Meny Stäng

Om ålderdomen i poesin – några anteckningar

av Göran  Strömqvist

Dikter om ålderdomen har skrivits i alla tider. En av de äldsta är från 600-talet före Kristus och skriven av Sapfo. Att inte åldras är för människan omöjligt skrev hon i en dikt. Men först under 1900-talet, och då under den senare halvan av århundradet, blir det relativt gott om ålderdomsdikter. Vi har blivit äldre helt enkelt. Fler når 80/90 års åldern, både poeter och icke poeter, och fler läser och skriver på gamla dar jämfört med våra släktingar längre bort i tiden.

Men vem läser dikter om ålderdom. De unga har sitt surrande liv runt omkring sig och har knappast utrymme för något så avlägset som pension och äldrevård i sin tankevärld. Medelåldern som känner vad som närmar sig är kanske den rimligaste läsekretsen förutom de gamla själva som i vissa fall kanske tycker att det räcker med att leva sin ålderdom utan att behöva läsa om den. Det är inte alltid så roligt att bli gammal. Men poeterna behöver tänka till om framtiden – och sitt eget levda liv. Och vi andra behöver deras dikter som bollplank för våra tankar om våra sista år.

En del menar att poesi är verklighet. Till skillnad från en sociologisk beskrivning av ålderdomen är i så fall poesin om denna den verkliga ålderdomen. Hur det nu än är med den saken, så närmar sig det poetiska uttrycket ålderdomens essens mera än vad den sociologiska beskrivningen gör.

Eftersom jag själv är född 1927 blir en textinsamling av detta slag samtidigt ett besök i de minnen jag själv har och i viss mån delar med de poeter vars dikter jag citerar. Deras (och mina) upplevelser och minnen av att bli och vara gammal har jag samlat i grupper som var och en fått sin rubrik

Barndomen är vi inte ansvariga för men vuxenlivet tål oftast att funderas över. Och att skrivas om. Det mesta skrivs innan ålderdomen tar vid. Och då och då sneglar man framåt. When I get older, loosing my hair, many years from now. Will you still be sending me a Valentine…. Väl på plats dock, är man kanske inte så pigg som Paul MacCartney´s vitala musik i Sergeant Pepper från 1967 uttrycker. Det vanliga är motsatsen. Man upplever bland annat

att man är gammal
När man är gammal
flyter dagarna ihop
och man räknar bara med den tid
som alltid finns
så länge man lever
(ur Flyende spegel av Rabbe Enkell, 1974)

Gubben är gammal, urverket dras,
visaren visar, timman ilar
Döden sitt timglas har ställt vid mitt glas,
kring buteljen strött sina pilar
(Ur Fredmans epistel N:o 27 av Carl Michael Bellman)

Det finns
sprickor och skuggor på vita väggar och snart skall där finnas
fler sprickor och fler skuggor och slutligen finns inga vita
väggar.
Det är ålderdomen. Den flyter i mina ådror som vatten korsat
av jämmer. Alla
frågor skall upphöra. En sen sol tynger mina orörliga händer
och till min stillhet når mjukt och samtidigt, som ett enda ämne, tänkandet och dess försvinnande.
(Ur Förlusterna glöder av Antonio Ganomeda 2003)

att situationen är ny
Mot ålderdomen vaknar han ur blodets brus
och verklighetens larmande dröm….
Han sitter med dagen på sin ena sida
och natten på sin andra. Svalorna
skriar inte mer sina bekymmer kring honom.
(Ur Mot ålderdomen i Dikter mellan djur och gud 1944 av Artur Lundkvist)

Min egen kropp, förr späd, har drabbats av ålder,