardagstrivia och livsfrågor hos några globala poeter

Av Peter Nyberg

Wislawa Szymborska i Krakow, 23 oktober 2009. Foto: Mariusz Kubik. CC
Wislawa Szymborska i Krakow, 23 oktober 2009. Foto: Mariusz Kubik. CC

”Några skovlar mull och livet är bortglömt”, så inleder Wislawa Szymborska sin dikt ”Klassiker”. Hon fortsätter med att berätta om hur ”maestrons” ting förtärs av elden, tiden och människorna. ”Violinen tar den minst begåvade eleven hand om”. Inte heller kärleken eller blicken överlever utan allt förgås i tidsvirveln.

Därvidlag är Szymborska typisk för de globalt gångbara poeterna. Ett gemensamt drag är att de diskuterar människans villkor genom vardagliga ting och händelser och lyckas fånga något allmänmänskligt i enkla fraser som ”Några skovlar mull och livet är bortglömt”.

Szymborskas poesi är bemängd av vardagliga tilltal, av företeelser som i sin skenbara trivialitet får stå för något mer än sig själva. Vännerna sitter på ett café och baktalar en allt för vacker kvinna som blivit änka och därmed ett hot mot dem, benen i en människas fingertoppar kan både skriva Mein Kampf och Nalle Puhs hörna, ätandet av fläsksvål och klimpsoppa infogas i ett existentiellt grubbleri över universum. Just grubbleriet, just det existentiella följer alltid logiskt på det triviala. ”vad fanns på riktigt / och vad verkade bara / finnas på denna teater” frågar sig poeten i slutet av en dikt.

Ensam drickande undermånen
Den kinesiska diktaren Li Bai, även kallad Li Po, levde under Tangdynastin i Kina och dog 1 250 år före Szymborska, men deras poesi har stora likheter. Det triviala övergår i existentiell ensamhet i Li Pos klassiker ”Ensam drickande under månen”. Detaljerna i första raderna är helt ordinära. I ensamhet sitter jaget och ”läppjar på en kruka vin / bland blommorna”. Jaget bjuder in månen och sin egen skugga på festen och trots deras begränsningar, månen är oförmögen att dricka och skuggan ”följde mig liknöjt i hälarna”, så avnjuter jaget deras sällskap. ”Jag sjöng. Och månen skänkte mig sitt bifall. / Jag dansade. Min skugga kom tumlande efter”. Men till sist blir jaget för full och tappar bort sina nyvunna vänner. Också i livet var Li Po en drinkare som, åtminstone enligt myten, i fyllan försökte omfamna månen, föll i floden och drunknade. Därförinnan hade han gjort sig omöjlig i hovet och förvisats. Inte desto mindre visar Li Po oss i dikten en livshållning som inte exklusivt är drinkarens utan som snarare är taoistisk eller naturmystiskt i grunden. Genom dikten och dess vardagliga ämne och helt ordinära detaljer prövas ett förhållningssätt till tillvaron. Detaljerna uppgår i ett större sammanhang och blir symboler i en vidare frågeställning: Är vi ensamma i varat? Både månen och skuggan fungerar som illusioner om gemenskap eftersom känslan bara finns inom jaget i dikten. Kanske var det så poeten menade, att gemenskap är illusion och att månen och skuggan är lika verkliga, lika uppfyllande för människan som andra gemenskaper. I miniatyren ”En häger” fullföljs tanken på att vi är helt utelämnade åt vår natur.

Som en snöflinga dalar den vita hägern
mot stranden av en djupblå sjö.
Orörligt väntar den på stenen längst ute
den stränga vinterns ankomst.

Så är också människans lott, tänker jag mig att Li Po vill säga. Vi är underställda naturen och satta att invänta vinterns ankomst. Gemensamt för de Szymborska och Po är således en tålig hållning inför de mänskliga villkoren. Hyckleri över hur det förhåller sig med människan förekommer inte. Vi har att uthärda.

Hoves existentiella bilder
En tematik som liknar Li Pos ”Ensam drickande under månen” har Chenjerai Hoves dikt ”Fjäril”. Även här uttalas ensamheten och allt rör sig bort från jaget. När han försöker att beröra molnets lår börjar det försvinna, när förpliktelserna gör sig påminda fladdrar fjärilen iväg, rädd för att stadga sig på en punkt. En mänsklig sinnesstämning konkretiseras genom detaljerna. Det spelar ingen roll om Hove befinner sig i sitt hemland Zimbabwe, i sitt nuvarande land Norge eller i Sverige: molnet och fjärilen är desamma liksom den mänskliga naturen: rädslan att underordnas beröringen eller plikten. För Hove utvecklas en teknik, att ta konkreta företeelser i närmiljön, en fågel, ett träd, en himmel och utveckla företeelsen till en existentiell symbol, som i dikten ”Fåglar”:

jag betraktar himlen,
molnen,
fåglar som bara textar sitt livsöde.
inte mitt,
med vingarnas form.

var finns mina vingar?

Redneckpoesi
Uthärdandet i en tillvaro utan rimlighet och sökandet efter skälighet är ett återkommande tema i de senaste årens nobelpriskandiderande Les Murrays diktning. Murray är stadigt förankrad i Australiens rednecklandsbygd. En av diktsamlingarna heter till och med Subhuman Redneck Poems. Ofta ser sig presentatörer och översättare, liksom recensenter tvungna att ursäkta poetens åsikter för att kunna lyfta fram den starka och berörande poesin. Murrays åsikter är radikalt konservativa och inte väsenskilda från dem i den skruvade såpan Duck Dynasty. Världen utanför gården i New South Wales är galen, ju längre ifrån hemmet man kommer desto mer galen blir tillvaron. I värsta fall börjar poeten låta som en frustrerad 16-åring, som i ”Förmånstagarna”:

Hokus pokus filiokus
västvärldens intellektuella
lovordar aldrig Auschwitz.
Högst märkligt. Inte ett ljud.
Fast de hävdar att det slutligen
fick dem att vinna sitt sekel-
långa krig emot Gud.

Egentligen är Murray katolik och närmar sig pensionen. Skillnaden mellan Murray å ena sidan och Po och Szymborska å andra är just att hans humor ofta blir vardagligt redneckrå, skrävlande och inte sällan arrogant. Det som binder samman honom med de två andra mästarna blir synligt först när den australiensiska poeten skriver om sin närmiljö. Då tas syn, hörsel, lukt, smak och känsla in i dikten. Den poetiska världen fylls av detaljer från Murrays närbelägna platser och människor. Orden går från att vara förgrovade till att bli direkta, omedelbara och självklara. Dikterna blir mosaiker av skärpta bilder som låter oss se på världen ur ett annorlunda perspektiv. Murray blir sublim. Men oftast bara för att snart övergå till redneckattityden, som om den intellektuella finkänsligheten och ömheten måste skyddas mot grannarnas hån. Les Murrays uppenbarelse, hans sken, blir genom diktböckerna idén om den känsliga mannen som hårdnat utåt för att skydda sig, och därmed blir Murray själv en existentiell attityd och en förlängning av sina böcker.

Absurt sexuellt våld
På samma sätt som Murray vänder sig mot modernitet etablerar Roberto Bolaño en motrörelse i förhållande tidigare Sydamerikansk diktning i sina böcker. Den fiktiva rörelsen inälvsrealism etablerar ett motstånd till Borges, Lorca och Paz, till exempel, och en väg in i en egen strömning. Men som poesi sedd handlar skiftningen snarast om betoning. Medan de klassiska Sydamerikanska poeterna betonar miljöbeskrivningar och politisk medvetenhet är Bolaño ofta antipolitisk och hans poesijag återfinns nästan uteslutande i stadsmiljöer. Ytterligare en stark strömning hos Bolaño är den postmodernistiska metareflektionen över poesin, något som återfinns tämligen sällan hos de äldre diktarna. Vad som skiljer Bolaño från klassikerna i Sydamerika är snarare vilka konkretioner som används för att spegla de grundläggande mänskliga erfarenheterna än en genomgripande och omvälvande inälvsteknik. Givet är att de ting som görs till symboler är vad poeterna finner i sin närmiljö. Låt vara att Paz, Borges, Lorca även vistades i urbana miljöer varifrån en del av deras bildspråk tas, men Bolaños poesi hämtar exklusivt sina detaljer från urbanitet. Hans figurer rör sig genomgående i brottsliga eller upproriska kretsar där moralen är upplösts, men förblivit mänsklig, och ställs mot de normer som samhället producerat, och som avviker från det grundläggande mänskliga. Typiskt är också, precis som hos Lorca, närheten till den surrealistiska målarkonsten, även om Bolaño tenderar att också närma sig det sexuellt absurda:

Ögonblicket Chile det styva ögonblicket som tillhör hans
rödhåriga tjej och hennes ensamhet
En väg försedd med spjut hans föreställning tar emot
förlorerskan genom en gungande axel
Rödhårig genom bestigning ryggen höfterna upprivna
fasthållen i ensamheten

Feminismens tystnad
Sex och våld sammansmälter, de två element som Freud menade var grundläggande i människan, i dikten. Våld behöver inte vara handgripligt hos Bolaño och om vi beger oss norrut till USA och Adrienne Rich är våld snarare än undertsröm i mänskligt beteende mellan könen. Hennes beskrivning av människans villkor blir kanske tydligast i den dikt som Henrik Karlsson hänvisade till i sin essä ”Det öde landet?: Hur feminismen reviderade en av modernismens centrala symboler”: ”Trying to talk with a man”. Som titeln anspelar på är det könen som är i centrum. Mannen och kvinnan befinner sig i isolation på en plats där man testar atombomber, i en absolut tystnad. De är helt enkelt utelämnade åt sig själva i öknen, i ett tomrum, något som prövar deras närvaro. När inget annat hörs och stör är man utelämnad åt sig själv, eller som diktarjaget beskriver situationen:

What we’ve had to give up to get here –
whole LP collections, films we starred in
playing in the neighborhoods, bakery windows
full of dry, chocolate-filled Jewish cookies,
the language of love-letters, of suicide notes,
afternoons on the riverbank
pretending to be children

De konkretioner vi i västvärlden bygger våra moderna liv på blir här desamma som naiviserar oss. Tanken föds hos Rich redan 1974, långt före den mediala extremisering i naivitet som eskalerat över de senaste 40 åren. All modernitet i dikten syftar till att göra sig av med tystnaden som paret upplever, all musik, alla teveshower, alla filmer, allt prat. Men nu infaller tystnaden som gör att människan kan höra sitt inre och bli en sann människa istället för en produkt av samhällets skrammel. Kvinnan i dikten finner ro i den tystnaden, mannen ser på kvinnan som en del av det onda och som jag förstår texten föredrar han de ljudkulisser som han själv byggt upp genom den patriarkala strukturen, som är en del av honom själv.

Överallt i världen återfinns tekniken att genom det vardagliga nå tillvarons existentiella djupnivåer. Ofta är vardagen kulturellt betingad, det är ingens slump att Wislawa Szymborska äter fläsksvål och klimpsoppa i sin dikt om livets villkor. De stora diktarna tenderar att välja mycket enkla symboler som alla människor kan betrakta sig själva och sitt liv igenom, sådana konkreta ting som finns runt omkring oss och som vi inte riktigt ser, inte förrän poesin visar oss: ”Några skovlar mull och livet är bortglömt”.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

tolv + 6 =