Meny Stäng

Anett Duran gestaltar temat Ytterligheter

”Du kan gräva om du vill, men räds inte den sten som är fulast.” Dikterna i Röd Måne Svart Sol är ett utforskande av de mörkaste gömmen i en människa, vilket fascinerar mig. Att hamna i skuggan av är upprinnelsen när jorden förmörkar månen och månen förmörkar solen och inget annat än ytterligheter är det som kan förstås och till med det enda som kan väcka känslor till liv.

Jag började skriva dikterna utan att censurera dem även om de kändes obehagliga. Diktjaget som löper genom var dikt berättar om en trasig själs behov av självhävdelse som utmynnar i våld och ond bråd död. Men längst inne i hans hjärta hörs det osedda barnets gråt.

Annett Duran

Scared Child at Nighttime Foto D Sharon Pruitt
”Scared Child at Nighttime”. Foto: D. Sharon Pruitt. CC.

*

 

Tidsinställd och obetalbar ser jag krossade fönster

kvadrater i månljus

Likställer en svart kokong av trådar i silke

Mina ljuskäglor visar på noll

 

Jag omger mig med mörkrets avigsida

 

Utan kompromisser

avspeglar sig trolösheten i blanka vatten

pölar av gyttja

fotspår i vitt

 

Din skönhet avger inte en endaste ledtråd

Jag ser inte mer åt din oskuld

 

Min storhet av vikt målas i ditt blod

Streck av viktig information

om återtagen mark

trosföreställningar i egen tid

 

En biktstol

Ett bås

 

Trasiga ögon i springan

mellan avklippta vener

 

Vem avtäcker gruskornen

till dess minsta beståndsdel

Vem ser avogheten spela sina spratt

 

Inte jag

 

Min mor talar med avklippt tunga

ler med tänder svarta av torkat blod

ögon som ber om mer

 

Jag vill inte

kan inte

 

Ge mig min frist

Få mig att vila på en barm

av spruckna löv

 

 

 

*

 

Vibrationer i mitt mellanrum

Mina tal i din räkenskap

offrade på stenar klädda i grön mossa

 

Is-fjordar i mina vener får mig att begå handlingar utanför mig själv

Sysslolösa lakejer i utanförskap med blodsprängda ögon

 

Vrede och hat

 

Min mor avfyrade sin säd i min hand

avgjorde mitt öde

 

Att förgås

 

Victoria, jag älskar dig

Du skall icke se mer åt någon annan

Jag släcker min törst i ditt säte

Binder dina händer

din tunga

ditt sköte

 

Lämna mig ifred

 

Jag rullar ut min matta på en röd månstrimma

Vilar på din arm

Lutar mitt huvud i din skrinda

 

Var väg har sin fader

Vart fordon sin moder

Ögonstenar finns bara till för att krossas

med mortel

 

Dansa på min grav och jag ska leda dig att se

hur avkomma efter avkomma förleds att tro

på kärleksrost

 

Frosten tar dig alltid under torra iskalla nätter

Liken frossar i maskarnas rike

krälar ur sitt stoff av förstånd

 

Mina neuroner leker tafatt med din rädsla

får dig att be om nåd

Jag skall icke sluta före din lekamen kan strös

över min gravsten

ditt namn ristas i mina ögon

 

Din röst ekar i min lem

får den att resa sig över allt

Tvingas att begå

bestå i dina rum

 

4 Comments

  1. Ulf Kvarnmalm

    Dina dikter får mig att sätta morgonkaffet i halsen.
    Jag älskar dem, vill bara ha mer.
    Stort Grattis!

    Mvh/ Ulf.

  2. Annett Duran

    Tack Ulf, vad glad jag blir över din recension. Jag hoppas morgonkaffet hamnar rätt till slut så att du inte får fel Andningsfrekvenser. Varmt//Annett Duran

  3. André

    Jag började läsa högt för mig själv med en vanlig röst innan jag faktiskt tog in vad som stod och rös när jag kom på mig att jag höja volymen samt tona ned i form av någon tröst och empati.

    • Annett Duran

      André, jag blir oerhört berörd av din upplevelse av texten. Jag vet själv när jag skrev dem att det fanns en sorg i orden och ett rop på hjälp från någon som tar andras liv. Det både skrämde och fascinerade mig att orden blev så. Varmt//Annett Duran

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

sexton − 14 =