Meny Stäng

Fiskrens, änglar och en olympisk gud: Vemodiga minnen och drömmar om guld och evighet i fotbollssånger från Göteborg

Av Hampus Östh Gustafsson

ifk goteborg

 

Alla som har sett filmen minns scenen. Pål Gullberg står mitt i gatan, utanför en nattklubb, iförd sin grönsvarta tröja och provocerar ett gäng, klädda i blåvita färger. Han tvingas fly och ramlar tillsammans med sina vänner genom Göteborgs spårvagnslandskap för att slutligen landa i en container full med fiskrens.

Konkurrensen mellan GAIS och IFK Göteborgs supportrar görs på så vis tydlig redan i inledningen av Känn ingen sorg – Håkan Hellström-filmen från förra sommaren. Det är ingen slump. Spänningen mellan lagen är viktig i Göteborg, och därmed även i Hellströms textvärld. Ibland skymtar den till i förklädd form. I ”Valborg” från hans senaste album återfinns textraderna ”Änglarna har åkt på pisk / gårdarna är grönsvarta”. De framstår först som en del av en målande skildring som harmonierar med ett sällsynt vackert musikaliskt arrangemang, där stråkarna i låtens avslutning sticker ut. Men vid en närmare anblick är det en GAIS-supporters gliring av Blåvitt som har smugit sig in. Änglarna är såklart IFK, som har förlorat. Och gårdarna bär alltså GAIS färger.

Att inleda en till synes högstämd låt som ”Valborg” på det här viset kan tyckas motsägelsefullt. Är inte fotbollsgliringar något alldeles för profant för att ingå här? Krockar inte texten med låtens form? Nja, det är nog snarare min fråga som kolliderar med den lokala kontexten. I en stad som Göteborg är fotboll närmast något heligt. Kanske rentav det högsta av ämnen, något fundamentalt i stadens identitet. Fotboll, tillsammans med fisk – precis som i filmscenen.

Nu har jag redan, i egenskap av att själv vara Blåvitt-fan, nedlåtit mig tillräckligt genom att uppmärksamma Hellströms gliringar i grönsvart favör. Därför ställer jag om fokus till en blåvit-låt. Och om fotboll är heligt i Göteborg så är det väl föga förvånande att en gud står i centrum för den låt som spelas när IFK Göteborg marscherar in på Gamla Ullevis gräs.

Poseidon. Foto: Hampus Östh Gustafsson
Poseidon. Foto: Hampus Östh Gustafsson

Snart skiner Poseidon
Mer konkret står guden också på Götaplatsen, längst upp på avenyn. Det är Poseidon jag talar om, Carl Milles staty. Låten han figurerar i heter ”Snart skiner Poseidon”. Den har varit IFK:s inmarschlåt sedan 2009, då den ersatte ”Heja Blåvitt”, som dittills hade spelats i 33 år. Två år senare gick den nya låten dessutom upp till första plats på iTunes singellista.

Att Joel Alme fick skriva låten var kanske inte så konstigt. Han har själv en gedigen idrottsbakgrund som ishockeymålvakt i Frölunda på juniornivå. Låten var dock inte helt nyskriven 2009, utan har en ovanligt brokig bakgrundshistoria. Dels har melodin använts i ”Utan personlig insats” av bandet Hästpojken, som Alme var medlem i 2007-2008, dels har den också använts i Almes egen låt, ”A Young Summer’s Youth”, som släpptes på albumet A Master of Ceremonies 2008. I Hästpojkens tappning sjungs det bland annat om att döden är ”för nära för att orka förstå” och ”att våga hoppas på nåt fint är att skjuta sig i huvudet”. Inte helt lätt att se kopplingen mellan detta och en låt som ska inspirera ett fotbollslag, väl? Almes egna, engelska version är dock en mer klassisk kärlekslåt. Diktjaget levererar en hymn till sin kärlek som han mötte sommarens sista dag. Det sjungs bland annat att ”everyone wants you / to shine on their way”. Talet om att något skiner är – tillsammans med den hymnaktiga strukturen – det tydligaste elementet som överlevt till den tredje versionen av låten. Men då är det alltså Poseidon som snart ska skina.

Vemod istället för gladiatorkänsla
Den svenska fotbollstexten skrev Joel Alme på ett tåg mellan Stockholm och Göteborg. Han satt bredvid en kvinna som grät över sin döda make. Det inspirerade Alme. Han ville skriva en mer mänsklig fotbollslåt. I en intervju med Aftonbladet (2009-04-11) berättar han att han ville undvika ”gladiatorskänslan av testosteron och reklamradio” som annars förekommer i många idrottssånger. Stoltheten i låten skulle vara av en mänsklig karaktär till skillnad från mer traditionell patriotism.
Låtens vemod har också tagits fasta på av fotbollsjournalisten Erik Niva, som 2009 i Aftonbladet gav Almes låt fyra plus i en genomgång av de allsvenska lagens sånger. Han konstaterade ”Att skriva en fotbollshymn på beställning är verkligen inte enkelt, men Joel Alme kommer undan med sin vemodiga vardagsromantik. Han har fattat vad det här handlar om.” För nog är det så, att fotboll handlar om mycket mer än guld och gröna gräsmattor. Inslagen av vemod går inte att blunda för.

Självklart finns det ett fokus på glänsande segrar i Almes låt. Blåvitts framgångar ska speglas i den skinande Poseidon. Men supportrarnas glädje vägs upp av sorg. De båda inslagen förstärker varandra. Vad vore glädjen utan sorgliga stunder att sätta den i perspektiv med?

Joel Alme. Foto: Anna Ledin
Joel Alme. Foto: Anna Ledin

I låtens inledning sjunger Joel Alme:

När vi går genom staden över broar och torg
med doft av salt ifrån havet minns vi glädje och sorg
och vi minns första gången när änglarna sjöng
hur vårsolen värmde och vintern var glömd

Språket är konkret och ringar snabbt in den havsnära Göteborgsmiljön. I sin helhet är låten kärnfull med bara två verser och två refränger. Den innehåller heller inte så överdrivet tydliga fotbollsreferenser, vilket ger utrymme för fansen att själva fylla den med innehåll utifrån sina egna känslor och minnen.

I låtens värme sjuder också det vemod Niva skrev