Meny Stäng

STAMMEN MÖRK I SIN EGEN SKYMNING

av Bo Bjelvehammar

Detta är ingen ovanlig berättelse, den handlar om ett visst förfall, men inte om demens, inte heller om vanvård; om en viss omsorg och om omständigheter, som inte går att finna sig i, inte ens som äldre.

 

Det börjar att bli lite skumt och aningen tyst på ålderns höst, det går väl att stå ut med, att allt inte går att se och uppfatta och att alla ljud inte går att höra. Det går att stå ut med att skalet blir bräckligare, att det blir svårare att gå, inte lika lätt att greppa om omöjliga burklock och fantasifulla medicinförpackningar. Det inplastade har inte gått att öppna på länge, eftersom det saknats tillgång till sprängdeg. Ett lätt förfall går att leva med, ibland känns det som en stor mörk himmel, utan stjärnor och himlakroppar. Vid vinterns överfall är det svårast, men då hör jag vedhuggaren, nästan varje dag.

Dessutom går det att vänja sig vid att vaktmästaren inte kommer, när det behövs praktisk hjälp(han är alltid upptagen någon annanstans, men när han ska tjäna extra pengar utanför arbetstid är han alltid tillgänglig), att hemtjänstpatrullen låter en vänta i duschen, förstör saker vid tvätten och inte orkar städa mer än mitt på golvet. Rent av går det att acceptera grismaten, som kommer i plasttråg med tre fack, det går ju att ställa frågan vad det är för mat, eftersom det inte framgår av färg, konsistens och allmänt utseende. Eller se på veckomatsedeln, så enkelt är det!

Betydligt svårare är det att finna sig i beroende, godtycklighet, amatörmässighet och arbetsledares fantasier; man vänjer sig, vet vem man ska fråga och så uthärdas även det, det går ju att känna igen detta från den första tiden, som hjon och statare, det är samma strukturer och samma mönster. De som finns längst ner på stegen får gilla läget, passar det inte, så finns det alternativ. Och äldre är ju ingen maktfaktor, de nämns inte ens under partiledardebatter i riksdagen och de som leder pensionärernas organisationer, åker land och rike runt och säger ingenting, som leder till avgörande förändringar. Äldre är intressanta för kapitalet om det går att tjäna pengar på dem.

Oron är svårare, oron för det som kan hända och som skulle kunna hända och grubblerierna över de orden, som sagts och som förmodligen hade en avsikt eller en mening. Och så vägen mot det yttersta rummet, hur ska den bli? Vägen till slutrummet, det ska väl gå det med, på något sätt. Det blir kanske som ett hopp eller ett fritt fall; hur som helst, ingen kommer ifrån det. Det finns kvar ljusstrimmor, nyss skrev två sångsvanar, vitt på grått. Änglastreck i gråväder. I det där rummet till slut finns inga sångsvanar, inte heller någon nötväcka som hälsar på dagligen på fönsterblecket, den flög just förbi. Ensamheten blir större liksom ödsligheten och kylan. Men det oroar det sista stycket väg, ständigt finns det där, slutet, det djupt fördolda. Det säkra slutet! Inte det vanliga; det ofattbara. Döden kan ju förvarna, komma en eftermiddag med gott kaffebröd som pistagekrans, brysselkex och en skvätt cassislikör.
Nu finns det bot för det mesta, piller i alla storlekar och regnbågens alla färger; mot oro, ångest och nedstämdhet – citalopram, mot bristande sömn och för tidiga morgnar – propavan, mot förstoppning – movicol och så går det att fortsätta tills köksbordet är fullt av medicinburkar. Välbefinnande är en grundbult i lagen!

Det finns inga dagar utan oro.

Under mors sista dagar berättade hon samma dröm; en båt utan lanternor på ett mörkt vatten, en skymning utan strimmor av ljus, ett gravt dunkel som drunknade i vattnet, vid landkanten väntade människor på båten, unga människor var redan framme, de äldre och de trötta var på väg, alla väntade, deras andedräkter var som röken från falnade tomtebloss. Det hörs ett sorl i träden och svaga röster från dem, som redan rest.

När värken släpper för en stund, då går det att föra ett någorlunda ostört inre samtal, det blir så att med mindre värk kommer mindre ondska, det går till och med att minnas sångstunden med prästen, man får lite uppmärksamhet och blir sedd. Tankespåren vidgas; där kommer plötsligt svullna och hårda pionknoppar, ludna krusbär, doftande syrénregn och hemstickade stickiga långstrumpor. En sorgmantel i flykt. Ängsdimma. Och den sista bilden; den plötsliga grönskan en morgon i maj, den som återkommer lika vidunderlig varje år.
Efter en stund återvänder den cementerade tystnaden och värken; filtfliken kramas och det blir ett hårt grepp om klänningsfållen. Och så minnet av prästen Malte Nordlander, som kom och läste och sjöng om Gud;

”Vår egen kraft ej hjälpa kan,
vi vore strax förödde.
Men med oss står den starke man
vi stå av honom stödde.”

Så kom berättelsen om fågelbordet, om blåmesen och talgoxen, om mesalliansen, skrattet, svettpärlorna och adjöet.

Det går att finna sig i mycket, men det går aldrig att finna sig i att bli betraktad som inte tillräknelig, icke-betrodd, senil och dement, en icke-person; det är som att vara barn på nytt, man kan inte skilja på tro och verklighet. Något händer, det är tydligt; minnet försämras, det logiska tänkandet blir krokigare, det blir svårare att organisera och planera tankar och handlingar, men för många går det utmärkt att klara sig själv, det tar lite längre tid och det blir bara sämre genom att omgivningen ser en som en individ utan kraft och möjligheter till självbestämmande.
När någon personal stjäl ovärderliga smycken, så är det något, som man hittar på som gammal, en historia som fantiseras ihop, som att en dammsugare av misstag suger upp åtta objekt, trots att man aldrig använder dammsugaren.
Det är så när man blir gammal, det gäller alla, huvudet fungerar så, det går inte att hålla ihop verkligheten, det blandas inbillning och fiktion. Utredningar och förhör leder ingenstans. Gamla förlägger sina saker och vet inte var de är, de har lagt de på nya ställen, det finaste de har från giftermål och födelsedagar, dyrbara ting, som bär på så otroligt starka och många minnen.

Frihet som barn och författare att blanda tro och verklighet, blir som gammal en belastning, man klassas som senil, dement, en icke-person, inte värd att lyssna till och bry sig om.

Det går ju att önska och att hoppas, som de orden, som kommer här;

ÄLDREFEMMAN (må bra, känna sig trygg och bestämma själv)/En arbetsmodell

Att bo kvar så länge det går hemma.

Hjälp, stöd och service utifrån dagliga behov.

Mat ska lagas i hemmet.

Särskilda hänsyn ska tas till önskemål om samtal, att vara med andra och utomhusvarande.

Minst två aktiviteter utanför hemmet varje vecka.

(En förutsättning är att all personal är utbildad, att var och en får en mentor utanför arbetsfältet; allt arbete ska präglas av humanitet)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

sexton − 11 =