Meny Stäng

Jag lever, jag skriver: Friederike Mayröcker

av Anita Westin

Friederike Mayröcker
Friedrike Mayröcker

 

Friederike Mayröcker är för många i det här landet en relativt ny bekantskap. 2005 introducerades hon för svensk publik genom Ellerströms utgivning av diktsamlingen Indianhår. Sedan dess har sammanlagt 8 verk, prosa, dikter och hörspel, översatts till svenska av Ulla Ekblad-Forsgren. Indianhår spänner över åren 1956 – 2005 och är en fin introduktion till Mayröckers poetiska värld. Den senaste diktsamlingen, Om omfamningar utkom 2013, även denna på Ellerströms förlag. Tillsammans ger dessa två samlingar ett möte med Mayröcker över 6 decennier.

Att skriva om Mayröckers poetiska verk, det är något helt annat än att försöka närma sig Bo Bergmans, Apollinaires eller kanske Saphos. Försöker man kritisera, analysera och tolka henne, leder det obevekligen till irrfärder utan slut. Hennes dikter ligger på en våglängd bortom den språkliga ordningen och öppnar sig endast om jag som läsare låter dem skölja över mig likt ett strömmande vatten, som skakar om och blir till hisnande upplevelser. Jag måste helt enkelt vara beredd att släppa taget och låta mig föras med av hennes intensiva och elektriska språkflöde. Allt annat gör mötet omöjligt. Mayröcker lever sin egen språkvärld. Det gäller från hennes tidiga dikter och alltjämt. Hon har ett tydligt surrealistiskt drag som går genom hela hennes produktion och visst kan man hitta inflytande från dadaismen, från konkretismen ja från hela hennes samtida kontext.

Djurpark i tvättomaten

kakaduorna :
gulröda badlakan
burrar upp
fjädrarna
bakom fönstret
i torktumlaren /
vita
exotiska rundformer :
små näsdukar
svärmar i vågryschet
i förtvättstrumman /
från volièrernas stängsel :
strykmaskinerna
tränger
fräsande väsande kuttrande
fågelläten –
på vita stolar av plast
under tapetpalmer
bläddrar besökarna
i tidskrifter
ser ut i tomma intet
har tråkigt

Det som fascinerar mest  är kanske  hennes orubbliga trohet mot det egna kreativa flödet, det absoluta egna ordvalet, medvetenheten om det grafiska uttrycket och en oräddhet som inte avtar med åren.

20 december 2014 fyller Friederike Mayröcker 90 år. Hon föddes i Wien 1924. När hon var 30 mötte hon sin livskamrat och författarkollega Ernst Jandl. De bodde i var sin lägenhet ovanpå varandra på Zentagasse i Wiens arbetarkvarter där de levde och arbetade. Jag har inte läst Jandl, men av andra beskrivs deras liv som en litterär symbios; den ena skriver en text som den andra gör till sin, de gör parallella texter med samma tema, de lånar och byter sinsemellan i en oerhört vital och kreativ relation. Ibland vet de inte själva vem som skrivit vad. Jandl har sagt om Friederike att ”Hon lever mitt i språket”. Det kan inte sägas bättre. Om sig själv säger hon ”Jag lever jag skriver”. Diktsamlingen Indianhår avslutas med en Parafras, en slags dialog med en dikt av Ernst Jandl, som får fungera som ett exempel på deras intima språkutbyte:

 

Parafras på 1 dikt av Ernst Jandl
                                                                                                                            (”här i köket är det kallt
                                                                                                                            nog är vintern bister, allt
                                                                                                                            ingen mor som mättar mun
                                                                                                                            och jag fryser som 1 hund” E J)
här i köket står vi båda
i den tomma grytan rör
tittar genom fönstret båda
och 1 dikt i huvet rör

 

I läsningen av Mayröcker slås jag av lekfullheten, lättheten, i sättet hon ger sig språket i våld. Hon inte bara skriver, hon låter även sina teckningar komma, flöda över sidan bli en dikt i dikten för att i nästa nu låta orden bokstavligen illustrera bilden! Hon rör sig ofta mellan olika plan och det är tydligt att både bildkonsten, musiken och inte minst humorn är viktiga som drivmedel i hennes diktning.

O skrik 1957
O skrik 1957

 

 

40 år senare och kopplingen till konsten återkommer  i denna dikt:

till Angelica Kaufman

så snart snöskottarna slutfört arbetet med sina
breda plattkantade skyfflar blir anhopningar kvar åt
Kandinsky, på asfalten. Åter hemma : läser i dina
brev (”sken / shine / av boken..” och ” hela
blomningsumgänget..”)

Punkter, mellanslag, tecken, kursiveringar. Mayröcker är noggrann med det slutliga grafiska resultatet. Egensinnigt gör hon ständigt mellanslag före kolon och två punkter i stället för tre. Det är som att varje litet tecken, varje prick är betydelsebärande.

Ernst Jandl dog 2000. Detta blev ett hårt slag för Friederike Mayröcker. Men som den genuint stora poet hon är kunde hon omsätta förlusten, avskedet, i en om möjligt än starkare och intensivare litterär produktion. Hon tar in sin egen sorg, ger ut den igen och lever den i dikterna. Men utan att någonsin hemfalla till det distanslösa privata. För henne handlar det om att till varje pris gestalta och i den situationen behålla en avvägd distans som gör det hela till skön konst. Hennes språk blir om möjligt än mer avskalat men hon behåller en del av de skiljetecken och mellanslag hon har användning för. På ett sätt når hon så mycket längre.

om omfamningar

de lyfte HONOM över snödrivorna utanför porten till
Sophiensäle strålande natt och HANS plågade leende. Jag grep
efter HANS hand medan droskhästarna travade : rappar
värdigt om vintern med 1 brinnande lykta på var sida om
den tomma karossen jag sörjde HONOM. Jag halonerade och slickade
tallriken i grönt stengods och skrek, tallriken i grönt stengods
med tussilagoblad eller näckrosblad i dammen
i dödens trädgård, men det var inte längre mitt ansikte i
spegeln
(11.1.2010)

Efter Jandls död flyttade Friederike från sin lägenhet upp till Jandls lägenhet. Där lever hon nu alltjämt och arbetar. Hennes egen lägenhet på våningsplanet under är det inte längre någon som besöker. Den har förvandlats till ett arkiv över hennes och Jandls gemensamma liv och produktion, ett arkiv som dammet lägger sig över – som sammet, berättar Ulla Ekblad-Forsgren i sitt efterord till Indianhår.

Att följa Friederike Mayröcker i hennes tidigare dikter vidare till den åldrade poetens uttryck är en resa att göra. Kronologin är inte det viktigaste . Men visst händer något i och med att hon förlorar sin livskamrat. Före 2000 är dikterna kanhända mer sprudlande både i form och språk, med något nästan otåligt i sig. Efter Ernst Jandls död, djupnar dikterna märkbart; en nakenhet och en tät känsla av ömhet framträder. Utan sentimentalitet och mycket berörande:

om att kyssa tungan, som språk

tassade med den vita handsken på bilfönstret
som en avskedshälsning till vännerna
vinkande därute i snön, medan den vita handen fortsatte tassa på
bilens fönster som kysste jag deras närvaro 1 sista
gång : gestalter av snö och nymånen : vinterns
trast, och jag gråtande det bortkomna i mitt innersta likt
tung kretisk sten (han talade om symfonierna och
att i denna tumlande snöbild av symfonier de enstaka
flingorna, var enstaka kristall i dess ömhet osv)
ty jag söker mig och finner mig inte

(13.1.2010)

Nyligen såg jag ett filmklipp med Friederike Mayröcker från september detta år. Hon framträder i en uppläsning på Galleri Schliefenmühlgasse 12-14. En gammal kvinna ja. Men 90? Det inger hopp. Jag inser att hon för mig är en ikon. Någon som ständigt utvecklas mot nya nivåer i sitt poetiska uttryck.  Jag låter hennes diktsamlingar ligga framme här hemma. Till tröst när det behövs. Till energikickar när det behövs. Och till påminnelse om att ingenting är slut förrän det är slut..

 

 

Avslutningsvis denna ljuvliga lilla bilddikt:

Mayröcker, 2010
Mayröcker, 2010

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

ett + 10 =