Meny Stäng

Dansbandslyrik – förmedlare av kärleksschabloner

Av Peter Nyberg

Flamingokvartetet

Till skillnad från mina vänner som var zyntare eller hårdrockare under 80-talets mitt och slutskede präglades jag av min mammas dansband. Hon spelade dem på en enorm rullbandspelare som man fick sitta tätt intill när man lyssnade. Att i efterhand konstatera är att man inte fick några tjejer på det sättet, men det innebar en illusion om kärleken sådan den möjligen skulle kunna vara. På mammas rullbandspelare sjöng dansbanden just om det: Kärleken till kvinnan, aldrig tvärtom. Vad kan väl vara mer intressant för en pojkes fantasi?

Många år senare kan jag tydligt se hur min musiksmak utvecklade sig från dansbandsbasen. Först till Gyllene Tider. Att jag spelade in Flickan i en Cole Porter-sång från svensktoppen på ett slitet kassettband där vikingarnas bästa tidigare funnits förfärade mamma men att just den låten blev övergången till popmusiken är symptomatiskt. Senare började jag intressera mig för Ulf Lundell och Eldkvarn. När Plura började skriva låtar till dansband förvånade det mig inte särskilt mycket, men förtydligade den musikaliska grunden som jag står på.

Det var länge sedan jag slutade lyssna på dansband. Jag har ingen avancerad musiksmak utan lyssnar mest på mainstream-musik vars texter är fina. Jag har fortfarande en förkärlek för låtar där män eftertrånar kvinnor. Sedan kom Lars Kristerz. Eftersom de var ironiska, men bara till dräkten, gjorde de dansbanden populära igen. Efter litteraturstudier och litteraturundervisande, efter att ha kritiserat poesi och skrivit poesi blir det naturligtvis intressant att studera dansbandslyriken.

Funktionsmusik om kärlek
Eftersom musiken är en funktionsmusik, den ska dansas till, så blir texterna ber