Meny Stäng

”Jag blandar Spoken Word och Hip Hop”: Oskar Hanska om global poesi

Av Peter Nyberg

Oskar Hanska. Foto: John Wennerberg
Oskar Hanska. Foto: John Wennerberg

Oskar Hanska är en av de mest beresta poeterna i Sverige. Han har framfört sin poesi i stora delar av Europa, i Sydafrika och i USA. Vi pratade med honom om skillnader mellan svensk och utländsk poesi.

Börja med att berätta lite om vem du är och vad du gör.

Snart 32 år, bor i Göteborg och sedan 2005 står jag på scener och läser poesi för publik. Jag är flerfaldig Svensk Mästare i Poetry Slam, Skandinavisk mästare och slutade som bästa Europé i VM-finalen i Paris 2010. Har turnerat svinmycket både i Sverige och utomlands. Tyskland, Frankrike, Norge, England och Danmark. I höstas gästade jag Poetry Africa i Durban, Sydafrika, och för ett par år sedan uppträdde jag på det legendariska Bowery Poetry i New York. Nu i maj släppte jag min debutskiva Krokodiltårar där jag blandar Spoken Word och Hiphop till musik av Gustav Horneman.
Går det över huvud taget att se mönster i olika länders sätt att förhålla sig till poesi. Om de finns, kan du ge några exempel på hur de ser ut?

Inom den talade poesi, ja. I Sverige är Spoken Word, eller estradpoesin, fortfarande en sidogren. Folk går hellre på Stand-up. Ovana lyssnare jämför estradpoesin gärna med just komiker eller rappare när de möter det för första gången.

I Tyskland är mötet mellan berättare, poet, komiker och publik väldigt utbrett. Där drar ett fredagsevent med 12 okända poeter 300 lyssnare i en stad mindre än Göteborg. Det är ett fredagsnöje som vilket annat.
Är även poesi generellt mer av allmängods i andra länder än i Sverige?

Det känns onekligen som att folk är öppnare för det, men det kanske bara är min romantiserade bild efter väldigt lyckade besök. När jag uppträdde på Berlins Internationella Litteraturfestival var salen full av besökare som tog del av alla delar av festivalen, inte bara en fåra.

Och sådana människor tycker jag att jag har mött mycket mer av runtom i Europa. Det är öppnare. Visst finns det fortfarande ett litteraturetablissemang även i andra länder, som rör sig fruktansvärt sakta, men publiken är redan med på tåget och uppskattar den modernare scenen.
Har du lust att skissera upp hur den talade poesins scener ser ut i olika delar av Europa/världen?

Sverige är väldigt mycket hjärna. Vi vill vara väldigt smarta här, leker med orden och vill liksom väcka känslorna och tankarna. När jag uppträder i Frankrike är det mer känslor på scenen, passionerade poeter som tillåter sig att vara mer metaforiska och förmedla känslorna själv. Den tyska scenen kommer från en stark berättar-tradition, dikterna blir ofta berättelser, långa. I norge tar scenen just nu sina första steg, slam-tävlingar har funnits i något år bara. Det är många författare, rappare och skådespelare som provar det nya formatet. I Sydafrika fanns det ständigt politiska undertoner, färgade av deras historia.
Hur menar du med den Sydafrikanska poesivärlden?

Utifrån mitt besök i Durban på Poetry Africa (jag är inte kvalificerad att svara djupare egentligen) tycker jag att det var ganska tydligt. Teman som härstammade från Apartheid, rasfrågor, krig, religion och HIV-problematiken dök ofta upp bland de yngre poeterna. För mig som svensk poet kunde det ibland vara svårt att relatera till självklarheten och styrkan i vilka dessa teman återkom i flera dikter. Det var intressant, och tragiskt, att se hur något som vi i Sverige nog alltför ofta ser som mörk historia fortfarande är en pågående faktum i Sydafrika. Kanske mest intressant var att genom en av poeterna upptäcka solidariteten med Palestina, som enligt honom i sin konflikt med Israel utsattes för det nya Apartheid. För honom var det helt självklart att Sydafrika nu skulle hjälpa Palestina ur sin situation och nästan hela hans poesi-föreställning handlade om det.
Vad tror du är poesins innersta kärna?

Oj, lite pretentiös fråga. Vilket i sig verkar vara mångas åsikt om poesins varande. Många utövare, författare och konsumenter inom poesin upprätthåller och går med på idén om att poesin ska vara något speciellt, upphöjd, smal och svår. Jag köper inte det. Eller, den kan vara det också. Men jag vill tro att poesin finns för att drabba människor, på bred front. Antingen genom skrivteknik, innehåll eller framförande. Mer poesi till alla. Där är kärnan. Och den kan spottas ut med ett leende.


Varför är inte en slamtävling lika populär som en hollywoodpremiär? Hur ska man göra för att få poesin i Sverige mer allmängiltig, tänker du?

För det första har slam-tävlingar aldrig haft den ambitionen. Slam föddes som en motkraft till de traditionella, exkluderande poesiläsningarna. Tävlingsmomentet kom till för att öka spänningen och uppmärksamheten hos publiken. Men eftersom det skedde med en slags punkig inställning handlade det aldrig om att göra det kommersiellt. Och, på gott och ont, så har just ekonomi en stor och viktig del i att sprida poesin. Ekonomi att arrangera poesiläsningar, betala poeter (ordentligt!) som uppträder, stödja skolor, föreningar och andra sammanhang som vill att poeter ska besöka dem för ett uppträdande och workshops. Och det är just det som behövs för att poesin ska bli allmängiltig, en rolig del av litteraturen som ungdomar kan ta till sig redan från ung ålder.

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

fem × ett =