Meny Stäng

Två dikter från Carola Ankarborg

Här bor Sonja.

Sonja packar. Hon drar på sig två koftor och en jacka,
för att slippa bära dem, öppnar garderoben och alla lådor i byrån
och föser tröjor, kjolar och dukar ned i knät, virar en handduk
om bröllopsfotografiet, hittar mässingkaffepannan på vägen ut
och sätter den också i knäet, skjuter sig framåt i rullstolen
med fötterna nedåt korridoren. Ena armen runt packhögen
och med den andra ett tag runt ledstången.

Hon måste hjälpa pappa med veden och mamma med baket.
Hon frågar efter utgången. Hon frågar var tågstationen ligger.

Vi säger att vi ska hjälpa henne och skjutsar henne
tillbaka till rummet.
Sonja slår efter oss med näven och spottar.
Hon säger att vi inte lyssnar, inte förstår, att hon kommer att
missa tåget, och vi låter henne ta tag i ledstången igen
och tassa sig fram till andra avdelningen.

En halvtimme senare är hon tillbaka.

Vi säger att det sista tåget har gått.
Vi säger att det är dåligt väder, att åskan är på väg
och det är bäst att hålla sig inomhus.
Vi säger att hon inte behöver oroa sig
för vi har gjort ordning en säng åt henne här,
att maten strax är klar och att vi hoppas att hon ska stanna.

Då slår hon ibland ihop sina händer och säger:
”Är det sant? Vilken tur!”, och vi vet
att det blir en lugn kväll.

Här bor Sven.
Sven väntar. Sven vet en hel del om tålamod.
När han är på bra humör berättar han om den vita älgen
som han väntade på i tjugo år. De första femton åren
tänkte han skjuta den, men sedan ångrade han sig
och den steg fram mellan tallarna.

Varje morgon som jag hjälper honom brukar han fria.
Han börjar försiktigt med: ”Får man fråga en sak?”,
och det får man. Man får alltid fråga.
När jag tackar nej erbjuder han mig att bli hans hushållerska,
att flytta med honom till hans stora hus
och skogen som ligger precis intill.

Hans hushållerska är jag redan, på sätt och vis, fast här.
”Hur länge ska jag stanna här, på det här sjukhemmet då?”
undrar Sven, men lyssnar inte på svaret.

Benen bär honom inte längre.Någon annan måste stå upp för honom.
Sven har friat till alla kvinnor på avdelningen.
Ingen har tackat ja – ännu.
Ett rätt svar och han kan flytta hem igen.

Här bor Sven. Här bor Sonja.
Här på huset bor fyrtioen personer.
Vi säger att de bor här och visar dem rummen
med deras namn i stora tydliga bokstäver uppsatta på dörrarna.
De säger att ”Det visste jag inget om”.
De säger att ”Det har ingen sagt”.
De säger att de inte känner igen sig, men att tavlan, vasen, byrån
verkar bekant. ”Har ni stulit den?”

 

Jag ger honom en halvtimma.

Henry maler den lättsmälta havregrynsgröten mellan tänderna.
Första tuggan är alltid svårast, hur kroppen behöver
en startsträcka där den listar ut hur den ska ta emot skeden,
forma munnen, läpparna.

Jag måste sitta bortvänd från klockan
tills jag landat i det långsamma tempot, hålla hårt i skeden
för att inte tappa tålamodet, inte somna, inte skrika,
inte luta mig framåt och bända upp käkbenen.

Första tuggan kan ta tio