Meny Stäng

Den tillbakablickande mannen – Ett perspektiv genom Plura Jonssons rocklyrik

Av Peter Nyberg

Eldkvarn. Foto: Kotte Management
Eldkvarn. Foto: Kotte Management

I Plura Jonssons poetiska sfär står mannen ofta ensam. Något har hänt och allt är överspelat. Perspektivet bidrar till en känsla av oåterkallelighet och melankoli i Eldkvarns sånger: Alla chanser att göra rätt är förbrukade, bara rannsakan och möjligen försoning återstår.

Även i självbiografin Resa genom evigheten: Svart blogg och det ljuva livet etableras perspektivet omedelbart: ”Det här är mina minnen av det liv som blev mitt; barndomen och uppväxten i Norrköping, alla år på vägen med Eldkvarn, skärvor, en del suddiga, andra skarpare, en del så skarpa att de fortfarande gör ont.” De första orden i biografin skulle lika gärna kunna vara en programförklaring för konstnärskapets kärna.

I biografin finns också en tydlig vändpunkt i skrivandet. Plura Jonsson flyr ut till Hasselö efter alltför ymnigt festande. Där finner han sig stående vid ett vägskäl: Att verkligen börja skriva om sig själv och sina upplevelser eller att gå under. ”[…] antingen skriver du om ditt liv och det du håller på med eller också har du inget här att göra.” (s.125).

Det är lätt att tänka sig att det är här perspektivet etableras på allvar. Skivan som skrivs på Hasselö heter Utanför lagen (1986) och är även en musikalisk brytning, men framför allt innebär den ett nytt sätt att skriva texter. ”Nu står jag här på bron under gatlampan dom tänt medan floden sakta rinner över allting som har hänt” är en bild som förklarar det nya perspektivet i ”Det regn som faller”.

Något som inte förändras men blir effektivare är fragmentiseringen. Det är lätt att hänvisa till Dylans bildvärld, han var ju först. Skillnaden är kanske framför allt den kulturella tradition som de båda poeterna verkar inom. Plura skildrar Sverige, ibland närmar han sig dansbandens schablonartade formuleringar, i nästa strof är bildspråket fullkomligt eget. Genom att dela på berättelserna eller glida i tiden skapas en oerhörd närhet till det berättande jaget. Konturerna mellan sanningen och dikten närmar sig varandra och upplöses ofta helt. Karaktären Alice är ett bra exempel som ständigt ekar i sångerna, men som bara författaren själv kan avgöra graden av verklighet hos.

Viktigast kanske ändå rösten är, berättaren. Det är den som gör sångerna trovärdiga. Inte alla sånger handlar nämligen om Plura själv. ”Nerför floden” är ett bra exempel. När Plura sjunger om en man som skjuter sig ut från banken när alla andra möjligheter stängts tror man på det som lyssnare. Skeppsklockan på båten där mannen jobbar slår i refrängerna medan han minns vad som hänt honom. Även här alltså: Perspektivet. Allt är hänt och bara rannsakan återstår.

Framför allt i de senare skivorna mynnar rannsakan ut i bitterhet, som i ”Miljoner mil bort”: ”Jag hatade dig och varje ord ur din mun, till slut bedrog jag dig hela tiden”. Även om bitterheten här och var tillåts ta över handen vrids den ofta till en typ av sardoniskt vitsande, som i Svart blogg:”Det här landet styrs av bortskämda småglin, sa alltid min pappa när han blev lite småfin” / ”Halv sju på morgonen, jag fryser på dass. Nyss var det sommar och barnen åt glass” / ”Om jag levt förut måste det ha varit som Kapten Grogg, man får alltid ett glas i min svarta blogg”.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

sex − 4 =