Meny Stäng

Den naiva glädjens lyrik – Reflektioner runt Magnus Johanssons musiklyrik

Av Peter Nyberg

Magnus Johansson

Magnus Johansson var aldrig någon stor publik artist ens när han var som störst. Över huvud taget är det svårt att hitta material om honom. Det senaste albumet kom för fem år sedan. Inte desto mindre är min beundran avsevärd eftersom han tillförde något som över huvud taget inte finns idag: Den romantiska poetiska skrönan.

”Om jag hade en sparbanksbok skulle jag tömma den varje dag och vi skulle gå arm i arm runt i butikerna här i stan” sjunger han på albumet 12 saker som jag lovat att göra. ”Om jag hade en sparbanksbok” är en ironisk gest mot sparmanin som råder i samhället, då som nu. ”[…] och vi skulle sitta på nån krog och inte bara frysa här utanför och du kunde ta in vad du ville och jag skulle kunna dansa förstås”. Om han bara hade en sparbanksbok. Ljusen skulle börja lysa grönt och sångaren skulle få kyssa flickan han har med sig.

Det är en synnerligen charmig ironisk gest.

Mystik och romantik
Ett mer typiskt tema är den fantasifulla berättelsen vars drivkraft är en inneboende glädje med samma kreativa centrum som hos Håkan Hellström. När lyssnaren längtar efter en bättre verklighet får vi den genom att lyssna på de här sångerna. Texterna är långt ifrån perfekta rent formmässigt men det dominerande i dem är att de bjuder in lyssnaren och gör han eller honom till del av den här verkligheten. Ibland är den mystisk som i ”Slaktarens dotter” och ”Dom försöker sätta åt min vän” ibland romantisk som i ”Vakna nu Anneli” eller ”Jag drömde i natt att du gick bredvid mig”, ibland bara barnligt fascinerade som i ”Till himmelen”

Storasyster ligger i sin säng
hon säger att hon blev en kvinna igår
och att hon gjorde någonting ikväll
någonting som inte jag kan förstå
men jag vet vem det är hon pratar om
han bor i huset intill två trappor upp
och två trappor upp är det högsta han vet
och han kommer aldrig att ta henne med
till himmelen

Över huvud taget är barnets perspektiv och fascination för omvärlden ofta en betraktelsepunkt i texterna. Det medger att sångerna kan fyllas med en barnslig glädje över mycket små saker, vilken smittar av sig på den som lyssnar. Det innebär också att fantasin hos berättaren kan få fritt spelrum. I ”Pappa är en flygkapten” blir båda förhållningssätten extra tydligt: ”[…] sen kom mamma och hon gav mig mat och hon satte mig i skolan och fröken röt: Ett och ett blir två slå nu upp sidan tre och vi läste i kör ’Magnus pappa är en flygkapten’”.

Identitetsproblematik
Det leder oss in på ett sista tema som hos Magnus Johansson fördjupats och förmörkats i de senare albumen: Frågan om identitet och varifrån berättaren kommer. I den ovanstående berättelsen sätts jaget ombord på en båt och han ror bort från sitt hem. Efter hand går det upp för honom att fadern lämnat honom. I ”Den där staden jag växte upp i” finner sig jaget läsande en tidning med sin livshistoria i, men han finner ett fel, det står inget om staden han växte upp i. När ett vuxet perspektiv antas tycks vara revanschlustans mörka skugga som främst lyser igenom ”De sa: ’Det enda goda med en småstad är att den lär en att man måste ge sig av’. Jag for därifrån när jag var 16, ingen saknade mig och jag vände mig aldrig om. Jag skulle komma tillbaka när jag var nånting.”

Även om det sistnämnda temat är relativt vanligt inom rocklyriken är den glädjemättade fantasin desto ovanligare. Barnets perspektiv är en vinkel som tillåter upptåg och ologik, precis som drömmens perspektiv. Magnus Johanssons lyrik är extra angelägen i ett klimat där det ångestladdade (som hos Kent och Lars Winnerbäck) har tillåtits ta över och det glädjemättade över att alls finnas till har fått vika undan.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

tolv + 5 =