Meny Stäng

Skyttegravar

Urval och svensk tolkning av C. J. Flognman

Aerial_view_Loos-Hulluch_trench_system_July_1917
Flygbild av skyttegravarnas förgreningar och död mans land mellan Loos och Hulluch i juli 1917.

Det stora kriget vältrade sig fram över världen, fastnade i leran, borrade ner sig. Hela arméer trängdes ner i skyttegravarna för att uthärda artilleriets eviga eld, prickskyttarnas vakande sikten, regn och stekande sol. Samtidigt bröts i poesin expressionism och symbolism mot en gryende modernism, för många på bekvämt avstånd från krigets fasansfulla vardag, för andra i dess mitt. Och till dånet av kanonelden bredde det öde landet ut sig.

Slakten vid Marne

långsamt börjar stenarna röra sig, tala
gräset stillas till grön metall. lågt belägna
skogar sluter sig, döljer avlägsna trupper
himlen, den kalkvita hemliga, hotar att rämna

två enorma timmar rullar ut sina minuter
den tomma horisonten blåser upp sig
mitt hjärta stort som tyskland och frankrike ihop
genomborrat av alla världens skott

artilleriet häver upp sitt lejonvrål
sexfalt in över land. granaterna slungas
stilla. i fjärran sprakar infanterielden
hela dagar, hela veckor

(Schlacht an der Marne av Wilhelm Klemm, poet som tjänstgjorde som fältläkare i Flandern 1915-18. Han överlevde kriget.)

 

Läs resten av texterna i Populär Poesis tryckta upplaga. Beställ den i kiosken!

ur Sången om leran

detta är sången om leran
den blekgult glittrande leran som täcker kullarna som silke,
den grått glimrande silverleran, lagd som emalj över dalar
den skummande, sprutande, skvättande, flytande leran som gurglar i diken
den tjocka elastiska leran som knådas och bultas och pressas av hästarnas hovar
den oövervinnliga, outtömliga leran från krigets zon

detta är sången om leran, den franske soldatens uniform
hans rock är lera, hans stackars fladdrande stora tunga rock
hans rock en gång blå är nu grå och styv av leran som stelnat
detta är leran som klär honom
hans byxor och kängor är lera
hans hud är lera, leran är hans skägg.
hans huvud är krönt av en hjälm av lera
den klär honom.

(ur At the Somme: Song of the mud av Mary Borden, författare som 1915 bekostade ett fältsjukhus vid västfronten där hon resten av kriget tjänstgjorde som sjuksköterska. Hon överlevde kriget.)

Vakt

tornspiran skrämmer en stjärna
hästen flämtar rök
järn skramlar trött
dimman stryker
regnskur
stirret skaket
skaket
smekningen
mumlet
du!

Splitter

himlen kastar moln
smattrar till rök
vässar blixtar
fötter sprätter upp grus
ögon fnittrar i virrvarret
och
villsmälter

(Wache och Schrapnell av August Stramm, poet som stred vid Somme våren 1915. Följande vinter sköts han i huvudet vid Horodec.)

En dag

en ny dag är, en dag har gått
ser ingen sig om efter den
vår värld var ny och nära som du
som stannar här, gammal och stum

en dag var här, en dag var given
vem reste sig ur sin grav?
med blinda ögon, mun av sten
ser tröstlöst gud på oss ner

dagen ska komma, dagen är kommen
öppen som denna och ljus!
vem säger då välkommen till vår gäst
när dess ansikte plötsligt talar
med stålklädda läppar

(Ein Tag av Franz Janowitz, filosofistuderande och poet. Janowitz skadades svårt i bröstet 1917 vid Monte Rombon och dog senare på sjukhus.)

ur Fältambulansens återfärd

Via Dolorosa, Via Sacra

I.

den stakade vägen lagd på den råa jorden
en stenlagd landsväg mellan vackra städer
mellan höga träd, de böjliga späda träden
längs gröna slätter, blomsterängar
längs svarta kanaler, tröga i värmen

II.

vägarbetarnas välgjorda verk av sten
starkt nog för oxars och flanderns väldiga hästars tyngd
för höga vagnar fyllda av nyskördad majs
och nu är arbetarna få
de står med sina tysta oxar vid sidan av vägen, väntar
i landsvägens larm från kanoners passage
pansarbilarnas fart, soldaternas marsch till striden
och där vagnar med majskolvar en gång for
kör vår droppande ambulans
hem sin rödvita skörd från fälten

(ur Field Ambulance in Retreat av May Sinclair, författare och kritiker. Sinclair deltog i en frivilligorganisation som fraktade sårade och döda belgiska soldater från västfronten. Hon överlevde kriget.)

ur Eva

saliga de som dött för jordens riken
förutsatt att det var i ett rättfärdigt krig
saliga de som dött för den hävdade marken
saliga de som dött en högtidlig död

saliga de som stupat i stora fältslag
utsträckta uppe på marken, under sin gud
saliga de som dött på ett krön
och givits en pampig begravning

saliga de som dött för jordens städer
för de ska utgöra kroppen i guds egen stad
saliga de som dött för härd och eld
och för sina föräldrars enkla hus

sådan är bilden och sådan är början
kroppen och skuggan av guds stora hus
saliga de som dör i denna famn
i ärans grepp och jordens hyllning

för ärans grepp är bara början
på den eviga hyllningens mönstring
saliga de som dör i denna klämma
i fullbordan av sitt jordiska kall

för jordens kall är bara början
på trofasthetens mönstring
saliga de som avlider krönta
av lydnad och av ödmjukhet

saliga de som dött, för de har återvänt
till ursprungets lera och ursprungets jord
saliga de som dör i ett rättfärdigt krig
saliga de som likt mogen skörd mejas ner

(ur Eve av Charles Péguy, författare och politisk aktivist. Péguy sköts i pannan vid Marne, hösten 1914.)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

två × två =