Meny Stäng

Sensualitet på en behagfull plats: Eva-Stina Byggmästars Locus amoenus

Av Peter Nyberg

Eva-Stina Byggmästar. Foto Jan Anders Broo.
Eva-Stina Byggmästar. Foto Jan Anders Broo.

Eva-Stina Byggmästar skriver i sin nya bok om en plats bortom samhällets normer där erotiska fantasier kan levas ut. Locus amoenus klangbotten finns i antik mytologi och poetens tidigare diktböcker.

Eva-Stina Byggmästars poesi har alltid varit sinnlig och sensuell. Ibland har draget dolts av små fantasifulla figurer som trippar omkring och stjäl uppmärksamheten, ibland har det sensuella fått mer svängrum, men tidigare alltid för att brytas mot något – ett rosenskimmer eller beskrivning av dunkel. I sin trilogi om kärlek (Som omfattar Älvdrottningen, Men hur små poeter finns det och Vagga liten vaggabond) har kärleken och sensualismen tidigare funnits som motiv. Dikten har ofta varit renodlat erotiskt ivrig, även om erotiken har framstått som finkänslig:

nå, ge henne äppelkyssen ge henne den ge henne
p-ä-p-p-e-l-k-y-s-s-e-n bara så där ge en, ge två,
ge henne äppelträd och lundar – ja, ja, ge henne
allt det där ge henne allt du har att ge … ge små
skrymslen och rött – ja, ge henne rött, möt henne
i det röda och andas tungt och djupt … men ge
henne det röda nu! och om du kunde skulle du
inte, också du, ge henne vägarna, alla vägarna
de rasande vackra och stränderna … stränderna
utan slut och havet, havet och orden som vilar
på vågornas läppar –

Byggmästars storhet ligger i de konkreta detaljerna, i benämningarna av frukter och kryddor och i hur hon leker med beteckningar, fördjupar deras innebörder och ofta gör dem sensuella. Rosen är till exempel genomgående en symbol för kvinnokönet i Byggmästars diktning. Befriande är att hennes poetiska värld nästan uteslutande består av kvinnor, alternativt dessa små besynnerliga, ofta könslösa, varelser som plötsligt kan springa fram ur dunkla vrår.

I Byggmästars nya diktbok Locus amoenus finns dock inga figurer och det dunkla, oroväckande har placerats annorstädes. Locus amoenus betyder ungefär ”en behagfull plats” på latin och är en term som har använts för en plats där man kan leva ut sina erotiska drömmar, bortom samhällets normer. Men i Byggmästars verk övergår aldrig sensualismen till erotik och än mindre till pornografi. Skillnaden mellan det sensuella och det erotiska ligger förstås i graden av sublimitet – sensualism är en antydan medan erotik är uppvisning eller den uttalade handlingen och i förhållande till dessa tu är pornografi förråande – och här är poeten en anspelningarnas mästare.

Locus amoenus

Rispapperstapeter
med orientaliska blommönster –
där blomstren tumlar och busar
älskvärt runt med varandra.

Diktjaget rör sig över denna locus amoenus på jakt efter sin älskade, genom vackra trädgårdar och salar. Miljön är, som i dikten ovan, i sig sensuell. Den älskade benämns genomgående ”du”, vilket gör dikterna mer intima, vi får ta del av den älskandes text till sin älskade.

Minns du
det lekande rosenglittret, men säg
minns du en smaragdisk vår?

Så börjar boken. Snart förs läsaren in i texten genom höga franska fönster, nejlikor, ingefära, kanel, kakao, snabelskor, tornfrisyrer, krinolin, musslor, karp, nereidernas dans.

Minns, hur du drog mig intill dig,
medan den egyptiska katten
gick förbi fontänskulpturen av Venus.

Passionens gudinna i den egyptiska mytologin heter Bastet och var en kattgudinna. Hennes motsats var Sekhmet som spred död och förintelse medan Bastet botade desamma. Bastets präster var rödklädda och under den årliga festivalen till kattgudens ära dansade de erotiska danser. Venus är romarnas namn för Afrodite, som bekant är kärlekens gudinna. De konkreta tingen pekar mot passionen, upprepningen av ordet ”minns” och diktens inneboende rytmik gör den första dikten i boken till en perfekt inledning till en text som ska handla om letandet efter den älskade, i locus amoenus gömmor. Det är ingen slump att jaget avkrävs ett letande – få saker är väl så sensuella som just det undflyende, det hett efterlängtade som inte genast kan erövras.

Vi förs som läsare tillsammans med den älskande in i locus amoenus där vi strosar i palatsparken. Givetvis dryper tillvaron av ljuvhet:

Det var ju en underbar dag –
men en mer underbar dag
än alla de andra
underbara dagarna.

De älskande leker, du:et fingrar på en sfinx, på gåtan, ett rosenblad i ett veck. Allt tycks dolt, som där för att upptäckas.

Endast du vet,
hur svag jag är
för körsbär
och violer.

Näktergalar talar, lamm och tackor dricker ur källor, en enhörning lämnar hjärtformade spår efter sig. Givetvis dyker Eros upp, liksom nymfer och muser. På ett påtagligt sätt finns i Eva-Stina Byggmästars Locus amoenus enbart kvinnliga kärlekssymboler eller konkretioner som hör hemma i en traditionellt kvinnlig sfär. Kanske är det därför som Eros – en manlig gud – måste vara insomnad när han ses och de attribut som lyfts fram är det lockiga håret och vingarna.

Den ljuvliga och egensinniga diktning som väller över läsaren är skarpt influerad av rokoko, en flirtig busighet som övergår i erotisk företagsamhet. Liksom i boudoirerotiken där ofta klassiska motiv omstöptes i erotisk form använder och anspelar Byggmästar på böckerna i sin kärlekstrilogi. Rokokons överanvändning av symboler från antiken och dess fascination vid ornament och symboler finns också i hennes dikter. Locus amouenus är en sensuell samling dikter, vars passion i lika hög grad omfamnar rokokon som den älskade. Universumet som skapas är paradisiskt, precis som titeln avslöjar, utan hämmande normer.

I tiotusen dagar och nätter
ska jag skriva kärleksdruckna dikter till dig –
ja, till mitt allra sista andetag ska jag tala
om intet annat än kärlek

Själv kommer jag att med näranog lika stor passion invänta nästa verk av Eva-Stina Byggmästar.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

13 + sexton =