Meny Stäng

”Allsköns lösa existenser härjar i terrängen”: En introduktion till Kjell Höglunds textvärld

Av: Tim Berndtsson

Kjell Höglund. Foto: Johan Bergmark
Kjell Höglund. Foto: Johan Bergmark

Jag hör hur dom ligger med varandra
i våningen ovanför
hon låter så lycklig
hon låter så fin

Raderna från ”Jag hör hur dom ligger med varandra i våningen ovanför”, på Kjell Höglunds debutskiva Undran (1971), är kanske fortfarande artistens kändaste. Även om den poetiska halten här – liksom i de övriga låtarna på Höglunds första två studentkorridorskufiga skivor – är oklar, så finns i denna enkla och ”tokroliga” visa, ett uttryck av autenticitet, som vilar på bildkraften i detaljbeskrivningen:

Jag har sett henne några gånger på stan
hon ser glad ut
vi säger: Hej! Hon
skrattar så gott
idag bjöd hon in mig på en kopp kaffe
och lite knäckebröd
men honom har jag aldrig sett.

Den ensamme tjuvlyssnaren som hör på grannarnas lyckliga gökande genom taket och därefter, uppmuntrad av grannflickans glada min, låter sig bli inbjuden av henne på en påver knäckebrödsfika, möjligen lite svartsjuk på den okända sängkamraten. En realistisk scen ur vardagen, kan tänkas. (Höglund har själv också, i texten Brända skepp, skrivit att detta är en verklig beskrivning från hans studentrumstillvaro.) Men vad som faktiskt skapar scenens verklighetseffekt är inte så mycket situationens sannolikhet, som detaljen med knäckebrödet. För knäckebrödsdetaljen är onödig – både för den lilla historiens berättelsestruktur och för satsmelodin. Men kanske just därför att detaljen är redundant, visar den upp något väsentligt – texten hänvisar inte bara till en för ändamålet konstruerad fiktion utan till något som upplevs som faktiskt verkligt; i grunden är detta samma slags realismeffekt som de klassiska 1800-talsrealisterna brukade, exempelvis Flauberts blå tvål.

Denna förmåga att framkalla verklighet, eller närmare bestämt vardagsverklighet, är en av de aspekter som gör Höglunds texter litterärt intressanta. En andra aspekt värd att lyfta fram finns också närvarande på debutskivan, tydligast i låten ”Stormen före lugnet”:

När solen når din håla ska du spricka som ett troll
och närma dig det riktiga ifrån ett annat håll
och skratta ut din glädje i stolthet och i frid
och veta att du står inför en annorlunda tid
märk hur marken skakar, snart är stormen här
stormen före lugnet som kommer

Kjell Höglund. Foto: Julia Sandberg Hansson / Renée Lindell
Kjell Höglund. Foto: Julia Sandberg Hansson / Renée Lindell

Denna text har en annan, en existentiell, förståelsehorisont. Här är det inte vardagen som putslustigt förmedlas, utan världsrevolutionen som högstämt proklameras. Användandet av ett ”poetiskt” språkregister öppnar – genom det läsfenomen som med en litteraturvetenskaplig fackterm benämns ”intertextualitet” – myternas och de andliga urkundernas världar i texten. Höglunds texter kopplas samman med den litterära traditionen (i vid bemärkelse). ”Allsköns lösa existenser härjar i terrängen”, sjunger Höglund i låten ”Häxprocess” – en femtonminuters satir över en av den mänskliga historiens ständiga återkomster: bestraffandet av oskyldiga syndabockar – och detta skulle kunna vara en programförklaring för den egna poetiken. Höglund skapar en text som står öppen för allsköns lösa existenser att härja i.

Höglunds kombination av dessa två drag, det enkla och det högstämda registret, är det som gör honom till en egenartad svensk textförfattare. När texterna sedan framförs på Höglunds säreget gnälliga jämtländska tillsammans med musiken – som på ett liknande vis blandar traditionell enkel vispop med mer barocka tilltag (exempelvis de överproducerade syntarna på de sena 80-talsalbumen) – så uppstår en märklig harmoni. Det är inte alltid det går ihop, Höglunds skivor är sällan jämnbra. Men när det väl stämmer är Kjell Höglund en enastående artist.

*

Realistiska detaljer och djuplodande symboler. Vardagstristess och den metafysiska längtan. Åtminstone från och med skivan Vägen mot Shangri-La (1980) är spänningen mellan dessa nivåer och känslor avgörande. Sången ”Själens dunkla natt” är ett exempel på detta, med sin skildring av ett liv i vilket ”alla drömmar gick i kras”:

Kökskranen vägrar sluta droppa
du hasar upp och värmer pulversoppa
apatin är svår
sedan många år
din lust att sova gör dej schack och matt
du irrar runt i själens dunkla natt

Men efter denna nattsvarta livsskildring kommer plötsligt, helt oförberett, en tröstande slutvers i vilken den diskbänksrealistiska situationen får en metaforisk-existentiell tyngd:

Försök att härda ut en sista dyning
det är som allra mörkast före gryning
natten följs av dag
det är en kosmisk lag
tro mej om du kan, jag lovar att
det också gäller själens dunkla natt

”Du”-tilltalet i denna text är typiskt. Höglunds texter är ofta små dramastycken i vilket en person ställs inför sanningen om sig själv. De låtar som inte tilltalar ett ”du” berättar ofta om ett ”jag” – men båda greppen inbjuder till inlevelse. Det handlar kanske oftast, som i en av Höglunds mest kända låtar, ”Man vänjer sig”, om ett ”man” – massmänniskan inom oss:

Och jobbet som man gör, det har man ingenting för
det är nån annan som drar nytta av det
ingen aning vem
man bara flyttar sina papper, drar i sina spakar
hämtar sina pengar
det känns dumt och idiotiskt
men man vänjer sig
man vänjer sig

[…]

Lakanen snor sig och blir fuktiga av svett
och nattens timmar är som gummiband
i väntan på glömskans sömn
så ringer väckarklockan
herrejävlar, denna pina, man orkar inte tvätta sig
dricker kallnat kaffe från igår
och ute är det kallt och mörkt och ruggigt och dimma
men man vänjer sig
man vänjer sig

Här finner vi också Höglunds politiska dimension. Låten ”Man vänjer sig” illustrerar på sitt vis den unge Karl Marx teser om samhällsordningens alienationsskapande effekt mer slagkraftigt än mången akademisk Marxanalys. ”Man” är helt fångad i hamsterhjulet. Det handlar bara om att stå ut, vänja sig. Med vad? Livet, ett liv i avsaknad av syfte. I denna sång finns inget fönster ut mot något högre ideal. Det bästa ”man” kan hoppas på är helgen då ”man super lite håglöst” och går ut i parken och ”unnar sig en pizza”.  Men ”Man vänjer sig” är, trots att texten i sig uttrycker den mest tröstlösa resignation, inte framförallt ett uttryck för en sådan resignation, utan kan i själva verket betraktas som en protestsång mot denna rundgångstillvaro. I Höglunds mest lyckade politiskt betydelsebärande sånger – ”Häxprocess”, ”Nattlig episod med alkemisten Karl Marx”, ”Brustna drömmars boulevard” – är den stort anlagda politisk-ideologiska kritiken alltid grundad i individuell-psykologiska vardagserfarenheter, efter det mönster som programmatisk uttrycks i ”Inåt”:

Jag tänkte att den yttre verkligheten
politisk kamp för bättre världar
måste spelas mot en inre motpol
i en slags dialektisk dans

Vridningen ”inåt”, mot det personligt associativa, är också något som skapar det idiosynkratiska i Höglunds texter, det specifikt Kjell Höglundska. Höglunds texter rör sig i ett språkbrukande som svensk popmusik annars verkar ha glömt: platserna är inte urbana storstäder och nattklubbar, utan svensk småstad och kontinentala semesteravkrokar, där finns inga Cosmopolitan men däremot ”grogg”.

Höglunds grepp att fylla sina texter med referenser till kända mytologiska, litterära eller historiska gestaltet är knappast ovanligt bland generationskamraterna i den svenska proggvågen (jämför Hoola Bandoola Bands ”Keops Pyramid”, Björn Afzelius ”Atlantis” m.m.), men den hisnande bildintensitet som ofta finns hos Kjell Höglund är snarare i paritet med Bob Dylan i det sena sextiotalet. Dennes ”Tombstone blues” har ett imponerande svenskt motstycke i ”Bakom fiendens linjer”:

Kjell Höglund. Foto: Johan Bergmark
Kjell Höglund. Foto: Johan Bergmark

Nå, vad ska vi göra med din förlamning och ditt självförakt
din dragning till det som är abstrakt och din längtan efter makt
jasså, själv har du inte tänkt att göra ett endaste skit
annat än att sätta dig på tunnelbanan och åka till Baker Street
där sitter Sherlock Holmes och spelar fiol i sitt ungkarlsrum
samtidigt som han tankfullt röker en pipa opium
det är regn och dimma i London den mörka höstkvällen knackar på
du lägger fram ditt fall lite kryptiskt och hoppas att Holmes ska förstå

[…]

Sherlock Holmes tar pipan ur munnen och knackar den mot ditt bröst
och stirrar dig stint i ögonen och säger med hånfull röst:
”Du kan ta dina pissproblem och stoppa upp dom i din häck
jag har viktigare saker att göra än att peta i din träck
Carl Jonas Love Almqvist var här för bara några timmar sen
jagad av borgarnas maktapparat och med nerverna på spänn
etablissemanget hatar honom för hans heta drömmars skull
och har sedan länge velat se honom lagd i gravens mull
han hade blivit för obekväm och oskadliggjordes till sist
man fick honom misstänkt för giftmordsförsök på en utlåningskapitalist
nu satte han in mig i fallet på några rasande röda sekunder
och mumlade sen någonting om det europeiska missnöjets grunder

Och så vidare. Perfekt rimmat och tonsatt med en snabbt galopperande proggrock. Meningen ligger här kanske inte så mycket på radnivå: hur C. J. L. Almqvist och Sherlock Holmes förhåller sig till varandra är inte av samma vikt som den hopningseffekt som uppstår när Höglund låter halva den europeiska kulturtraditionen braka samman i en stor uppgörelse, en kamp där ingen har rätt, men i vilken ”de svaga”, till vilka Höglunds sympati alltid går, säkerligen (trots Marx förutsägelser om motsatsen) kommer att förlora:

Så drar vi till kamp, inte för att vi vill, men vi har inget annat val
vi vet att historien står på vår sida, än sen då, den trösten är skral
vår förtvivlan är nu, och vår osäkerhet, vårt tvivel på resultatet
så länge cykloperna lever och frodas så lever ju också hatet.

Hos Höglund finns sällan några renhåriga hjältar. Det mesta är underkastat ett skeptiskt tvivel över människans allmänna förmåga att göra slag i sina utopiska slagord:

Vad ska vi göra nu när drömmarna svartnar
när dom som skulle visa vägen har tappat kompassen
när den fränaste vänstersnubben har supit ner sig
och klassens helgon har billigt rödvin i kassen?

Så frågas det i den självironiska visan ”Höglund har blivit gammal”. En otypisk inställning av politisk desillusion i det sjuttiotal i vilket den skrevs, men alltmer aktuell idag. Detta betyder dock inte att Höglund inte har hjältar. Men det är inte de vanliga. I en renodlad hyllningssång besjungs istället den udda gestalten Erik Olof Älg, en särling som på ett Robin Hood-artat vis tjuvjagade älg i de jämtländska skogarna till förmån för de fattiga under sent 1800-tal (se t.ex. Kerstin Ekmans Herrarna i skogen).

*

Finns det då någon låt som summerar det främsta i Kjell Höglunds lyrik? Det gör det, och de flesta som känner till artisten, vet vilken låt det är: ”Gennesarets sjö”, från skivan Tidens tecken (1984). Låten är format som ett storslaget avsked, kanske från livet och världen. Minnesbilder från en lycklig sommar och scener från ett vilset vernissagemingel blandas med jagets förberedelser inför en avgörande resa och tankar om livet efter detta, vilket har en starkt mytisk karaktär genom referenser till såväl kristen som antik egyptisk mytologi. I slutet ska alla stormar stillas, såväl i världen som i själen. På Gennesarets sjö – som i slutraden får stå som bild för både kosmos och själen – ska det bli vacker väder. Det är det inres sammansmätning med det yttre, i kraftfull dubbelexponering. Det är personligt livsuttryck och allmän förkunnelse. Det är sorg och glädje i en oavslutlig dialektik. Det är Kjell Höglunds största verk:

Rötterna blir starka när det blåser
luften blir friskare när åskan går
det blåser på Gennesarets Sjö
och likaså på Galleri Bleue

[…]

Jag ser framåt, jag ser uppåt, jag är varm
det förflutna tornar upp som en ouvertyr
våra liv blir till sist i harmoni
med den värld vi har ett leva i

[…]

Jag ska stilla alla stormar i min själ
bara dyningar ska gunga i godan ro
i mitt sinne ska orkanerna dö
vackert väder på Gennesarets Sjö

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *