Meny Stäng

Ytterligheten berör: Krönika av Göran Strömqvist

Göran Strömqvist. Foto: Sven Strömqvist.
Göran Strömqvist. Foto: Sven Strömqvist.

Dikt är verklighet på samma sätt som en tavla, ett musikstycke, ett stycke dans. Dansen har sin värld, dikten och musiken sina.  Samtidigt korresponderar de. Visst vill jag att min dikt upplöses i rörelse, i färg, i orddans som tillsammans kan uttrycka mer än vad orden på papperet förmår. Men för många, alltför många, når inte dikten längre än till trycksvärtan, lyfter inte från papperet. För dem finns ännu inga transportvägar för lyrik i hjärnan. Skönhetens synapser är stängda och öppnas först när en dikt tursamt nog slår en i huvudet och vill in. Att kunna tillgodogöra sig poesi kan kräva såväl överraskning som uthållighet. För några, lyckostarna, verkar alla hjärnvägar vara öppna redan från början.

Man byter oftast perspektiv när man kommer till ett annat land. Man ser nya saker eller gamla på nytt sätt, så också när man går på operan, konstmuseet eller läser en dikt. Man ställer om sig inför en annan värld. En del människor gör det som sagt bara så där. Åter andra bläddrar i boken med oförståelsens ögon. Eller avstår. Jag klarar mig bra ändå.

Marina Tsvetajeva, den ryska 1900-talspoeten, försöker i essäsamlingen Poeten och tiden reda ut oförståelsen och det att inte kunna se vid första blicken. Man känner inte igen det redan kända, menar hon. Gör man inte det, så är man oförberedd. ”Grundorsaken till avvisandet av en sak är oförberedelse