Meny Stäng

Från proggmusik till bokpoesi – en självbiografisk historia

Av Peter Björkman

 

Det är en het höst för rocklyrik. De längsta köerna jag såg på bokmässan i Göteborg ledde inte till någon författare i vanlig mening utan till sångaren och låtskrivaren Lars Winnerbäck och hans påkostade bok med låttexter och anteckningar. Och idag kom en minst lika påkostad historia hem till Boxholm full av Peter LeMarcs samlade sånglyrik, artisthistorik, kommentarer och bilder.

Detta är ju en tröst i bedrövelsen, när Åhléns utrymmesmässigt stora bokavdelning i Tranås som jag besökte idag, inte har en enda vanlig diktsamling i sitt sortiment och när Svenska akademien väljer bort poesin i år igen med sitt nobelpristagarval Herta Müller. 13 år utan att någon poet fått Nobels litteraturpris nu. Det finns starka poesinamn till Nobelpriset: Adonis, Les Murray, Bei Dao och vår egen Tomas Tranströmer för att nämna några. Och ett nobelpris till en poet brukar leda till ett uppsving för poesiintresset som helhet. På 90-talet gav de fyra prisen till Paz (90), Walcott (92), Heaney (95) samt Szymborska (96) en verklig vitaminsinjektion, så poeter som nobelpristagare fyra år i rad 2010-13 skulle sitta bra! Men tillbaks till musikspåret och rocklyriken igen.

Själv är jag uppvuxen med den sena proggen (musik med politiska texter på svenska), den som spelades in mellan 1976-80, strax innan proggen dog ut som samlad rörelse. Den progg jag initierades i var alltså den progg många brukar kalla för den stelnade, fyrkantiga ”efterklangsproggen”. Efter Blå Tåget, Hoola Bandoola och Gärdesfesterna, efter de konstnärliga experimenten och galenskaperna.

Läs hela texten i Fem år i poesins tjänst – Populär Poesis jubileumsbok. Du köper den här: Kiosk

Jag minns när jag som nybliven 14-åring, våren 1981, gick in till Domus skivavdelning i Strängnäs och ställde mig framför en packe nyutkomna skivor. Jag kände att jag i detta ögonblick stod i färd med att inte bara välja en skiva utan att också välja min identitet som vuxen människa. Jag bläddrade i backen och fastnade för en ljusblå skiva med en tecknad röd mun med skinande vita tänder på. Den hette ”Snacka går ju…” och gruppen hette Motvind. Jag kunde sympatisera med såväl bandnamnet (jag kände att jag gick i motvind för tillfället) som den samhällskritiska udden (som bl.a. riktade sig mot tomsnackande politiker). Jag köpte plattan och gick upprymd från varuhuset, viss om att ha införskaffat en grund att stå på.

En typisk sång med Motvind är ”Asfalt, glas betong och stål”, från den självbetitlade tredje LP’n från 1978. ”Jag föddes sent en lördagsnatt / när farsan var ute och söp / i hundratjugo knyck i ett taxisäte / och jävlar vad blodet flöt / och aldrig har väl morsan min skrikit som då / fast hon ofta blev slagen gul och blå / när farsan kom hem och var full” I sången får vi sedan reda på att fadern dör tidigt – mosad av en snutpiket. På slutet får vi reda på hur det sociala arvet går igen: ”efter fjorton vändor på ungdomshem / dom kallar det visst för vård / så lärde jag mig tricks jag inte kunde förr / och att hatet det gör en hård”.

Denna proletära grundstämning fanns och finns fortfarande i en hel del rock från Götet (på 90-talet var t.ex. Eld Attack Krossa en version av 70-talets Motvind). Det fanns förstås ett revolutionärt svar på det proletära eländet i ”Asfalt, glas, betong och stål”. I sången ”Solidaritetsrock” från debut-LP’n Känn dej blåst (1976) hämtar jag textraderna: ”Vi vinner segrar i Vietnam, Laos och Kambodja med / i Mozambique o Angola och i Zimbabwe / Ja, över hela världen drar folken segrande fram / med samma dröm om frihet för vi gemensam kamp // Men jag då tänker du / vad kan jag göra nu / nåt som hjälper dem som slåss / så att det också hjälper oss / Jo, vi kan samla in pengar / bedriva agitation / och aldrig sluta jobba för vår revolution”:

Det där var lite långsökt för mig 1981. Jag var för det första inte alls någon kommunistisk revolutionär utan vid den tiden snarast en sosse som blivit miljöpartist under kärnkraftsdebatten. Och för det andra skulle jag – om jag nu hade försökt – knappast hittat någon som slagits för någon revolution i Strängnäs i 80-talets begynnande yuppiera. Däremot slogs jag mer av Motvindrader som: ”Idag betyder pengar makt / imorgon är ditt liv intakt / så passa på och skrik / mens du har luft i dina lungor”. Vad jag minns hämtat från sången Falskspel från 1978….

Anfader för denna typ av göteborgsk proletär rocklyrik var förstås den 21-årige Dan Berglund som 1975 (året innan Motvinds debut-LP) kom med den delvis Dan Anderssoninspirerade debut-LPn En järnarbetares visor. Mest kända textrad från plattan är ”Mina herrar som räknar profiter / parasiter som styr detta land / Ni skall få sopa i våra fabriker / ert förbannade rövarband”, som blev något av en partisång för KPML(r). Detta var dock ingen sång jag alls hörde på 80-talet.

Nåväl. Nästa proggupplevelse kom först 1986 på våren. Motvind hade förblivit mitt favoritband 1981, 1982, 1983, 1984, 1985 och 1986. Men mot slutet av gymnasietiden började jag tycka de var lite begränsade och jag sökte mig musik och text som kunde vidga mina vyer.

I Enköping inhandlade jag alltså våren 1987 Blå Tågets dubbellive-LP Blå Tåget på Fågel blå. Här mötte jag för första gången verklig poesi. Det var också progg, men ingen proletär progg utan kulturell / konstnärlig sådan, med ett par av de fyra låtskrivarna uppvuxna i Saltsjöbaden med föräldrar i överordnad ställning. I själva texterna märktes poesin på att texterna var spännande och överraskande. Jag kände mig oerhört vederkvickt av de samtidigt exakta och mångtydiga texterna. Det var en befrielse efter fem års inpluggande av drygt 50 mer fyrkantiga Motvindstexter. Blå Tåget kunde skriva lärotexter, javisst, men de hade en höjd och överblick – och språklig finess. Låtarna var dessutom ofta hämtade från radioteaterpjäser – av den mer finkulturella sorten, fjärran Motvinds rockteater…. Här fanns också många rent poetiska texter (utan explicit politisk riktning), som Leif Nyléns ”Spader dam” :

”Bara dåren tror att idealen / skapar verkligheten som den är / gjuter liv i döda materialen / som ett mål för drömmar och begär / som om elden skulle lyda röken / bara dåren jagar efter spöken / Winges verklighet är en chimär”.

Den mest gripande sången jag upplevt med bandet är den de avslutade många av sina konserter med ”Det var en sådan dag”. Texten lyder:

”Det var en sådan dag / som aldrig återvänder / Det stod bilder stilla / omkring oss och log // Jag såg med välbehag / på tingens alla former / deras färger var ej illa / det räckte mer än nog // Det är en ödets lag / att verklighetens normer / var nåt man lärde sig att gilla / långt hellre än man dog // Så när vi nu till sist / tar steget ut i frihet / så rör vi oss i bilden / med välberäknad list”.

Det är något sakralt över denna sång, en sång som uppmuntrar oss att söka vår individuella väg – gärna med glimten i ögat – i en komplex värld. En värld som har en helighet i sig – i sina färger. Men det är ingen ”satsa-på-dig-själv-sång”, tilltalet är ett vi-tilltal. För mig är detta den ultimata proggtexten, den som förenar den individuella friheten med ett kollektivt ansvar.

Med texter som denna började jag söka mig till poesihyllorna på allvar. För poesi som Blå Tågets kunde jag inte hitta någon annanstans än där. Jag sökte diktsamlingarna som Blå Tågets medlemmar skrivit (såväl Torkel Rasmusson, Leif Nylén som Mats G. Bengtsson hade skrivit diktböcker) men fann min första stora ”bokpoet” i den självbiografiskt samhällskritiske poeten Hans Boij. Men det är en annan historia…

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

16 − 9 =