Meny Stäng

Ett tidsvittne: Anna Achmatova 1889-1966

Av Anita Westin

Nikolaj Gumiljov, Anna Achmatova och sonen Lev 1913. Okänd fotograf.
Nikolaj Gumiljov, Anna Achmatova och sonen Lev 1913. Okänd fotograf.

En kyrkotjänarinna ställde en ljusstake vid kistans huvudgärd. Den gamle prästen svängde rökelsekaret och välluktande rök spred sig ovanför kistan som nästan doldes, ljuslågorna fladdrade till.

-Herre låt Din tjänarinna Anna gå till den eviga vilan.

I kyrkparken lekte några pojkar i snön, de åkte kana. En av dem sa: Så mycket folk! Vem begraver man? Det måste vara en ängel.

Så berättar ett ögonvittne om Anna Achmatovas begravning som ägde rum den 10 mars 1966 klockan åtta på morgonen.

achmatovaiphone
Anna Achmatova. Fotograf: Okänd

Citatet är hämtat från efterordet i Barbara Lönnqvists översättning och urval av Achmatovas ”Dikter” från 2008. Den lilla grå diktsamlingen med linnepärmar var efterlängtad! Jag hade kommit i kontakt med Anna Achmatova i Forums källarlokal vid Sigtunagatan i Stockholm, en kväll under tidigt 00-tal, när Birgitta Trotzig läste vad som då fanns utgivet av henne på svenska. Hennes uppläsning  berörde mig djupt. Birgitta Trotzigs nakna och osminkade röst förstärkte och förtätade innehållet i Achmatovas poesi. Ett innehåll som berättade om förluster. Om sorg. Om hur det var för kvinnorna som väntade på bud. Bud som de inte ville ha då det innebar att de värsta farhågorna besannades.

Efter denna kväll på Forum letade jag naturligtvis efter en svensk översättning av Achmatova. Men det var inte helt lätt att få tag på något. Hans Björkegrens översättning Ett poem utan hjälte och andra dikter från 1978,  hade jag turen att till sist hitta hos en gammal vän, som visade sig ha ett exemplar i en dammig bokhylla i sitt källarförråd.

Achmatova skrev inte om skyttegravar i direkt bemärkelse. Förmodligen på grund av att hon i likhet med de flesta kvinnor inte kom i närheten av en skyttegrav. Men som merparten av kvinnorna under 1:a världskriget drabbades hon konkret och hårt av skyttegravarnas existens.

Att läsa Achmatova är inte bara att läsa skön lyrik utan det är också att ta del av tidsdokument från  debuten 1912 ända fram till hennes död  5 mars 1966. Hon betraktas idag som en av sin tids riktigt stora poeter, men detta att hon också genom sitt författarskap blir ett unikt tidsvittne gör att det finns skäl att parallellt med läsningen av hennes texter också ta del av hennes livshistoria. Ett tydligt drag i hennes författarskap är att de tidiga dikterna rör sig på ett personligt, relationellt och konkret plan.

Visa

I soluppgången
sjunger jag om kärlek,
på knä i trädgårdslandet
rensar jag mållor.

Jag rycker upp dem, kastar bort –
må de förlåta mig.
Vid gärdesgården står en flicka
barfota, hon gråter

Högljutt ropar hon sin klagan,
det får mig att rysa.
Stark är lukten av vissnad målla,
varm ännu av sol och liv.

Sten får jag i stället för bröd,
sådan är min grymma lott.
Över mig finns bara himmel
och i mig din röst.

(1911 Tsarskoje selo)

Mållorna är här just mållor, ogräs och ingenting annat.

Kriget som bröt ut 1914 och de påföljande politiska och samhälleliga konsekvenserna påverkar henne påtagligt och hennes dikter vidgar sig som en konsekvens av detta och får en annan spännvidd.

Kuzma Petrov Vodkins porträtt av Anna Achmontova från 1922
Kuzma Petrov Vodkins porträtt av Anna Achmontova från 1922

Achmatova föddes vid Svarta Havet 1889 i utkanten av Odessa. Ganska snart efter hennes födelse flyttade familjen till St Petersburgs förort Tsarskoje Selo. Tsarskoje Selo återkommer i hennes diktning, som en plats för hennes minnen. Hon gifte sig 1910 med diktaren Nikolaj Gumiljov. Året därpå föddes sonen Lev och 1912 debuterade Achmatova med diktsamlingen Afton. Hon ingick i den grupp konstnärer och författare som kallade sig akmeister, vilket innebar att de ville bryta med symbolismens beslöjade och pråliga stil och i stället verka för en mer förtätad och saklig dikt/konst. Bland akmeisterna fanns till exempel Malevitj, Mandelsjtam, Narbut och Achmatovas make Gumiljov.

I april 1914 kom Achmatovas andra diktsamling, Radband. Alltså kort före krigsutbrottet. I St Petersburg hade Achmatova och Gumiljov ingått i konstnärslivet som hon senare i livet skulle beskriva som fritt och lättsinnigt, ja rentav ansvarslöst. När kriget bröt ut i juli gick Gumiljov ut som frivillig i kriget. Han överlevde, men senare blev han oskyldigt anklagad för att vilja störta den nya regimen. Nikolaj Gumiljov avrättades utan rättegång 1921 av bolsjevikerna. Så här skriver Achmatova:

Du fick inte leva
stiga upp ur snön.
Tjugoåtta stick;
fem kulor i kroppen.
Bittert sydde jag
åt vännen nya kläder.
Blod, blod älskar
den ryska jorden.

Achmatova hade ända sedan debuten varit en uppburen poet. Om hennes första diktsamling Afton, sades det att den var ”spiken i symbolismens kista”. Hon skulle ge ut 5 diktsamlingar i följd, bli läst och uppskattad. Efter makens död blev hon kort och gott ”Gumiljovs änka”, vilket innebar förföljelser och trakasserier. I maj 1926 hade hon en välbesökt uppläsning av sina dikter. Det skulle bli ett långt uppehåll innan Achmatova stod på en scen igen. Efter framträdandet blev hon nämligen förb