Meny Stäng

Dansbandslyrik – förmedlare av kärleksschabloner

Av Peter Nyberg

Flamingokvartetet

Till skillnad från mina vänner som var zyntare eller hårdrockare under 80-talets mitt och slutskede präglades jag av min mammas dansband. Hon spelade dem på en enorm rullbandspelare som man fick sitta tätt intill när man lyssnade. Att i efterhand konstatera är att man inte fick några tjejer på det sättet, men det innebar en illusion om kärleken sådan den möjligen skulle kunna vara. På mammas rullbandspelare sjöng dansbanden just om det: Kärleken till kvinnan, aldrig tvärtom. Vad kan väl vara mer intressant för en pojkes fantasi?

Många år senare kan jag tydligt se hur min musiksmak utvecklade sig från dansbandsbasen. Först till Gyllene Tider. Att jag spelade in Flickan i en Cole Porter-sång från svensktoppen på ett slitet kassettband där vikingarnas bästa tidigare funnits förfärade mamma men att just den låten blev övergången till popmusiken är symptomatiskt. Senare började jag intressera mig för Ulf Lundell och Eldkvarn. När Plura började skriva låtar till dansband förvånade det mig inte särskilt mycket, men förtydligade den musikaliska grunden som jag står på.

Det var länge sedan jag slutade lyssna på dansband. Jag har ingen avancerad musiksmak utan lyssnar mest på mainstream-musik vars texter är fina. Jag har fortfarande en förkärlek för låtar där män eftertrånar kvinnor. Sedan kom Lars Kristerz. Eftersom de var ironiska, men bara till dräkten, gjorde de dansbanden populära igen. Efter litteraturstudier och litteraturundervisande, efter att ha kritiserat poesi och skrivit poesi blir det naturligtvis intressant att studera dansbandslyriken.

Funktionsmusik om kärlek
Eftersom musiken är en funktionsmusik, den ska dansas till, så blir texterna beroende av det. Genomgående handlar de om kärlek eller om fest.

Leende guldbruna ögon är en låt som ganska bra kan svara för dansbandens kärlekssyn. Här handlar det om att berättaren har förälskat sig i leende guldbruna ögon. Verserna är korta men följer ögontemat på ett klichémättat sätt: ”Blickarna som du mig sänder, tänder något varmt inom mig. Det är något härligt som händer, som lockar och drar mig till dig.” Funktionen är inte att ta miste på, sången behandlar det som sker i ögonblicket den sjungs. Flirtandet är en del av situationen. Samma grundidé har ”Två mörka ögon” eller ”Vem får följa dig hem” som också handlar om flirten som leder till kärlek, eller i det sistnämnda ren desperation att få följa med den tilltänkta hem.

Givetvis finns variationer på kärlekstemat. ”Tio tusen röda rosor” handlar om att jaget vill skänka tio tusen röda rosor och en sång till sin kvinna som ett sommarminne av honom. ”Aldrig har jag varit så kär som nu och kärleken är du”. Sången blir i sig en typ av uppvaktning.

Kärleken handlar inte sällan om trånad. I ”Är du min älskling än” är jagberättaren på ”kåken” och drömmer om sin älskling som han undrar om hon har varit trogen mot honom. ”Eloise” har ett liknande upplägg. Sångaren har gjort slut med sin tilltänkta och ångrar sig nu.

Det manliga jagperspektivet och språket
Ett gemensamt drag är att känslan nästan alltid förklaras utifrån ett jag-perspektiv. Sångaren blir så att säga den som förklarar sin kärlek, vilket leder till en större närhet i sången. Och mellan de dansande paren. Det är ett ganska effektivt grepp. Vad som också är tydligt i berättelsen är de fullständiga objektifieringen av kvinnor och den förenklade världsbilden i texterna. Det inre spelar ingen större roll utan det är de leende guldbruna ögonen som är huvudsaken. Givetvis är det så också i dansbandssituationen: Det är knappast ett gott intellekt som är viktigt utan ett snyggt yttre skal och taktkänsla.

Efter att ha lyssnat igenom några hundra dansbandslåtar går det lätt att konstatera att det inte är de stora texternas genre. Även om Lars Kristerz kan vara relativt luddiga och därmed lämna visst tolkningsutrymme när det sjunger om att de är fyra män i en lånad bil och att sångaren ständigt måste ringa Carina (lite Kafkastämning över det där) är dansbandens medeltexter tyngda av rimmade klichéer av typen: ”Du försvann som en vind, tårar föll från min kind, kvar fanns ingenting”, ”bara din närhet berusar mig, kan inte slita min blick från dig.”, ”lyssna till ditt hjärta som vet vad du känner, det finns ingen annan än du som bestämmer” o s v. Återigen måste man se till funktionalitet. Musiken ska dansas till, det gäller att använda situationen för att skapa rätt stämning. Ingen på dansgolvet är i det läget särskilt intresserade av att försjunka i filosofiska grubblerier eller försöka sig på djuplodande tolkningar. Man vill, föreställer jag mig, dansa, flirta och ha någon att följa med hem.

Sammanfattningsvis är dansbandslyriken rättfram och enkel. Den är tyngd av klichéer och saknar helt originella bilder eller ordsammansättningar. Dansbandsvärlden är relativt objektifierande. Orsaken är att det är funktionslyrik som ger en viss effekt i ett sammanhang där kärlek, dans och flirtande knappast söker sig ner på de analytiska djupen utan är menad att gå direkt på känslan.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

tretton + tre =