Meny Stäng

Att anta den misslyckades roll – Några iakttagelser av Ulf Lundells rolldiktning

Av Peter Nyberg 

Ulf Lundell. Foto: Sofia Möller
Ulf Lundell. Foto: Sofia Möller

Få andra poeter har skapat så mycket spekulationer runt vad som skulle kunna vara biografiskt stoff och vad som är rolldiktning i sin produktion. Vare sig det gäller poesi eller prosa tycks gränserna för Ulf Lundell bli överskridande. Skapandet av den mytologiska rockstjärnan och rumlaren Lundell och de ständiga funderingarna, främst hos media, om vad som är påhitt och vad som är självbiografi i texterna har kostat honom platsen som en av de mest framgångsrika rolldiktarna i Sverige.

Några karaktärer
Hos Lundell finns nämligen en bred flora av karaktärer som inte har särskilt mycket med Lundell själv att göra men som så att säga för hans talan. Givetvis finns karaktärer som är uppenbara tankeskapelser, som Fann Wenner som går till bordellerna i Amsterdam, kungen i Cadaques eller Baby i sångerna om henne. En förändring över tiden i Lundells sätt att skriva texter skulle kunna vara just att allt fler uppenbara roller har tagit plats i produktionen. En personlig favorit är den av kriget skadade Jugoslaven i ”En droppe vatten” som nu lever i vad som kan antas vara Sverige, på gränsen till självmord, ständigt med minnena av att ha medverkat till massmord och våldtäkt. Den enda trösten för karaktären står i kristendomen, åkallan av Maria Magdalena och löftet om förlåtelse. Att göra en sådan karaktär rättvisa krävs en mästare, både vad gäller språk och sång. Lundell lyckas göra illusionen rättvisa.

Karaktärerna som leder till spekulation
Det som troligen lockar till spekulationer är de figurer som är svårare att avslöja som roller, mannen som bor i sin husvagn i Halvvägs till havet till exempel. Sannlikt är det en klonad Lundell med en annan bakgrund. Här är det finansmannen som förlorat sina pengar och sin familj som får föra hans talan, även om åsikterna i sig är misstänkt likt vad man som lyssnare misstänker är Lundells personliga åsikter. På flera sätt konfronteras lyssnaren i sången med en motsägelsefull människa. Han tycks ha haft allt men förlorat det, istället för att kämpa sig tillbaka, som man föreställer sig att finansmän gör, har han placerat sig i en husvagn för eftertanke. Till granne har mannen en annan man som tycks ha råkat ut för exakt samma sak. När pengarna försvann stack också kvinnan och nu sitter de i varsin husvagn, medelålders och småbittra: ”Feldt öppna kranarna och dårarna drack / Vi var alla där på festen hit upp till nacken / men det var vi som tog skiten när bubblan sprack”.

De misslyckade
Det gemensamma hos de flesta av karaktärerna är att de får sin laddning av sina misslyckanden, vare sig det är övergivna finansaktörer eller vilsna flickor som ligger med gifta män. Vi känner igen oss själva i deras misslyckanden, även om vi inte utsatts för samma händelser som dem. Därför talar rösten direkt till oss, utan omsvep.

”Det är fredag igen / ändå känns det som söndag” är det emotionella läget som anges i början av Blues för en ung flicka. Hon sitter ensam vid bryggan, självförtroendet är satt i botten. Samtidigt som hon längtar efter gemenskap är hon rädd för att bara bli utnyttjad. Rädslan regerar henne, vilket tycks vara utgångspunkten i sången. ”Du vet, dom andra vet, ingen vill ha dig, du vet, dom andra vet, allt dom vill är att ta dig”. Även om det är en man som sjunger sången är det lätt att leva sig in i flickans tvehågsenhet och se hur hon delas, brister. I sången tillåts att en allmänsklig osäkerhet blottas. Vi vill ingå i ett sammanhang samtidigt som vi misstänker att sammanhanget kommer att kräva alltför mycket. Någon del av oss är den där unga flickan som sitter på bryggan och våndas.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

tre × 5 =