Meny Stäng

Ett tidsvittne: Anna Achmatova 1889-1966

Av Anita Westin

Nikolaj Gumiljov, Anna Achmatova och sonen Lev 1913. Okänd fotograf.
Nikolaj Gumiljov, Anna Achmatova och sonen Lev 1913. Okänd fotograf.

En kyrkotjänarinna ställde en ljusstake vid kistans huvudgärd. Den gamle prästen svängde rökelsekaret och välluktande rök spred sig ovanför kistan som nästan doldes, ljuslågorna fladdrade till.

-Herre låt Din tjänarinna Anna gå till den eviga vilan.

I kyrkparken lekte några pojkar i snön, de åkte kana. En av dem sa: Så mycket folk! Vem begraver man? Det måste vara en ängel.

Så berättar ett ögonvittne om Anna Achmatovas begravning som ägde rum den 10 mars 1966 klockan åtta på morgonen.

achmatovaiphone
Anna Achmatova. Fotograf: Okänd

Citatet är hämtat från efterordet i Barbara Lönnqvists översättning och urval av Achmatovas ”Dikter” från 2008. Den lilla grå diktsamlingen med linnepärmar var efterlängtad! Jag hade kommit i kontakt med Anna Achmatova i Forums källarlokal vid Sigtunagatan i Stockholm, en kväll under tidigt 00-tal, när Birgitta Trotzig läste vad som då fanns utgivet av henne på svenska. Hennes uppläsning  berörde mig djupt. Birgitta Trotzigs nakna och osminkade röst förstärkte och förtätade innehållet i Achmatovas poesi. Ett innehåll som berättade om förluster. Om sorg. Om hur det var för kvinnorna som väntade på bud. Bud som de inte ville ha då det innebar att de värsta farhågorna besannades.

Efter denna kväll på Forum letade jag naturligtvis efter en svensk översättning av Achmatova. Men det var inte helt lätt att få tag på något. Hans Björkegrens översättning Ett poem utan hjälte och andra dikter från 1978,  hade jag turen att till sist hitta hos en gammal vän, som visade sig ha ett exemplar i en dammig bokhylla i sitt källarförråd.

Achmatova skrev inte om skyttegravar i direkt bemärkelse. Förmodligen på grund av att hon i likhet med de flesta kvinnor inte kom i närheten av en skyttegrav. Men som merparten av kvinnorna under 1:a världskriget drabbades hon konkret och hårt av skyttegravarnas existens.

Att läsa Achmatova är inte bara att läsa skön lyrik utan det är också att ta del av tidsdokument från  debuten 1912 ända fram till hennes död  5 mars 1966. Hon betraktas idag som en av sin tids riktigt stora poeter, men detta att hon också genom sitt författarskap blir ett unikt tidsvittne gör att det finns skäl att parallellt med läsningen av hennes texter också ta del av hennes livshistoria. Ett tydligt drag i hennes författarskap är att de tidiga dikterna rör sig på ett personligt, relationellt och konkret plan.

Visa

I soluppgången
sjunger jag om kärlek,
på knä i trädgårdslandet
rensar jag mållor.

Jag rycker upp dem, kastar bort –
må de förlåta mig.
Vid gärdesgården står en flicka
barfota, hon gråter

Högljutt ropar hon sin klagan,
det får mig att rysa.
Stark är lukten av vissnad målla,
varm ännu av sol och liv.

Sten får jag i stället för bröd,
sådan är min grymma lott.
Över mig finns bara himmel
och i mig din röst.

(1911 Tsarskoje selo)

Mållorna är här just mållor, ogräs och ingenting annat.

Kriget som bröt ut 1914 och de påföljande politiska och samhälleliga konsekvenserna påverkar henne påtagligt och hennes dikter vidgar sig som en konsekvens av detta och får en annan spännvidd.

Kuzma Petrov Vodkins porträtt av Anna Achmontova från 1922
Kuzma Petrov Vodkins porträtt av Anna Achmontova från 1922

Achmatova föddes vid Svarta Havet 1889 i utkanten av Odessa. Ganska snart efter hennes födelse flyttade familjen till St Petersburgs förort Tsarskoje Selo. Tsarskoje Selo återkommer i hennes diktning, som en plats för hennes minnen. Hon gifte sig 1910 med diktaren Nikolaj Gumiljov. Året därpå föddes sonen Lev och 1912 debuterade Achmatova med diktsamlingen Afton. Hon ingick i den grupp konstnärer och författare som kallade sig akmeister, vilket innebar att de ville bryta med symbolismens beslöjade och pråliga stil och i stället verka för en mer förtätad och saklig dikt/konst. Bland akmeisterna fanns till exempel Malevitj, Mandelsjtam, Narbut och Achmatovas make Gumiljov.

I april 1914 kom Achmatovas andra diktsamling, Radband. Alltså kort före krigsutbrottet. I St Petersburg hade Achmatova och Gumiljov ingått i konstnärslivet som hon senare i livet skulle beskriva som fritt och lättsinnigt, ja rentav ansvarslöst. När kriget bröt ut i juli gick Gumiljov ut som frivillig i kriget. Han överlevde, men senare blev han oskyldigt anklagad för att vilja störta den nya regimen. Nikolaj Gumiljov avrättades utan rättegång 1921 av bolsjevikerna. Så här skriver Achmatova:

Du fick inte leva
stiga upp ur snön.
Tjugoåtta stick;
fem kulor i kroppen.
Bittert sydde jag
åt vännen nya kläder.
Blod, blod älskar
den ryska jorden.

Achmatova hade ända sedan debuten varit en uppburen poet. Om hennes första diktsamling Afton, sades det att den var ”spiken i symbolismens kista”. Hon skulle ge ut 5 diktsamlingar i följd, bli läst och uppskattad. Efter makens död blev hon kort och gott ”Gumiljovs änka”, vilket innebar förföljelser och trakasserier. I maj 1926 hade hon en välbesökt uppläsning av sina dikter. Det skulle bli ett långt uppehåll innan Achmatova stod på en scen igen. Efter framträdandet blev hon nämligen förbjuden att uppträda offentligt och hennes dikter fick inte längre tryckas. Som Gumiljovs änka hade polisen ständigt ögonen på henne. Hennes stora popularitet stack bolsjevikerna i ögonen och publiceringen av Nyårsballad från 1924 hade blivit för mycket för dem. Den dikten var en föregångare till  den ström av dikter som skulle komma, vilka hon tillskrev någon person som blivit fängslad och/eller bortförd. I Nyårsballad skriver hon  t.ex:

Och en vän såg mig rätt i ansiktet
och mindes, Gud vet vad det var,
men han utbrast: ”Och för hennes dikt
där vi alla lever ännu!”

Anna Achmatova. Foto: Paul Luknitsky.
Anna Achmatova. Foto: Paul Luknitsky.

Det fanns alltså en tydlig kritik av livsvillkoren efter kriget och revolutionen i hennes poem. Alla som lyssnade till henne förstod det och det var en av orsakerna till att hennes popularitet bara växte. Vilket inte de som satt vid makten kunde tolerera.

Under åren som följde skulle hennes uttryck bli ett annat. Hon använde sig av historiska scenerier för att kommentera och tolka det som hände i samtiden. Hon identifierade  sig i flera dikter med kvinnor som upplevt förluster och våld. Bibliska personer som Lots hustru, Rakel och Mikal blir formulerade av Achmatova för att om möjligt berätta om den verklighet som hon själv levde i.

Livet blev allt svårare för Achmatova. Periodvis kunde hon inte skriva. I stället ägnade hon sig åt att studera och forska kring Pusjkin och åt att göra översättningar. Sonen Lev arresterades första gången 1935 samtidigt med konsthistorikern Nikolaj Punin, som Achmatova då levde tillsammans med.

De kom och tog dig i gryningen,
jag följde dig som vid en likfärd.

Achmatova reste genast till Moskva och lyckades genom kontakter få fram ett brev till Stalin och både sonen Lev och Punin släpptes. Bara för att arresteras igen 1938. Lev dömdes till 5 års läger vid Ishavet. Lev var ung och överlevde lägret. 1944 gick han ut i kriget som frivillig, likt sin far 1914. Under andra världskriget togs Achmatova till nåder. Hon fick åter höras och enstaka dikter kunde publiceras. Dock drabbades hon 1946  av bannlysning igen, då hon ansågs ha en samhällsfientlig ideologi.

Lev överlevde kriget men blev, liksom Punin, arresterad igen 1949. Nu dömdes han till 10 års läger. Nikolaj Punin dog i lägret, men Lev överlevde och blev slutligen fri , när portarna till lägren öppnades 1956, efter Chrustjovs avslöjanden om terrorn under Stalintiden.

Bordsvisa

Under brokig duk
syns inte bordet.
Jag var inte diktens mor,
styvmor var jag.
Vita blanka sida,
jämna rad av verser!
Ofta såg jag dem brinna,
stympade av skvaller,
slagna av piskor,
märkta, märkta,
som Straffångens rygg.

(1955)

Lev får, som så många andra, höra att han blivit oskyldigt dömd enbart för att han bar sin fars namn. 14 år i fångenskap hade detta kostat honom.

Även om Anna Achmatova under långa perioder var förbjuden att skriva eller belagd med tryckförbud skrev hon. Hon hade upplevt hur hennes diktsamlingar förstörts. Hon hade blivit klassad som borgerlig och sovjetsamhällets fiende. Det var farligt för henne att ens skriva ner dikter på papperslappar. Kanske för att många av hennes dikter tillägnades vänner och diktarkollegor, t.ex Boris Piljnak, Ossip Mandelsjtam och andra, som förts bort till lägren. Mycket finns trots allt bevarat av hennes då så förbjudna diktning. Förklaringen till detta är vännen Lidija Tjukovskajas fenomenala minne. Deras samarbete gick till så att  Anna läste upp och visade sina dikter för Lidija och när båda var säkra på att Lidija mindes dikterna, brändes de i kakelugnen. Lidija Tjukovskaja blev den som skulle bära hennes dikter till eftervärlden. Tjukovskaja skrev dagbok och hennes anteckningar om Achmatova  ska komma i svensk översättning.

Det dröjde till efter Stalins död innan Achmatovas dikter åter kunde publiceras. Fortfarande under restriktioner givetvis. Hennes diktsvit Requiem från 1940 gavs till slut ut på ett förlag i Väst, den kunde inte publiceras i hemlandet. 1964 fick hon på grund av detta, ett stort lyrikpris, ” Etna-Taormina” och fick  tillstånd att åka till Sicilien för att motta priset. Året därpå blev hon  hedersdoktor vid universitetet i Oxford och samma år utkom hennes sista diktsamling. I januari 1966 kort före sin död skrev hon

När musiken spelade upp
vaknade jag till – det var vinter.
Och den väntande vid bryggan
var döden själv

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

fyra × 1 =