Meny Stäng

Samtal med Gudrun Allvin

Av Anita Westin

Gudrun Allvin
Gudrun Allvin

Gudrun Allvin är 71 år och har varit svensklärare på gymnasiet och litteratur-recensent i Nerikes Allehanda. Hon skriver dikter och har gjort så sedan ungdomen. Hon har varit publicerad i DN, Populär poesi; samt i Whildeanska hösten och har även fått noveller publicerade i Kvällsstunden. Hon är uppväxt i ett barnrikehus i en stor familj i Traneberg, samt vistats på sommarkolonier och på barnhem. Skriver just nu en skildring om sin pappa som såldes på aktion som barn.

AW: När började du skriva?

Jag har alltid skrivit. Ja, sen 11-årsåldern noveller, dagböcker och en roman men på senare år mest dikter. Jag har recenserat romaner i mer än 25 år i en daglig tidning Vilken? Nerikes allehanda?.

AW: Hur kom det sig att du började ägna dig åt diktskrivandet?

Från början och till helt nyligen skrev jag dikter som var uttryck för min egen frustration, ett slags explosivt raseri i en expressionistisk stil där allt handlade om kärleksbesvikelser och ensamhet. De var mycket privata och utgjorde livbojar i en kaotisk upplevelsevärld. Dikterna saknade meter, rim och ibland rytm. De strävade dock efter en enkelhet som mer och mer blivit min personliga stil.

AW: Kan du se att dina dikter förändrats från dina tidiga alster till i dag?

Så småningom började jag lämna den egocentriska dikten och skrev mer allmängiltigt där jag reflekterade över varat, naturen och människans plats i universum. Jag såg Gud i naturen och skönheten i trädens musik och fågelns länk till det eviga. Jag tänkte på rytm och på meter. Orden fick dansa i färg. Slutligen föll jag för den japanska diktens enkelhet. Som t.ex. den här av Akahito:

LYSMASKEN

Kärleken
är större än vi själva,
liknar lysmasken
-omöjlig att dölja. Sveper
du in den, tindrar den genom höljet.

Jag behöll stjärnorna, må