Meny Stäng

Samtal med Gudrun Allvin

Av Anita Westin

Gudrun Allvin
Gudrun Allvin

Gudrun Allvin är 71 år och har varit svensklärare på gymnasiet och litteratur-recensent i Nerikes Allehanda. Hon skriver dikter och har gjort så sedan ungdomen. Hon har varit publicerad i DN, Populär poesi; samt i Whildeanska hösten och har även fått noveller publicerade i Kvällsstunden. Hon är uppväxt i ett barnrikehus i en stor familj i Traneberg, samt vistats på sommarkolonier och på barnhem. Skriver just nu en skildring om sin pappa som såldes på aktion som barn.

AW: När började du skriva?

Jag har alltid skrivit. Ja, sen 11-årsåldern noveller, dagböcker och en roman men på senare år mest dikter. Jag har recenserat romaner i mer än 25 år i en daglig tidning Vilken? Nerikes allehanda?.

AW: Hur kom det sig att du började ägna dig åt diktskrivandet?

Från början och till helt nyligen skrev jag dikter som var uttryck för min egen frustration, ett slags explosivt raseri i en expressionistisk stil där allt handlade om kärleksbesvikelser och ensamhet. De var mycket privata och utgjorde livbojar i en kaotisk upplevelsevärld. Dikterna saknade meter, rim och ibland rytm. De strävade dock efter en enkelhet som mer och mer blivit min personliga stil.

AW: Kan du se att dina dikter förändrats från dina tidiga alster till i dag?

Så småningom började jag lämna den egocentriska dikten och skrev mer allmängiltigt där jag reflekterade över varat, naturen och människans plats i universum. Jag såg Gud i naturen och skönheten i trädens musik och fågelns länk till det eviga. Jag tänkte på rytm och på meter. Orden fick dansa i färg. Slutligen föll jag för den japanska diktens enkelhet. Som t.ex. den här av Akahito:

LYSMASKEN

Kärleken
är större än vi själva,
liknar lysmasken
-omöjlig att dölja. Sveper
du in den, tindrar den genom höljet.

Jag behöll stjärnorna, månen och himlen men lät dikten få sin utgångspunkt i det vardagliga eller landa i den. Jag lämnade kravet på en bunden form men arbetade med orden för att de skulle bli de rätta. Det sparsmakade och korta men innehållsrika blev mitt ideal. Det blev viktigare att NÅ människor än att få utlopp för mina egna känslor.

Ett exempel på en dikt i den första expressionistiska stilen: (Jag fann den nyligen i en dagbok skriven för flera år sedan)

Kasserad

färdig för sopcontainern
har gjort mitt
misslyckats
trasslat till allt
förlorat
förlorat
blivit kvar
…….

och dikten slutar:

……
Finner mig
Låter ljuset
vara
ser inga sår

Passar ingenstans
har ändå
FUNNITS

Jag skrev denna svarta dikt efter att jag ”gick in i väggen” och blev sjukskriven för femton år sedan. En människa är mångfacetterad och självklart har jag också vandrat mellan stilarna. En tydlig gräns finns inte men min utveckling mot enkelhet är nog ett faktum.

Här är två dikter av mig som jag nyligen skrivit:

En gråsparv kommer
varje morgon
till min balkong

Han kollar läget
lägger huvudet
på sned
som om
han ville säga något

Jag har dörren öppen

Sen sitter han en stund
och glor på mig
Jag glor tillbaka

Sen flyger han
sin kos

Det är en uppvaktning
som heter duga

 

BARFOTA

Vi gick barfota
hela sommaren

Jag vet hur brinnande
asfalt känns

Jag vet hur det saftiga
gräset

Jag vet allt om stenars
kantighet
och mjukhet

Mina fötter minns
marmortrappans
kyla

Gruset under mina
barnafötter

Den soliga luften
i språnget
till vattenpölen.

Barfota – handlar om åldrandet, om hur det kan vara att med hjälp av minnet förflytta sig till en tid som varit. Om hur kroppen minns.

AAW: I dessa sena dikter är enkelheten du beskriver tydlig. Det vardagliga i bilderna och i språket och det stora som tar plats i det lilla. Gråsparven på balkongen och gruset under barnafötter. Det ligger en vila i detta att uppmärksamma det som inte är så omvälvande men, som ändå blir starkt betydelsebärande. Utan överdrivna dekorationer. Visst kan jag som läsare känna närheten till den japanska diktningen, ja till haikutraditionens avskalade uttryck.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

två × fyra =