Meny Stäng

Urtidsgrå augustidagar: Hans Larssons diktning och första världskriget

Av Hampus Östh Gustafsson

Hans Larsson

Efter den varmaste sommaren i mannaminne har världen förankrats i regnets våld. Genom ett fönster betraktar jag ännu en grå augustidag när jag skriver denna text. Sommaren är över, men än har inte höstlöven fått möjlighet att ge tillvaron ny färg.

Jag sitter i källaren på ett bibliotek. Universitetets wifi når inte fram, trots fönsteröppningen bredvid mig. Efter tålamodsprövande väntan lyckas jag ladda DN-appen på min iPhone. Där läser jag om upptrappning vid ukrainska gränsen, IS härjningar i Irak, offentliga nazistmöten i den svenska valupptakten och sjukdomsepidemier – ja, även om en pojke som dödats av en manet. Det får mig att tänka. Plötsligt känns det som om världen satts i brand på så många platser samtidigt. Men varför ser jag inga flammor omkring mig, utan bara ett grått augustiregn? Nog för att man nyss kunde känna röken från en skogsbrand inte så långt bort, men de riktiga bränderna – hur kan jag egentligen sitta här i mitt källarhål, så oberörd, så avskärmad från dem?

På bordet framför mig ligger en bok uppslagen. Jag läser en dikt, ”Augustidagar 1914”, och inser att jag inte är den förste att drabbas av sådana frågeställningar. Världen har satts i brand så många gånger. Men frågan är om någon annan brand varit lika omstörtande som den som utbröt under sensommaren 1914?

Första världskriget kom att aktualisera en djup krismedvetenhet och känsla av att det traditionella Västerlandet gått förlorat. W. B. Yeats rader från The Second Coming (1919) är flitigt citerade i olika försök att karaktärisera den nya situationen:

Things fall apart; the centre cannot hold;
Mer