Meny Stäng

STAMMEN MÖRK I SIN EGEN SKYMNING

av Bo Bjelvehammar

Detta är ingen ovanlig berättelse, den handlar om ett visst förfall, men inte om demens, inte heller om vanvård; om en viss omsorg och om omständigheter, som inte går att finna sig i, inte ens som äldre.

 

Det börjar att bli lite skumt och aningen tyst på ålderns höst, det går väl att stå ut med, att allt inte går att se och uppfatta och att alla ljud inte går att höra. Det går att stå ut med att skalet blir bräckligare, att det blir svårare att gå, inte lika lätt att greppa om omöjliga burklock och fantasifulla medicinförpackningar. Det inplastade har inte gått att öppna på länge, eftersom det saknats tillgång till sprängdeg. Ett lätt förfall går att leva med, ibland känns det som en stor mörk himmel, utan stjärnor och himlakroppar. Vid vinterns överfall är det svårast, men då hör jag vedhuggaren, nästan varje dag.

Dessutom går det att vänja sig vid att vaktmästaren inte kommer, när det behövs praktisk hjälp(han är alltid upptagen någon annanstans, men när han ska tjäna extra pengar utanför arbetstid är han alltid tillgänglig), att hemtjänstpatrullen låter en vänta i duschen, förstör saker vid tvätten och inte orkar städa mer än mitt på golvet. Rent av går det att acceptera grismaten, som kommer i plasttråg med tre fack, det går ju att ställa frågan vad det är för mat, eftersom det inte framgår av färg, konsistens och allmänt utseende. Eller se på veckomatsedeln, så enkelt är det!

Betydligt svårare är det att finna sig i beroende, godtycklighet, amatörmässighet och arbetsledares fantasier; man vänjer sig, vet vem man ska fråga och så uthärdas även det, det går ju att känna igen detta från den första tiden, som hjon och statare, det är samma strukturer och samma mönster. De som finns längst ner på stegen får gilla läget, passar det inte, så finns det alternativ. Och äldre är ju ingen maktfaktor, de nämns inte ens under partiledardebatter i riksdagen och de som leder pensionärernas organisationer, åker land och rike runt och säger ingenting, som leder till avgörande förändringar. Äldre är intressanta för kapitalet om det går att tjäna pengar på dem.

Oron är svårare, oron för det som kan hända och som skulle kunna hända och grubblerierna över de orden, som sagts och som förmodligen hade en avsikt eller en mening. Och så vägen mot det yttersta rummet, hur ska den bli? Vägen till slutrummet, det ska väl gå det med, på något sätt. Det blir kanske som ett hopp eller ett fritt fall; hur som helst, ingen kommer ifrån det. Det finns kvar ljusstrimmor, nyss skrev två sångsvanar, vitt på grått. Änglastreck i gråväder. I det där rummet till slut finns inga sångsvanar, inte heller någon nötväcka som hälsar på dagligen på fönsterblecket, den flög just förbi. Ensamheten blir större liksom ödsligheten och kylan. Men det oroar det sista stycket väg, ständigt finns det där, slutet, det djupt fördolda. Det säkra slutet! Inte det vanliga; det ofattbara. Döden kan ju förvarna, komma en eftermiddag med gott kaffebröd som pistagekrans, brysselkex och en skvätt cassislikör.
Nu finns det bot för det mesta, piller i alla storlekar och regnbågens alla färger; mot oro, ångest och nedstämdhet – citalopram, mot bristande sömn och för tidiga morgnar – propavan, mot förstoppning – movicol och så går det att forts