Meny Stäng

Grusade planer

Av Mats Hansson

Mats Hansson
Mats Hansson

Jag spelade fotboll nästan oavbrutet, före, under och efter skolan. Fötterna ömmade och smärtan förvärrades av de skor jag oftast använde med lövtunna sulor som lite skämtsamt kallades för ”Adidas Biafra.” Jag ville bli fotbollsstjärna och få spela mina matcher på gräs med skruvdobbar under sulorna, samlas i halvlek, prata taktik och få en läsk. Vi hade en bit kvar och fick hålla oss till gruset och vattenflaskan. Det var kärvt ibland med underlaget men reglerna var tydliga. Man kände i hela kroppen när man fällde en motståndare eftersom konsekvensen och uppståndelsen blev stor med en blödande kroppsdel och en gallskrikande motståndare.

Sårskorporna på mina knän 
en ständigt koagulerande process 
som bevisade att jag var fotbollsspelare

Det var svårspelat och besvärligt på gruset och dammet var en ständigt överhängande plåga vid soligt och vackert väder. Regnet lugnade både dammet och fotbollsspelarna. Fröken såg vi inte mycket av i skolan på rasterna. Hon hoppade mest hopprep och hage med flickorna. Att hon skulle spela fotboll med oss killar kändes främmande, ja otänkbart. Vi längtade ständigt till rasten och fotbollsplanen och förstod inte alltid vad som sades på lektionerna:

Fröken pratade om våren och tussilago 
men tocken växte inte på grusplan 
alltså fanns dom inte

Jag fick lägga min första straffspark på skolans grusplan och la upp bollen godtyckligt på en punkt som verkade någorlunda rätt. Snabbt var Bengt där, i motståndarlaget, och ondgjorde sig över bollens placering. Den skulle längre bak sa han och mätte målets längd till 10 steg och la till 5, enligt en standardregel. Bollen hamnade mycket längre ifrån än jag hade tänkt mig. Jag blundade i några sekunder backade 5 steg från bollen, lunkade makligt framåt och la en bredsida innanför högra stolpen. Mål!

Jag bar hela livet på mina axlar 
stel o