Meny Stäng

”Allsköns lösa existenser härjar i terrängen”: En introduktion till Kjell Höglunds textvärld

Av: Tim Berndtsson

Kjell Höglund. Foto: Johan Bergmark
Kjell Höglund. Foto: Johan Bergmark

Jag hör hur dom ligger med varandra
i våningen ovanför
hon låter så lycklig
hon låter så fin

Raderna från ”Jag hör hur dom ligger med varandra i våningen ovanför”, på Kjell Höglunds debutskiva Undran (1971), är kanske fortfarande artistens kändaste. Även om den poetiska halten här – liksom i de övriga låtarna på Höglunds första två studentkorridorskufiga skivor – är oklar, så finns i denna enkla och ”tokroliga” visa, ett uttryck av autenticitet, som vilar på bildkraften i detaljbeskrivningen:

Jag har sett henne några gånger på stan
hon ser glad ut
vi säger: Hej! Hon
skrattar så gott
idag bjöd hon in mig på en kopp kaffe
och lite knäckebröd
men honom har jag aldrig sett.

Den ensamme tjuvlyssnaren som hör på grannarnas lyckliga gökande genom taket och därefter, uppmuntrad av grannflickans glada min, låter sig bli inbjuden av henne på en påver knäckebrödsfika, möjligen lite svartsjuk på den okända sängkamraten. En realistisk scen ur vardagen, kan tänkas. (Höglund har själv också, i texten Brända skepp, skrivit att detta är en verklig beskrivning från hans studentrumstillvaro.) Men vad som faktiskt skapar scenens verklighetseffekt är inte så mycket situationens sannolikhet, som detaljen med knäckebrödet. För knäckebrödsdetaljen är onödig – både för den lilla historiens berättelsestruktur och för satsmelodin. Men kanske just därför att detaljen är redundant, visar den upp något väsentligt – texten hänvisar inte bara till en för ändamålet konstruerad fiktion utan till något som upplevs som faktiskt verkligt; i grunden är detta samma slags realismeffekt som de klassiska 1800-talsrealisterna brukade, exempelvis Flauberts blå tvål.

Denna förmåga att framkalla verklighet, eller närmare bestämt vardagsverklighet, är en av de aspekter som gör Höglunds texter litterärt intressanta. En andra aspekt värd att lyfta fram finns också närvarande på debutskivan, tydligast i låten ”Stormen före lugnet”:

När solen når din håla ska du spricka som ett troll
och närma dig det riktiga ifrån ett annat håll
och skratta ut din glädje i stolthet och i frid
och veta att du står inför en annorlunda tid
märk hur marken skakar, snart är stormen här
stormen före lugnet som kommer

Kjell Höglund. Foto: Julia Sandberg Hansson / Renée Lindell
Kjell Höglund. Foto: Julia Sandberg Hansson / Renée Lindell

Denna text har en annan, en existentiell, förståelsehorisont. Här är det inte vardagen som putslustigt förmedlas, utan världsrevolutionen som högstämt proklameras. Användandet av ett ”poetiskt” språkregister öppnar – genom det läsfenomen som med en litteraturvetenskaplig fackterm benämns ”intertextualitet” – myternas och de andliga urkundernas världar i texten. Höglunds texter kopplas samman med den litterära traditionen (i vid bemärkelse). ”Allsköns lösa existenser härjar i terrängen”, sjunger Höglund i låten ”Häxprocess” – en femtonminuters satir över en av den mänskliga historiens ständiga återkomster: bestraffandet av oskyldiga syndabockar – och detta skulle kunna vara en programförklaring för den egna poetiken. Höglund skapar en text som står öppen för allsköns lösa existenser att härja i.

Höglunds kombination av dessa två drag, det enkla och det högstämda registret, är det som gör honom till en egenartad svensk textförfattare. När texterna sedan framförs på Höglunds säreget gnälliga jämtländska tillsammans med musiken – som på ett liknande vis blandar traditionell enkel vispop med mer barocka tilltag (exempelvis de överproducerade syntarna på de sena 80-talsalbumen) – så uppstår en märklig harmoni. Det är inte alltid det går ihop, Höglunds skivor är sällan jämnbra. Men när det väl stämmer är Kjell Höglund en enastående artist.

*

Realistiska detaljer och djuplodande symboler. Vardagstristess och den metafysiska längtan. Åtminstone från och med skivan Vägen mot Shangri-La (1980) är spänningen mellan dessa nivåer och känslor avgörande. Sången ”Själens dunkla natt” är ett exempel på detta, med sin skildring av ett liv i vilket ”alla drömmar gick i kras”:

Kökskranen vägrar sluta droppa
du hasar upp och värmer pulversoppa
apatin är svår
sedan många år
din lust att sova gör dej schack och matt
du irrar runt i själens dunkla natt

Men efter denna nattsvarta livsskildring kommer plötsligt, helt oförberett, en tröstande slutvers i vilken den diskbänksrealistiska situationen får en metaforisk-existentiell tyngd:

Försök att härda ut en sista dyning
det är som allra mörkast före gryning
natten följs av dag
det är en kosmisk lag
tro mej om du kan, jag lovar att
det också gäller själens dunkla natt

”Du”-tilltalet i denna text är typiskt. Höglunds texter är ofta små dramastycken i vilket en person ställs inför sanningen om sig själv. De låtar som inte tilltalar ett ”du” berättar ofta om ett ”jag” – men båda greppen inbjuder till inlevelse. Det handlar kanske oftast, som i en av Höglunds mest kända låtar, ”Man vänjer sig”, om ett ”man” – massmänniskan inom oss:

Och jobbet som man gör, det har man ingenting för
det är nån annan som drar nytta av det
ingen aning vem
man bara flyttar sina papper, drar i sina spakar
hämtar sina pengar
det känns dumt och idiotiskt
men man vänjer sig
man vänjer sig

[…]

Lakanen snor sig och blir fuktiga av svett
och nattens timmar är som gummiband
i väntan på glömskans sömn
så ringer väckarklockan
herrejävlar, denna pina, man orkar inte tvätta sig
dricker kallnat kaffe från igår
och ute är det kallt och mörkt och ruggigt och dimma
men man vänjer sig
man vänjer sig

Här finner vi också Höglunds politiska dimension. Låten ”Man vänjer sig” illustrerar på sitt vis den unge Karl Marx teser om samhällsordningens alienationsskapande effekt mer slagkraftigt än mången akademisk Marxanalys. ”Man” är helt