Meny Stäng

Supportersånger är en svår och ädel genre

Av Lars Anders Johansson

aikemblemet

Lars Anders Johansson är poet, musiker och engagerad AIK-supporter. 2013 släppte han skivan Sånger mot den moderna fotbollen. Här delar han med sig av tankar på vad fotbollssånger fyller för funktion i supporterkulturen och deras koppling till mer traditionella, litterära genrer.

Av alla sina hundratals visor var det sjömansvisorna Evert Taube var mest stolt över. I intervjuer har han berättat om hur han i sin sjömansdiktning strävade efter att kombinera modernismens konkretion med de medeltida balladernas episka berättarstil. Den skenbara enkelheten i sjömansvisorna krävde i själva verket mer av diktaren än aldrig så många högstämda kärlekshymner. Sjömansvisorna med sina äventyrliga berättelser tillhör än idag de mest älskade inslagen i den svenska visskatten. Trots att ytterst få personligen kan relatera till den verklighet som skildras i ”Eldarevalsen” eller ”Möte i monsunen” lever de vidare och sjungs av nya generationer.

En annan av mina personliga husgudar är Erik Axel Karlfeldt. Karlfeldts diktning om ett drömt Dalarna som gått förlorat skildrar med metrisk elegans och folkviseanstruken klang det agrara Dalarnas friborna män och kvinnor under deras göromål i en nyss förfluten forntid. Det vardagliga och jordnära laddas genom ett ålderdomligt språkbruk med en mytisk dimension som får människorna, växterna och föremålen att omges med ett magiskt skimmer.

Det är från sådana föregångare som jag hämtar inspiration när jag söker ge uttryck för min egen verklighet på och kring fotbollsmatcher. Mina visor om supporterskapet är inte supportervisor i dess vanligaste bemärkelse, det vill säga sånger avsedda att sjungas på läktaren för att hjälpa fram laget till seger, eller på puben för att stärka lagandan, utan skildringar av tillvaron som fotbollssupporter, med dess ljusa och mörka sidor. Liksom fallet med de gamla sjömansvisorna består utmaningen i att förena det jordnära och konkreta med det idealtypiska och mytiska.

Supporterns ackumulerade lidanden
Tillvaron som fotbollssupporter präglas av strapatser och självuppoffring, inte olikt de Taubska protagonisternas vedermödor på världshaven. Det lyckorus som följer på ett vunnet SM-guld och som jag skildrar i visan ”Ullevis gräs”, är en direkt följd av det ackumulerade lidande som byggts upp under de föregående elva årens tröstlösa kuskande land och rike runt till regnvåta betongläktare i avlägsna landsortshålor.

Fotbollspubliken saknar dessutom, trots att den omfattar hundratusentals individer från alla delar av samhället, mångt och mycket en egen röst. I medierapporteringen om fotbollssupportrar är det sällan supportrar som kommer till tals, men mer ofta poliser, politiker, förbundsrepresentanter eller en oförstående allmänhet. I sånger som ”Till en supporterpolis” och ”Vem bryr sig om Slussen när Råsunda rivs” har jag strävat efter att sätta ord och ton till utbredda uppfattningar hos ett supporterkollektiv som ofta upplever sig som överkörda av det offentliga samhället och dess representanter.

Att skriva typiska supportersånger, det vill säga sånger avsedda att hylla det egna laget alternativt att häckla motståndarna, är en delikat konst i sig. Få genrer är så fyllda av plumpheter och pekorala misslyckanden som just idrottssångerna. Ibland kan den bristande självdistansen fylla en funktion, ibland kan den uppfattas som charmig naivitet, men oftast blir det bara dåligt. Nyckeln till framgångsrikt författande av supportersånger heter i de allra flesta fall självdistans och humor.

Lars Anders Johansson. Foto: Carl Engelbrekt Ericsson
Lars Anders Johansson. Foto: Carl Engelbrekt Ericsson

Från klämkäckhet till ironi
2001 släpptes en dubbel-cd med hyllningssånger till AIK. Den ena skivan rymde klassiska AIK-sånger, med ”AIK-valsen” från 1922 som äldsta exempel. Där hördes storheter som Thore Skogman och Bosse Larsson liksom 80-talsikonerna Impact framföra sina hyllningar till det svartgula laget i deras hjärtan. Den andra skivan rymde vid tillfället nyskrivna sånger av samtida AIK-profiler som Niklas Strömstedt och Tommy Nilsson.

Genom denna exposé kan man följa supportersångernas utveckling över tid. De tidiga supportersångerna från 20- och 30-talet präglas av den för tiden så typiska klämkäckhet som dessvärre kommit att utrotas i och med ironins introducerande under efterkrigstiden. Klämkäckheten lyckades emellertid överleva modernismens första anstormning och upplevde en revival under femtiotalet för att sedan slutgiltigt få skatta åt förgängligheten under 60-talet, med ett fåtal eftersläntrare som Skogman och Larsson som fåfängt kämpade mot strömmen under 70-talet.

80-talet var det stora gravallvarets era, då inoljade muskelmän dominerade på biografduken och man utan ironisk självdistans kunde formulera rader som ”vi är Stockholms pärlor, vi gillar tuffa tag”, som gruppen Impact gör i sin oefterhärmeliga hit ”Black Army” från 1982. Denna dubbel-cd har sedan lanseringen haft en självklar plats i bilen under alla bortaresor runtom i landet. Trots de många guldkornen finns det en artist som lyser med sin frånvaro, nämligen giganten bland AIK:s många musikaliska apologeter: Mats Hellberg.

AIK-trubaduren
Mats Hellberg, vars artistnamn är AIK-trubaduren, har hyllat AIK med sin musik sedan 90-talet och gett ut ett tiotal skivor med fotbollstema. Han har blivit en legend i AIK-kretsar men har också vunnit erkännande bland andra lags supportrar, inte minst för sina bitska nidvisor om motståndarlagen. (En Djurgårdare kan dra på munnen åt en nidvisa om Hammarbyare och vice versa, och alla Stockholmare kan instämma i rader som ”han kommer från Götet, är helt bakom flötet”). Humor och självdistans är AIK-trubadurens adelsmärke och den dokumentärfilm som gjordes om honom 2006 fick den träffande undertiteln ”med en uppenbar känsla för ironi”.

Hellberg driver med den schablonbild av fotbollssupportern som en blodtörstig huligan som medierna älskar att frossa i och som även går hem hos allmänheten. I Storbritannien har fler än hundra ökända fotbollshuliganer skrivit sina självbiografier och fått dem utgivna. I Sverige finns åtminstone två självbiografiska skildringar av huliganlivet och ett antal andra böcker på temat. Trots att dessa våldsamma grupperingar utgör en försvinnande liten del av det stora supporterkollektivet har skildringarna av deras framfart fått sätta allmänhetens bild av publiken som en brölande massa. Det är en bild som AIK-trubaduren mer än gärna raljerar med.

Huliganismen varvas sedan med lokalpatriotiskt högstämda hyllningar till hemkommunen Solna (”paradiset – Hagas ängder, blå bergen, Sundbyberg river”). Pekoralet understryker den ironiska självdistansen men rymmer samtidigt en smula allvar varvat med hånfulla gliringar mot motståndarlagen och deras städer (”Idrottsparken den är ju en rätt sorglig syn, men ändå en sevärdhet i bondebyn, där några tusen fånar kompletterar vyn – tack och lov är jag gnagare!”).

Guldåldersmyten
På senare år har intresset för fotbollsrelaterad musik fullkomligt exploderat i Sverige och alla större (och många mindre) lag i Allsvenskan och Superettan har musiker som framför specialskrivna låtar till lagets ära. Genrerna spänner från punk och hårdrock via ska, reggae och hip hop till visa. Det rör sig om allt ifrån glada amatörer till etablerade artister och kvaliteten på såväl text som musik varierar betänkligt. Inte minst när det kommer till de mer kända artisterna får man känslan att låtarna är något som de har gjort med vänsterhanden – kanske för att de vill spara de bästa melodierna till mer kommersiellt gångbara sammanhang.

Fotbollspubliken är en subkultur och varje subkultur behöver sina hjältar och skurkar, sina myter och legender. Supportersångerna blir en del av den gemensamma berättelsen, det kit som fogar samman gemenskapen och den udd man riktar mot de gemensamma fienderna. De bidrar också till att befästa den guldåldersmyt som odlas i supporterkretsar.

För trots att fotbollssupportern är ett relativt nytt fenomen – det uppstod vid amerikanska universitet under 1800-talets slut och importerades till England under 1900-talets första årtionden – så finns bland fansen en utbredd uppfattning om att ”det var bättre förr”. Detta redogjorde idrottshistorikern Torbjörn Andersson för på ett förtjänstfullt sätt vid ett supporterseminarium som AIK arrangerade på Solna gymnasium den 15 mars i år. Det ursprungligen italienska slagordet ”mot den moderna fotbollen” syftar på just detta – fotbollen och supporterkulturen var bättre förr, innan media och profithungriga bolag förstörde den, trots att den supporterkultur man identifierar sig med bara har några årtionden på nacken och i högsta grad är att betrakta som en modern företeelse.

Men liksom Taube och Karlfeldt diktade om en idyll som just gått förlorad – i Karlfeldts fall ett Dalarna som dukat under för moderniteten och i Taubes de stora segelskutornas tidevarv – bidrar supportersångerna till att förstärka bilden av fotbollssupportern som en hjälte, kämpande från underläge mot en överlägsen fiende, för en sak som gått förlorad. Supportersångerna anknyter därmed till en uråldrig och ädel genre: den tragiska epiken.

Som den argentinske författaren Jorge Luis Borges uttryckt det: ”A gentleman is only interested in lost causes”.

Lyssna och se på videon till Lars Anders Johanssons senaste AIK-låt

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

4 × 2 =