Meny Stäng

Från proggmusik till bokpoesi – en självbiografisk historia

Av Peter Björkman

 

Det är en het höst för rocklyrik. De längsta köerna jag såg på bokmässan i Göteborg ledde inte till någon författare i vanlig mening utan till sångaren och låtskrivaren Lars Winnerbäck och hans påkostade bok med låttexter och anteckningar. Och idag kom en minst lika påkostad historia hem till Boxholm full av Peter LeMarcs samlade sånglyrik, artisthistorik, kommentarer och bilder.

Detta är ju en tröst i bedrövelsen, när Åhléns utrymmesmässigt stora bokavdelning i Tranås som jag besökte idag, inte har en enda vanlig diktsamling i sitt sortiment och när Svenska akademien väljer bort poesin i år igen med sitt nobelpristagarval Herta Müller. 13 år utan att någon poet fått Nobels litteraturpris nu. Det finns starka poesinamn till Nobelpriset: Adonis, Les Murray, Bei Dao och vår egen Tomas Tranströmer för att nämna några. Och ett nobelpris till en poet brukar leda till ett uppsving för poesiintresset som helhet. På 90-talet gav de fyra prisen till Paz (90), Walcott (92), Heaney (95) samt Szymborska (96) en verklig vitaminsinjektion, så poeter som nobelpristagare fyra år i rad 2010-13 skulle sitta bra! Men tillbaks till musikspåret och rocklyriken igen.

Själv är jag uppvuxen med den sena proggen (musik med politiska texter på svenska), den som spelades in mellan 1976-80, strax innan proggen dog ut som samlad rörelse. Den progg jag initierades i var alltså den progg många brukar kalla för den stelnade, fyrkantiga ”efterklangsproggen”. Efter Blå Tåget, Hoola Bandoola och Gärdesfesterna, efter de konstnärliga experimenten och galenskaperna.

Läs hela texten i Fem år i poesins tjänst – Populär Poesis jubileumsbok. Du köper den här: Kiosk

Jag minns när jag som nybliven 14-åring, våren 1981, gick in till Domus skivavdelning i Strängnäs och ställde mig framför en packe nyutkomna skivor. Jag kände att jag i detta ögonblick stod i färd med att inte bara välja en skiva utan att också välja min identitet som vuxen människa. Jag bläddrade i backen och fastnade för en ljusblå skiva med en tecknad röd mun med skinande vita tänder på. Den hette ”Snacka går ju…” och gruppen hette Motvind. Jag kunde sympatisera med såväl bandnamnet (jag kände att jag gick i motvind för tillfället) som den samhällskritiska udden (som bl.a. riktade sig mot tomsnackande politiker). Jag köpte plattan och gick upprymd från varuhuset, viss om att ha införskaffat en grund att stå på.

En typisk sång med Motvind är ”Asfalt, glas betong och stål”, från den självbetitlade tredje LP’n från 1978. ”Jag föddes sent en lördagsnatt / när farsan var ute och söp / i hundratjugo knyck i ett taxisäte / och jävlar vad blodet flöt / och aldrig har väl morsan min skrikit som då / fas