Meny Stäng

Två dikter från Carola Ankarborg

Här bor Sonja.

Sonja packar. Hon drar på sig två koftor och en jacka,
för att slippa bära dem, öppnar garderoben och alla lådor i byrån
och föser tröjor, kjolar och dukar ned i knät, virar en handduk
om bröllopsfotografiet, hittar mässingkaffepannan på vägen ut
och sätter den också i knäet, skjuter sig framåt i rullstolen
med fötterna nedåt korridoren. Ena armen runt packhögen
och med den andra ett tag runt ledstången.

Hon måste hjälpa pappa med veden och mamma med baket.
Hon frågar efter utgången. Hon frågar var tågstationen ligger.

Vi säger att vi ska hjälpa henne och skjutsar henne
tillbaka till rummet.
Sonja slår efter oss med näven och spottar.
Hon säger att vi inte lyssnar, inte förstår, att hon kommer att
missa tåget, och vi låter henne ta tag i ledstången igen
och tassa sig fram till andra avdelningen.

En halvtimme senare är hon tillbaka.

Vi säger att det sista tåget har gått.
Vi säger att det är dåligt väder, att åskan är på väg
och det är bäst att hålla sig inomhus.
Vi säger att hon inte behöver oroa sig
för vi har gjort ordning en säng åt henne här,
att maten strax är klar och att vi hoppas att hon ska stanna.

Då slår hon ibland ihop sina händer och säger:
”Är det sant? Vilken tur!”, och vi vet
att det blir en lugn kväll.

Här bor Sven.
Sven väntar. Sven vet en hel del om tålamod.
När han är på bra humör berättar han om den vita älgen
som han väntade på i tjugo år. De första femton åren
tänkte han skjuta den, men sedan ångrade han sig
och den steg fram mellan tallarna.

Varje morgon som jag hjälper honom brukar han fria.
Han börjar försiktigt med: ”Får man fråga en sak?”,
och det får man. Man får alltid fråga.
När jag tackar nej erbjuder han mig att bli hans hushållerska,
att flytta med honom till hans stora hus
och skogen som ligger precis intill.

Hans hushållerska är jag redan, på sätt och vis, fast här.
”Hur länge ska jag stanna här, på det här sjukhemmet då?”
undrar Sven, men lyssnar inte på svaret.

Benen bär honom inte längre.Någon annan måste stå upp för honom.
Sven har friat till alla kvinnor på avdelningen.
Ingen har tackat ja – ännu.
Ett rätt svar och han kan flytta hem igen.

Här bor Sven. Här bor Sonja.
Här på huset bor fyrtioen personer.
Vi säger att de bor här och visar dem rummen
med deras namn i stora tydliga bokstäver uppsatta på dörrarna.
De säger att ”Det visste jag inget om”.
De säger att ”Det har ingen sagt”.
De säger att de inte känner igen sig, men att tavlan, vasen, byrån
verkar bekant. ”Har ni stulit den?”

 

Jag ger honom en halvtimma.

Henry maler den lättsmälta havregrynsgröten mellan tänderna.
Första tuggan är alltid svårast, hur kroppen behöver
en startsträcka där den listar ut hur den ska ta emot skeden,
forma munnen, läpparna.

Jag måste sitta bortvänd från klockan
tills jag landat i det långsamma tempot, hålla hårt i skeden
för att inte tappa tålamodet, inte somna, inte skrika,
inte luta mig framåt och bända upp käkbenen.

Första tuggan kan ta tio minuter.
Det är dagar Henry fastnar i en tanke, i en händelse
för länge sedan, mest vill hålla handen
och höra berättelser om fåglar.
Det är dagar skeden är ett omöjligt föremål
han aldrig sett förut.

Tio minuter.
En förbrukad tredjedel
av tiden.

Jag försöker att inte tänka på hur mycket en tredjedel är.
Jag försöker att inte tänka på klockans urtavla som block.
Jag försöker att tänka bort sekundvisaren som slår i ryggen.

En sked för Henry.
En sked för Henrys fru
med förhoppning att hon kommer på eftermiddagen
och hjälper med middagsmatning och kvällskaffe.
En sked för Henrys mamma som dog för tjugo år sedan.
En sked för dottern som flyttat till USA och inte orkar.
En sked för sonen så att han kommer på lördag
som han brukar med kaka och motortidningen.
En sked för det stressade vårdbiträdet
innan hon tappar gröttallriken i knät.

Redan efter två tuggor har frukosten kallnat.
Han låtsas inte om det. Jag låtsas inte om det.
Mikrovågsugnen är en korridor och flera minuter bort.

Jag leker teater och visar överdrivet sväljandets konst.
Jag leker doktor och kontrollerar käkbenens muskulatur.
Jag leker fröken och berömmer varje framsteg.

Hans kinder växer.
Havregrynen finfördelas.
Käkarna maler, maler ned till vätska
innan kroppen äntligen lyckas övertalas till att svälja.

Efter varje tugga grimaserar han som efter en ansträngning.

En sked för volontären så att hon kommer ihåg
att ta med rabarber och fiaspel.
En sked för förkylda kollegan så att hon snart blir frisk.
En sked för chefen för att ge ork att hitta en vikarie till kvällen,
och gott humör så att inga fler tjänster dras in.
En sked för alla dementa damer med hopp om lugnande verkan,
speciellt över middagsförberedelserna.
En sked för servicekillen som äntligen
befriade oss från handdisk och lagade diskmaskinen.
En sked för och ett regn belöning till vem som helst
som orkar ta hand om strykskjorthögen i tvättstugan.
En sked för det stressade vårdbiträdet
innan hon monterar sönder larmdosan.

Så många skedar.
Ett tiotal kvar när halvtimman är slut
och munnen gapar efter nästa.
Äntligen per automatik.

1 Comment

  1. ´Joel

    Varför svara nej vad mer tror du han skulle begära än att du är hans hushållerska vilket du redan är låt honom få känna sig älskad!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

4 × fyra =