Meny Stäng

Tedor i Snararp: Skaldade på ydremål i Göteborg

Av Peter Nyberg

Teodor Hultgren i sitt arbetsrum i Göteborg. Foto: Biblioteket i Ydre.
Teodor Hultgren i sitt arbetsrum i Göteborg. Foto: Biblioteket i Ydre.

I Ydre förändrades talspråket och sederna under de första decennierna av 1900-talet. Som en reaktion på detta bestämde sig läraren Teodor Hultgren att bevara det gamla sättet att tala och vara genom att skriva poesi på ydremål.

Hur vi säjer,
Va vi tänker,
Hur vi gör.

Så inleder Teodor Hultgren sin diktargärning i Stumpa å stöcke, den första av tre diktböcker som han gav ut på ydremål. De tre meningarna kan sägas vara ett program för vad Hultgren avsåg med sina dikter: att bevara ydremålet och att visa hur människor förr levde och tänkte.

Bakgrund
Teodor Hultgren föddes den 10 september 1870 på Snararps gård invid sjön Vinningen på Asby udde. Både fadern och modern var inflyttade till trakten, fadern, Isak Magnus Hultgren, från Hults socken i Småland och modern, Maria Karolina Hertzberg, från Malexander. Fadern var organist, lantbrukare på gården och lärare i Asby. Han var också den som ortsborna vände sig till om de hade drabbats av enklare krämpor. Faderns arbete som lärare skulle avgöra Teodor Hultgrens framtid. Redan som pojke hjälpte han till både i skolan och i lantbruket men det var i skolan som han trivdes bäst. Teodor Hultgren gav sig av från orten för att studera till lärare i Linköping. 1892 tog han folkskollärarexamen varefter han genast erhöll en tjänst i Göteborg. Under 39 år arbetade han i Majorna och att döma av överlärarens vitsord skötte han sina uppgifter ”fullödigt, förnämt och försynt”.

I Göteborg träffade och gifte han sig 1910 med en kollega. Paret fick inga barn. Berta Hultgren spelade dock en viktig roll för att bevara mannens poetiska kvarlåtenskap.

Till en början besökte paret med jämna mellanrum systern på Österby gård i Österbymo.  Teodor Hultgren märkte att yngre generationer tog över i Ydre och det språk och de seder som en gång hade funnits förflyktigades, något som han beklagade. Lokalhistorikern Elis Kågén lever sig in i Hultgrens känslor i sin artikel om skalden i Från Sommabygd till Vätterstrand:

Den nya tiden irriterade honom. […] Nu bleknar den svenska stilen bort, amerikaniseringen breder ut sig och därmed försimplas smaken – inte minst genom det lättgods, den moderna musiken bjuder på. Över somligt är det ohyggligt vulgärt! Svensk stil och svensk ton kämpar förgäves mot eländet, som på etervågorna bärs till varje vrå.

Teodor Hultgren beslutade sig för att bevara de gamla sederna och sättet att prata, så att det skulle bli kvar efter de moderna förändringarna. Han valde att inte besöka hembygden medan han skrev eftersom han ville att det gamla folkmålet skulle leva inom honom och inte påverkas av de nya formerna av ydremål.

Hembygdsromantisk vers
Utgivningen av dikter kom för Teodor Hultgren tämligen sent i livet. Först 1927, när han var 57 år, kom den första diktsamlingen Stumpa å stöcke. Boken gavs ut under signaturen ”Tedor i Snararp”. Diktarnamnet är taget i enlighet med landsbygdens muntliga tradition att knyta människan till fädernesgården. Bara ett par år senare, 1931, följde han upp med boken Glör. Postumt kom 1937 en tredje bok, som innehåller dikter både på rikssvenska och ydremål: Från Sommens stränder till Svanesund vid Kattegatt. Det sista ledet i boknamnet kommer från det sommarnöje makarna Hultgren skaffade sig i Svanesund.

Tedor i Snararp skriver en hembygdsromantisk rytmisk vers som belyser barndomens allmogesamhälle. Mycket av innehållet filtrerats genom ett förskönande filter, men det saknar inte formmässig briljans. I de tre böckerna finner man bland annat versmåtten sonett och elegisk distikon. Kontrasterna mellan den förfinade formen, den bondska dialekten och allmogeinnehållet är ibland konstnärligt effektfullt, som i sonetten ”Lillekonvalje å smultra”:

Kovaljer växte dä i stora skocka
där ner i lunna mellan trä å stena.
Di böjde vite huva töcktes mena
te villa säja: ”Kam, så får du plocka!”

Å smultrabära, då di kunne locka!
Te hitta dôm va bana allri sena.
Å lyste rött på fäller å på rena,
va inte svåt få bana te å bocka.

Säj, växer dä kovaljer lika vita
där än imella tuvera kreng källra?
Ä smultra lika röa än på fällra?

Å ä dä sant, så en kan säket lita
på dä, att bana än ä lika glaa
för bär å blommer sôm i gamla daa?

Karin Johansson menar att den dialekt som Teodor Hultgren skriver på är typisk för Asby Udde. Foto: Peter Nyberg.
Karin Johansson menar att den dialekt som Teodor Hultgren skrev på är typisk för Asby Udde. Foto: Peter Nyberg.

Karin Johansson, som har skrivit boken Ydremål, menar att Teodor Hultgren var oerhört noggrann när han skrev sina verser och att han satt lång tid med enskilda formuleringar. Hon berättar också att den dialekt som finns i Hultgrens böcker inte är typisk för ydremålet i stort utan för den dialekt som talades på Asby udde.

En problematisk hembygdsskildrare
Som bygdeskildrare ger Tedor i Snararp läsaren av de tre diktböckerna en föreställning om hur människorna i Ydre tänkte om sina liv i vardag och fest. Sjön Sommen ägnas en del uppmärksamhet men förhållningssättet till sjön är kluvet. Å ena sidan är det en ”farlier sjö”, å andra sidan en ljuv plats för fiske och bad. Kvinnorna i böckerna förses ofta med lyten, de är grälsjuka eller hysteriska. I dikten ”VA?” får läsaren ta del av ett kafferep:

Inga å dôm glömde gnatet
för e enda lita stunn.
Sômma pep, å sômma gnällde,
sômma talade i bas.
Nästas rökte nu det gällde,
sôm det gör på sånt kalas.

Inte heller går det väl när kvinnor tänker. I dikten ”Kärnga ho setter å grunna” får vi följa den inre monologen hos en bondkvinna, men hennes funderingar om rikedom, livet efter döden och tankarnas ursprung, leder ingenstans utan kontentan av betänkligheterna blir i alla lägen ”ja, dä ä dä dä, jaha”. I dikten Grisasoa får en gris kultingar, kvinnan blir hysterisk och skriker att mannen ska komma, men mannen dämpar henne: ”Allt går la bra, men ta’et mä roa. / Härja du gör, sôm sjalv du fått åtta!”. Männen å sin sida skildras enligt en traditionell bondemall, somliga blir lurade, andra råkar illa ut, de flesta är fåordiga, men de förses inte med fullt så nedlåtande attribut som kvinnorna.

Många dikter speglar också allmogens arbete. ”Hur vi bönner har’t” beskriver till exempel en bondes tankar om sina förhållanden och börjar:

Ja går å pôta i jola,
loti å knapphänt i ola.
Kärnga mi inne i köket
har si så brått så mä stöket.
Jämt får vi streta å gno
utan nôr rast eller ro

I dikten ”Bonnen te sin sôn” belyser Tedor i Snararp också det hedersamma i att bruka sin egen jord: ”Bonnen ä sin ejen harre, bala Gu å kong ä varre”.

Tedor i Snararps stora insats består i att ha bevarat en marginaliserad dialekt, den som talades på Asby udde strax före sekelskiftet. Hans dikter har lästs in på skiva som en försäkring om att den gamla dialekten ska finnas kvar. Som diktare är Hultgrens beroende av Fröding stort, till exempel är dikten ”Rikebo å Snikebo” snarast en pastisch på Frödings ”Per Persa och Jan Ersa”. Om man bortser från den för en modern läsare ofta nedlåtande kvinnosynen är dikterna dock humoristiska och rytmiskt fullgångna vilket gör dem lättlästa även om man inte är expert på ydremålet.

1937 dog Teodor Hultgren i Göteborg och begravdes där, geografiskt och i tid långt från den hembygd som han höll av så mycket: ”Bygd, du min barndomstids bygd, där fädren i gravarna slumra / efter sitt välfyllda värv, tack för det arv, som du gav!”.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

17 + 10 =