Meny Stäng

Grusade planer

Av Mats Hansson

Mats Hansson
Mats Hansson

Jag spelade fotboll nästan oavbrutet, före, under och efter skolan. Fötterna ömmade och smärtan förvärrades av de skor jag oftast använde med lövtunna sulor som lite skämtsamt kallades för ”Adidas Biafra.” Jag ville bli fotbollsstjärna och få spela mina matcher på gräs med skruvdobbar under sulorna, samlas i halvlek, prata taktik och få en läsk. Vi hade en bit kvar och fick hålla oss till gruset och vattenflaskan. Det var kärvt ibland med underlaget men reglerna var tydliga. Man kände i hela kroppen när man fällde en motståndare eftersom konsekvensen och uppståndelsen blev stor med en blödande kroppsdel och en gallskrikande motståndare.

Sårskorporna på mina knän 
en ständigt koagulerande process 
som bevisade att jag var fotbollsspelare

Det var svårspelat och besvärligt på gruset och dammet var en ständigt överhängande plåga vid soligt och vackert väder. Regnet lugnade både dammet och fotbollsspelarna. Fröken såg vi inte mycket av i skolan på rasterna. Hon hoppade mest hopprep och hage med flickorna. Att hon skulle spela fotboll med oss killar kändes främmande, ja otänkbart. Vi längtade ständigt till rasten och fotbollsplanen och förstod inte alltid vad som sades på lektionerna:

Fröken pratade om våren och tussilago 
men tocken växte inte på grusplan 
alltså fanns dom inte

Jag fick lägga min första straffspark på skolans grusplan och la upp bollen godtyckligt på en punkt som verkade någorlunda rätt. Snabbt var Bengt där, i motståndarlaget, och ondgjorde sig över bollens placering. Den skulle längre bak sa han och mätte målets längd till 10 steg och la till 5, enligt en standardregel. Bollen hamnade mycket längre ifrån än jag hade tänkt mig. Jag blundade i några sekunder backade 5 steg från bollen, lunkade makligt framåt och la en bredsida innanför högra stolpen. Mål!

Jag bar hela livet på mina axlar 
stel och klumpig som en elefant 
lunkade jag fram till straffpunkten 
nätade och blev tyngdlös

Fotbollen var viktig och inverkade positivt inte bara på gymnastiken utan också matematiken. Tabellerna med all statistik lärde mig att hantera siffror och räkna ut sannolikheten, medelvärden och meridianer. Jag lusläste fotbollstabellerna, räknade och vände på siffrorna i olika skytteligor. Skrev också ner det brasilianska landslagets värde i kronor på en lapp som jag förvarade i min portmonnä. Där fanns Pelé, Perola Negra (Svarta pärlan) och Garrincha, O anjo das pernas tortas (De tvinnade benens ängel). När vi hade provräkning så löste jag problemen med hjälp av olika uppgifter från fotbollsstatistiken.

Jag ville vara en stjärna som lyste på planen 
men mina första fotbollsstrumpor var gråa 
som dämpade glansen något 
från min banangula fotbollströja

Lagen valdes och utformades i demokratisk ordning. Dom två bästa spelarna valde lag. Det blev aldrig bra så den kollektiva rösten justerade och flyttade spelare fram och tillbaka tills matcherna var så jämna dom kunde bli. Ofta blev det då en långvarig lösning som kunde gälla veckovis. Att hitta målvakter var ett problem och blev ofta synonymt med en spelare som inte tyckte om att spela fotboll men som ändå kunde tänka sig att stå där i målet.

Om ni får Limpan så tar vi Gurra och Sven 
ni får förresten Fredrik Johansson på köpet

Grusplanen blev mitt andra hem genom den yngre skoltiden. Övergången till gräs blev en chock för oss alla. Den trygga atmosfären, det höga stängslet som skyddade oss mot den yttre världen fanns inte längre. På gräsplanen betraktades man som vuxen, fullvärdig fotbollsspelare med frisparkar, offside och gula kort. En hårdare värld.

Jag längtade ständigt tillbaka till gruset 
men allt är förändring, större än någonsin 
trots närheten mellan arenorna 
den nästan precisa stavningen 
är gräs något annat än grus

Som löshästar släpptes vi ut från en begränsad yta, fotbollsplanen, och upptäckte en helt ny värld. När vi tidigare valde lag fanns det bara grabbar men nu fanns plötsligt flickor att räkna med och på arbetsplatserna till och med kvinnliga chefer som för vissa blev svåra att hantera. Kanske hade grabbarna och fotbollen aldrig räknat med detta. Fotbollens grundvärderingar ebbade sakta ut, dom röda korten omvandlades till samhällets käftsmällar. Snart nog försvann vi, gråa och osynliga, in i en ny demokratisk ordning. Oundvikligt.

Vi fanns bara då, stjärnor som lyste 
tog oss fram över gräset och gruset 
himlen var blå och vi var samtidiga 
nu utan skruvdobbar på asfalt och betong 
framför oss finns ingenting mer än livet 
med chips, öl , Zlatan och grabbarna 
med rafflande cupfinaler framför TV:n

 

2 Comments

  1. Lennart. Lindblom

    Jag minns även jag våra fotbollsmatcher och träningar, och som vi lekte, i timmar precis som du skrev.
    Kommer även i håg lite senare våra matcher med Elof som tränare. En gång så kom inte bussen som skulle skjutsa oss så Elof pressade in hela fotbollselvan i sin Ford Zefyr, vi var halvdöda när vi kom fram till sportfältet i Borlänge.

    Fingal.

    • Mats Hansson

      Ja, kul hade vi om än inte fotbollsdrömmarna slog in riktigt. Kanske får jag värva dig Fingal till korplaget.

      Matti

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

femton − fyra =