Meny Stäng

Urtidsgrå augustidagar: Hans Larssons diktning och första världskriget

Av Hampus Östh Gustafsson

Hans Larsson

Efter den varmaste sommaren i mannaminne har världen förankrats i regnets våld. Genom ett fönster betraktar jag ännu en grå augustidag när jag skriver denna text. Sommaren är över, men än har inte höstlöven fått möjlighet att ge tillvaron ny färg.

Jag sitter i källaren på ett bibliotek. Universitetets wifi når inte fram, trots fönsteröppningen bredvid mig. Efter tålamodsprövande väntan lyckas jag ladda DN-appen på min iPhone. Där läser jag om upptrappning vid ukrainska gränsen, IS härjningar i Irak, offentliga nazistmöten i den svenska valupptakten och sjukdomsepidemier – ja, även om en pojke som dödats av en manet. Det får mig att tänka. Plötsligt känns det som om världen satts i brand på så många platser samtidigt. Men varför ser jag inga flammor omkring mig, utan bara ett grått augustiregn? Nog för att man nyss kunde känna röken från en skogsbrand inte så långt bort, men de riktiga bränderna – hur kan jag egentligen sitta här i mitt källarhål, så oberörd, så avskärmad från dem?

På bordet framför mig ligger en bok uppslagen. Jag läser en dikt, ”Augustidagar 1914”, och inser att jag inte är den förste att drabbas av sådana frågeställningar. Världen har satts i brand så många gånger. Men frågan är om någon annan brand varit lika omstörtande som den som utbröt under sensommaren 1914?

Första världskriget kom att aktualisera en djup krismedvetenhet och känsla av att det traditionella Västerlandet gått förlorat. W. B. Yeats rader från The Second Coming (1919) är flitigt citerade i olika försök att karaktärisera den nya situationen:

Things fall apart; the centre cannot hold;
Mere anarchy is loosed upon the world,
The blood-dimmed tide is loosed, and everywhere
The ceremony of innocence is drowned

 

Läs resten av essän i Populär Poesis tryckta tidskrift. Beställ den i kiosken!

 

Första världskrigets särart har vid upprepade tillfällen betonats, inte minst i hur det kastade gamla synsätt över ända och föranledde mycken och grundläggande reflektion över människans och tillvarons väsen. Kriget upplevdes som ett radikalt brott i historien, även av många som befann sig långt ifrån fronten. Som idéhistorikern Svante Nordin skriver i Filosofernas krig (1998) blev det ”omöjligt att tänka på något annat, tala om något annat. Trycket av de väldiga händelserna dominerade tillvaron, det förflutna under tiden före kriget tycktes med ens oändligt avlägsen, ja overkligt.” Han betonar också hur kriget kom att förändra det intellektuella rummet: ”Nya villkor uppstod för den filosofiska debatten” när den mänskliga existensens villkor ställdes på sin spets.

Den blide och poetiske tänkaren
En av de filosofer som kom att grubbla över kriget var Hans Larsson (1862-1944), från 1901 professor i Lund och sedermera ledamot av Svenska Akademien. Han hade växt upp i ett lantbrukarhem och var kusin till författaren Ola Hansson. I det svenska intellektuella landskapet utmärkte han sig som en lärd humanist och intog en slags mentorsställning. Av vissa kallades han ”Kloke-Hans”, men också ”den blide tänkaren”. Det var sällan han intog ytterliga ståndpunkter. Dock kompromissade han aldrig när det gällde att stå upp i kampen för humanism och människovärde. Han kunde därför skriva både upprört och med stor passion. Ofta deltog han i den politiska debatten i dagspressen, men engagerade sig även i folkbildningsrörelsen. På baksidan av Alf Nymans biografi från 1945 kan man läsa att ”Ingen svensk tänkare har betytt så mycket för folkets breda lager som Hans Larsson”. Nu var Nyman förvisso partisk som en av Larssons filosofiska lärjungar, men något ligger det nog i beskrivningen ändå. Hans Larsson var ovanligt folkkär för att vara filosof.

Den lundensiska tänkaren gjorde sig emellertid inte enbart känd som filosof, utan även som skönlitterär författare och litterär teoretiker. Larssons allra första publikation bar titeln Intuition. Några ord om diktning och vetenskap (1892). Skönlitteraturen kom sedan att spela en viktig roll i hans filosofiska texter. 1899 gav han till exempel ut Poesins logik. Tio år senare släppte han diktsamlingen På vandring, vilken bland annat innehöll skånska hembygdsskildringar och var författad på varierande versmått, alltifrån hexameter till fri, orimmad vers.

Poesin kom också att vara viktig för honom under 10-talet. Vid årtiondets slut publicerades essäsamlingen Under världskrisen (1920). I den gick Larsson bland annat i polemik mot de så kallade ”1914 års idéer”, vilka förknippades med nationalistiska och konservativa intellektuella som Fredrik Böök, Sven Hedin, Rudolf Kjellén och Vitalis Norström. Enligt Nyman strävade Larsson bland annat efter att ”bekriga maktpolitikerna med diktarnas vapen” och genom att anknyta ”till en äldre normfilosofisk och kulturidealistisk traditionslinje i svensk skaldekonst och spekulation”. Inte minst sökte han uppbåda skalder som Viktor Rydberg och Esaias Tegnér mot de maktpolitiska förespråkare han fann samtiden överfylld av. Som titeln antyder handlade flera av essäerna om att försöka förstå den djupa kris världen hade hamnat i.

I en av dem, ”Efter två år” (1916), frågade Larsson hur människosläktet, ”som haft det tunga ödet att kämpa denna kamp, [skulle] kunna leva drägligt? Att ha varit med om detta oerhörda utan att kunna peka på något resultat!” I en annan text, ”»Det är bäst som sker»” (1917), diskuterade han hur vissa vid krigets början hade – genom en felaktig tolkning – anammat Hegels lära ”om att det som är verkligt också är förnuftigt” [med Larssons ord]. De hade menat att när kriget väl skedde var det tvunget att ha en mening och att det därför gick att se något gott i det. Användandet av en sådan strategi betecknade Larsson dock som en instinkt människan alltid använt ”för att kunna uthärda, när det blev för svårt”, inte minst via religion och darwinism. Att se det inträffade som något nödvändigt och gott var alltså en klassisk försvarsmekanism.

Under Larssons samtida världskris fann han att de yttre händelserna hade blivit människan övermäktiga. Men detta betraktade han i ”»Det är bäst som sker»” som en del av en ständig kamp, i vilken den mänskliga individen stod emot universums nödvändighet. ”Tidtals gör människan ett ryck, ställer sig fri och suverän och mäter med sitt mått. Så märker hon småningom sin begränsning och införlivar sig med det hela; för att återigen känna sig av detta paralyserad och tvungen att rädda sig ut. Så skall det bli alltid.”

Tematiken syns i den dikt som inleder essäsamlingen: ”Augustidagar 1914”. Dikten är en reaktion på krigsutbrottet och erbjuder en reflektion över människans eviga kamp för att höja sig över tillvarons nödvändighet. Ända sedan Herakleitos har filosofer grubblat över krigets väsen och oftast betraktat det som en nödvändig del av tillvaron. Hur ställde sig Larsson till detta: såg han kriget som människans eviga följeslagare?

Sommar och höst, lärkor och rovfåglar
Dikten består av fyra delar. Den första tar sin utgångspunkt i vad som förefaller vara en teckning av ”la belle époque” – den fredliga, optimistiska tid som ansågs ha föregått första världskriget, en tid som framstod likt en evig sommar:

Var dag förnyad strålar
av fyllig sommarglans,
min vik sig djupblå målar,
som oro aldrig fanns.

Optimismen och den fridfulla stämningen i strofen ovan går inte att ta miste på. Men så kommer det plötsliga brottet – i första delens andra strof – när en vråk träder in i bilden:

Långt bort sig vråken svänger
i kretsar kring min hed.
Från höjdens stillhet tränger
en rovblick till oss ned.

Sommaren avlöses av höst. Kanske är det först när hösten infaller som vi inser hur skön sommaren varit? Larsson skildrar i diktens tredje del hur vardagslivets gilla gång kunde orsaka leda, vilket nog kan ses som en anspelning på den krigsromantik som uppfyllde många i Europa före första världskriget.

När sommarsolen brände,
av inga skyar skymd,
min längtan titt sig vände
mot höstlig, hotfull rymd.

Sommaren ställs så i kontrast mot hösten. Världen har trätt in i ett nytt skede och lämnat de ljusa och varma dagarna bakom sig. Intressant nog inleds diktens andra del med raden: ”Min trägna lärkas kvitter”. Lärkan är en inom poesin populär fågel. Den har ofta använts som ett emblem för våren och det glada livet. Här blir den en symbol för det jordnära och trägna vardagslivet. Den ställs i kontrast till fåglarna högt i skyn: vråken, men också den örn som flyger in över heden i diktens tredje del. Vråken och örnen ställs i kontrast till oss här nere, med vår begränsade sikt. Dessa kontraster är ett återkommande stilmedel i Larssons dikt. Sommar står mot höst, lärkan mot rovfåglar, ”hemmajordens tegar” mot den höga skyn.

Mytologiskt sågs örnen ofta som Zeus tecken. Den användes också av romarna, särskilt som legionärernas symbol. 1804 utsåg Napoleon örnen till symbol för La Grande Armée. Sannolikt låter Larsson den i det här fallet vara en symbol för (militär) makt. Tegnér hade i Det eviga (1810) anspelat på motivet när han skrev att den starkes rykten flög som örnar och i Den vaknande örnen (1815) liknat Napoleon vid den stolta fågeln. Örnen tycks i Larssons dikt vara den som höjt sig högt över vardagens sysslor. Men går det att ifrån de höga höjderna avstå maktens mörka lockelser?

Vem tolkar rovblicksdjupen?
Om aning göms däri?
Om än i hesa strupen
bor urtids glupska skri?

Kan örnen undgå att förblindas av makt och se något mer än potentiella rov?

Långt spejar örnens öga
– ser han blott rov att slå?
Ser han ifrån det höga
en väg för oss att gå?

Så storma mänskofrågor
mot hävdens örnar opp.
Låt gå för brand och lågor,
men vart, vart bär vårt lopp?

Så ställer Hans Larsson en rad frågor i ”Augustidagar 1914”. Att tillvaron ibland fylls av brand och lågor får vi acceptera, men har människans långa lopp inte något större mål? Om något sådant inte finns, då vore väl allt lidande fullständigt meningslöst. Dikten framstår som en spegling av hur framstegsoptimismen kom i gungning vid denna tid. Huruvida människan på något vis kan höja sig över naturnödvändigheterna tycks Larsson dock lämna som en öppen fråga. I diktens fjärde och sista del, som bara består av en strof, skriver han:

Du urtidsgrå Ananke,
när släpper du ditt tag?
Stig högre, vilsna tanke,
och sök oss mål och lag!

Ananke var en grekisk gudinna, nödvändighetens personifiering (med Necessitas som sin romerska motsvarighet). För Larsson framstod människan som ständigt återhållen av naturnödvändighetens krafter. Om hon någonsin ska kunna höja sig ifrån dem lämnas inget klart svar på i den här dikten, men däremot med vilket medel hon ska försöka göra det. Även om den för stunden är vilsen så är det tanken som ska stiga över nödvändighetens bojor och söka mening. Att dikten landar i en sådan uppmaning känns inte förvånande. Det är trots allt en filosof som skrivit den.

Tankar efter hundra år
Idag, när vi blickar tillbaka på svarta veckans hastigt upptrappade diplomatiska kriser och känner till dess konsekvenser, då framstår den sansade eftertanken som ett sunt postulat. Kan vi lära oss något av historien är det att stilla de hungriga rovfåglar vi har inom oss. Första världskriget blottade den mörkersidan hos människan. Men om världen sätts i brand kan vi knappast heller sitta lugna och kvittra likt en lärka. Det är en svår balansgång mellan att inte överila sig och att inte vara för passiv. Åtminstone måste vi, även om det kan vara smärtsamt, försöka se längre än till ”hemmajordens tegar”.

Hans Larsson försökte se bortom svarta veckan och teckna tillvarons grå nyanser, vilka tycks så svåra att tvätta bort. Hans egen tanke flög högt, och många tankar har flugit sedan dess. Men hundra år senare, utanför mitt fönster, är augustidagarna ännu grå.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *