Meny Stäng

Glädje, nostalgi och existentialism: När fotboll blir poesi

Av Peter Nyberg

Albert Ostermaier. Foto: Blaues Sofa CC BY-SA 2.0
Albert Ostermaier. Foto: Blaues Sofa CC BY-SA 2.0

Fotboll är synonymt med glädje, vilket innebär att vi som människor kommer att skapa nostalgiska minnen av den tid då vi utövade sporten, men också att vi kommer att se vår tid som fotbollsspelare som något grundläggande mänskligt. Idrotten fungerar som en symbol för vår existens och de vi är, åtminstone när man läser poesi om fotboll.

”Jag kom ut som poet först när jag var 22-23 år”, sade jag häromdagen till en vän när vi jämförde barndomar. Om han hade gått i skolan nu misstänkte vi att han skulle ha fått en aspergerdiagnos på grund av sina omfattande kunskaper och extremt stora intresse för historia. Eftersom jag spelade fotboll och var med i fotbollsgänget var jag ”normal”. Förutom detta att jag hemlighöll och senare väsentligt tonade ner mitt skrivande.

Inte ens när tevesporten berättade att Tommy Svensson, som ledde landslaget i fotboll till bronset i USA-VM 1994, använde Karin Boyes ”I rörelse” för att sporra spelarna kändes det okej att skriva dikt som fotbollsspelare. Något i omklädningsrummets air stod i bjärt kontrast till poesin. När vi bytte om fanns inga nyanseringar, intellektualitet passade sig inte utan tystades med råheter.

Egentligen säger dessa inledande iakttagelser inget annat än att jag var en feg människa, en av dem som inte vågade stå för vad jag begärde. När jag kom ut med en första samling dikter och noveller var fotbollslaget förstående för min svaghet, vissa till och med beundrande. Speciellt för en dikt om festande, vilka de kände igen sig i.

Jag har aldrig skrivit om fotboll, de två områdena litteratur och sport har i sinnet hittills varit åtskilda, tudelade. När jag nu läser dikter om fotboll ser jag att sporten har fått belysa tre allmänmänskliga områden: glädje, nostalgi och existentialism.

Fotboll som glädje
Märkligt nog är det en outgiven dikt av Anna Rydstedt som bäst belyser glädjen att få spela fotboll igen efter vinteruppehållet. Den heter ”Vårens första fotboll”¹. Trots grusplaner och kyla beskrivs den ljuvliga känslan av att äntligen komma igång med en ny utomhussäsong:

Vad fina bollgångar!
Den jordgrå bollen snuddar luften
högre än de gråa balkongkorgarna
på tredje våningen.
Grå små karlar i bleka vinterjackor,
än med med vintermössor på
men med bara händer
firar vårens första fotboll.

Spelarna rör sig i dikten över ”marsgräsmattor” och diktjaget bryr sig inte om att hon inte är mor till någon av spelarna eftersom hela världen tycks le mot dem: ”Över himlen skimrar / ett modersleende / över barnen på marken”.

Albert Ostermaier har skrivit ett par oden till den tyska målvaktsjätten Oliver Kahn. De genomsyras av den glädje det är att se en professionell målvakt agera. Poeten använder sig av ett delvis futuristiskt präglat bildspråk. Målvakten jämförs i dikten ”Ode till Kahn” med en blond katt och med Blixt Gordon som sliter sina brösthår, med en dykande gädda som far ner i ”ett hav av virvlande skenben & fiskar upp kulan”², Kahns armar jämförs med de antika monstren Skylla och Charybdis som vaktade ett smalt sund i den grekiska mytologin, och Kahns skrik på medspelarna likställs med sirensång. Under en hörna störtar Kahn ut och:

im spungen er hört gar nicht
mehr auf zu fliegen seinen
teleskoparm über den
rotierenden rasurköpfen &
dauerwellen ausfärth dann
ist es für einen moment ach
könnte er doch verweilen als
wolte er die sonne aus ihrer
lauftbahn fausten & die flügel
stürmer in einem schwarzen
loch zurucklassen als ware die
welt nur zwichen seinen zwei
handschuhen zu fassen

I prosaöversättning av Rolli Fölsch:
han slutar inte flyga när han väl hoppat upp teleskoparmen över de roterande snaggade skallarna & permanenterna då känns det för ett ögonblick som åh om allt kunde stannar upp en sekund som om han ville boxa bort solen ur sin bana och lämna yttrarna i ett svart hål som om världen endast existerade mellan hans handskar.

Dansken Rasmus Nikolajsen utbrister i första strofen av sin dikt ”Frihedssangens remix”: ”en bold er hele livet værd”. I jagets tillvaro är alltings centrum fotbollen och på det sättet genereras en djup glädje för idrotten som nav i att vara till som människa. Vad som helst kan hända, bara fotbollen finns kvar som glädjekälla. I en passage skriver Nikolajsen ner dåliga saker: ”O-tab-O-vind-O-vind-O-fodboldhold! / O-lærksang! O-vejret!”

Även den svenska fotbollspoesins stora namn, Bengt Cidden Andersson, använder glädjen över att spela fotboll som ett av sina huvudmotiv. Hos Läckebypoeten blir glädjen drömsk och fotbollen överbryggar den egna otillräckligheten, så att även den vanliga människan i sitt lilla sammanhang får uppleva ljuvt epo