Meny Stäng

Glädje, nostalgi och existentialism: När fotboll blir poesi

Av Peter Nyberg

Albert Ostermaier. Foto: Blaues Sofa CC BY-SA 2.0
Albert Ostermaier. Foto: Blaues Sofa CC BY-SA 2.0

Fotboll är synonymt med glädje, vilket innebär att vi som människor kommer att skapa nostalgiska minnen av den tid då vi utövade sporten, men också att vi kommer att se vår tid som fotbollsspelare som något grundläggande mänskligt. Idrotten fungerar som en symbol för vår existens och de vi är, åtminstone när man läser poesi om fotboll.

”Jag kom ut som poet först när jag var 22-23 år”, sade jag häromdagen till en vän när vi jämförde barndomar. Om han hade gått i skolan nu misstänkte vi att han skulle ha fått en aspergerdiagnos på grund av sina omfattande kunskaper och extremt stora intresse för historia. Eftersom jag spelade fotboll och var med i fotbollsgänget var jag ”normal”. Förutom detta att jag hemlighöll och senare väsentligt tonade ner mitt skrivande.

Inte ens när tevesporten berättade att Tommy Svensson, som ledde landslaget i fotboll till bronset i USA-VM 1994, använde Karin Boyes ”I rörelse” för att sporra spelarna kändes det okej att skriva dikt som fotbollsspelare. Något i omklädningsrummets air stod i bjärt kontrast till poesin. När vi bytte om fanns inga nyanseringar, intellektualitet passade sig inte utan tystades med råheter.

Egentligen säger dessa inledande iakttagelser inget annat än att jag var en feg människa, en av dem som inte vågade stå för vad jag begärde. När jag kom ut med en första samling dikter och noveller var fotbollslaget förstående för min svaghet, vissa till och med beundrande. Speciellt för en dikt om festande, vilka de kände igen sig i.

Jag har aldrig skrivit om fotboll, de två områdena litteratur och sport har i sinnet hittills varit åtskilda, tudelade. När jag nu läser dikter om fotboll ser jag att sporten har fått belysa tre allmänmänskliga områden: glädje, nostalgi och existentialism.

Fotboll som glädje
Märkligt nog är det en outgiven dikt av Anna Rydstedt som bäst belyser glädjen att få spela fotboll igen efter vinteruppehållet. Den heter ”Vårens första fotboll”¹. Trots grusplaner och kyla beskrivs den ljuvliga känslan av att äntligen komma igång med en ny utomhussäsong:

Vad fina bollgångar!
Den jordgrå bollen snuddar luften
högre än de gråa balkongkorgarna
på tredje våningen.
Grå små karlar i bleka vinterjackor,
än med med vintermössor på
men med bara händer
firar vårens första fotboll.

Spelarna rör sig i dikten över ”marsgräsmattor” och diktjaget bryr sig inte om att hon inte är mor till någon av spelarna eftersom hela världen tycks le mot dem: ”Över himlen skimrar / ett modersleende / över barnen på marken”.

Albert Ostermaier har skrivit ett par oden till den tyska målvaktsjätten Oliver Kahn. De genomsyras av den glädje det är att se en professionell målvakt agera. Poeten använder sig av ett delvis futuristiskt präglat bildspråk. Målvakten jämförs i dikten ”Ode till Kahn” med en blond katt och med Blixt Gordon som sliter sina brösthår, med en dykande gädda som far ner i ”ett hav av virvlande skenben & fiskar upp kulan”², Kahns armar jämförs med de antika monstren Skylla och Charybdis som vaktade ett smalt sund i den grekiska mytologin, och Kahns skrik på medspelarna likställs med sirensång. Under en hörna störtar Kahn ut och:

im spungen er hört gar nicht
mehr auf zu fliegen seinen
teleskoparm über den
rotierenden rasurköpfen &
dauerwellen ausfärth dann
ist es für einen moment ach
könnte er doch verweilen als
wolte er die sonne aus ihrer
lauftbahn fausten & die flügel
stürmer in einem schwarzen
loch zurucklassen als ware die
welt nur zwichen seinen zwei
handschuhen zu fassen

I prosaöversättning av Rolli Fölsch:
han slutar inte flyga när han väl hoppat upp teleskoparmen över de roterande snaggade skallarna & permanenterna då känns det för ett ögonblick som åh om allt kunde stannar upp en sekund som om han ville boxa bort solen ur sin bana och lämna yttrarna i ett svart hål som om världen endast existerade mellan hans handskar.

Dansken Rasmus Nikolajsen utbrister i första strofen av sin dikt ”Frihedssangens remix”: ”en bold er hele livet værd”. I jagets tillvaro är alltings centrum fotbollen och på det sättet genereras en djup glädje för idrotten som nav i att vara till som människa. Vad som helst kan hända, bara fotbollen finns kvar som glädjekälla. I en passage skriver Nikolajsen ner dåliga saker: ”O-tab-O-vind-O-vind-O-fodboldhold! / O-lærksang! O-vejret!”

Även den svenska fotbollspoesins stora namn, Bengt Cidden Andersson, använder glädjen över att spela fotboll som ett av sina huvudmotiv. Hos Läckebypoeten blir glädjen drömsk och fotbollen överbryggar den egna otillräckligheten, så att även den vanliga människan i sitt lilla sammanhang får uppleva ljuvt epokavgörande ögonblick på fotbollsplanen.

Fotboll som nostalgi
Fotboll är i grunden en glädjefylld gemenskap och just därför beskrivs sporten ofta på ett nostalgiskt sätt. Fotbollen blir en del av barndomen, något som är synonymt med ett lyckligt förgånget. Så blir det till exempel i Johan Nordbecks och Jockum Nordströms diktbok Vi visste inte vilken tid det var. I dikten ”Fotboll” sitter de döda och hejar fram de levande medan jaget åker mellan Stockholm och Sommaren och ”matcherna i lingonserien sprang genom mitt / genomskinliga ansikte i kafévagnsfönstret”. Jagets hela tänkande genomsyras av fotbollen och till sist blir sporten minnets hjärta:

Läderkulan dunkande mot utedassdörren
är fortfarande det lilla torpets
hjärtslag ekar dovt ut över sjön …

Den mycket koncisa treradiga bilden tror jag är många människors ungdomsminne: att skjuta en boll mot en någorlunda plan yta gång på gång. Det är en nästan zenlik upplevelse som många unga ägnar timme efter timme åt i brist på andra människor att spela fotboll tillsammans med.

En liknande bild av barndomens fotbollspelande använder Albert Ostermeier i sin dikt ”Luftboll”. När diktens barn har gått och lagt sig minns han fortfarande gräset och vidrörs av lyckan innan han somnar. Men dikten börjar i den vuxna mannens upplevelse:

du ziesht die shuhe aus gehst
barfuss dur das Frisch
gemäthe grün wie das reicht
fängst zu laufen an und bist
ein kind die erinnerung
in den sohlen die schnitte
der halme die grasflecken
an den fussballen die wolke
spielt dir den ball Zurück

I prosaöversättning av Rolli Fölsch:
du tar på dig skorna och går barfota på den nyklippta gräsmattan vilka dofter du börjar springa och minns din barndom när du sprang barfota och gräsfläckarna på fotbollen medan molnen passade tillbaka bollen till dig

Även om framför allt det egna spelandet av fotboll med tiden förvandlas till nostalgi kan också att vara åskådare till fotboll framstå som nostalgiskt. Hans-Evert Renérius långa berättande dikt ”Fotbollens sommaräventyr 1994” är en hyllning till VM-laget det året. I diktens början konstaterar jaget: ”Vi står väntande / med tindrande barnaögon”. Sedan sätter matcherna igång och de redovisas genom minnets slumpartade sätt att komma ihåg enskilda händelser och händelsekedjor:

Nog fanns vi där, du och jag
som i sommarhettan svingade en öl
under lediga tv-stunder;
och evighetens lycka sprang fram,
då den ”brolinska foten”
hamrade med snabb muskelkraft
mot moståndarnas mål.

Dikten fortsätter med strofer där en efter en av VM-hjältarna räknas upp tillsammans med någon form av kännetecken: Ingessons stegfrekvens, Ravellis vänsterhand, Schwarts inoljade vänstervrist, Roland Nilssons energi, Dahlins huvud, Therns stenansikte och Kenneth Anderssons ”formbara tå”.

Fotboll som existentiell symbol
Att Albert Ostermaier i början av dikten ”Stötestenen” skriver ”man muss sich Camus als einen glückichen”: ”Man måste se Camus som en målvakt” [Min översättning] är symptomatiskt för en stor del av fotbollsdikterna som anvä