Meny Stäng

Kraften från ovan och kräftan från nedan

Av Mats Hansson

Maria Appell
Illustration: Maria Appell

Sjön ligger spegelblank, inte en krusning, kav lugnt. Kräftfisket var redan igång och stämningen var som alltid något spänd i dessa tider. Misstänksamheten och avundsjukan slog igenom i den lilla byn när kampen om fångsten och kräftorna påminde.

Det som glittrar på ytan
förbyts i djupets dunkel
avundsjukan var blå-grön
som kräftans färgade blod

Hasse stod vid sjöboden vid vattenbrynet och funderade i egna tankar, lite hemlighetsfull. Ekan var tjärad och tätad och prästen i byn, Artur, hade lovats att få följa med och vittja dom utlagda kräftburarna. Löftet hade givits under vintern en kylslagen dag men i värmen framför brasan med några whisky innanför västen. Långt borta var nu vintern denna augustidag, så varm att luften dallrade. Hasse tittar ivrigt på klockan och snart skulle Artur ansluta sig. Han funderar lite över ekan, som var i minsta laget för två såpass stora män. De vägde var och en över 100 kilo och tillsammans upp mot 250, där båtens bärkraft låg någonstans.

Tyngden och tankarnas möte
ska flyta tillsammans
längs en åder, bära eller brista

Så kommer Artur, glad och förväntansfull, skakar artigt hand med Hasse och tittar samtidigt upp mot himlen och säger att ”Herren är nog med oss idag.” Hasse svarar att ”kräftorna får vi nog se till att ta upp av egen kraft utan någon hjälp från ovan eller högre makter.” När allt var riggat lyftes båten i vattnet, dom klev ombord med Hasse vid årorna. Sakta glider båten ut på den vykortsvackra sjön, lämnade ett obetydligt svall efter sig men med vattenlinjen alldeles för nära relingen. Så plötsligt på babord sida dyker Emil upp, välkänd i byn. Nu är han gråtande och förtvivlad och vädjar om hjälp att få upp sin kräftbur som tappat fästet från flytbojen. Artur tittar oroligt på Hasse och vill fortsätta ut mot deras eget fiske men Hasse ser förvånad ut och och säger i bestämd ton att ”vi har kraften och tiden att hjälpa den lilla pojken”. Så han tar av sig i kalsongerna dyker ner och hämtar upp buren som var överfylld med kräftor. Pojken lyser som en sol och Hasse tittar på Artur och säger lite blygsamt att ”låt barnen komma hit till mig och hindra dem inte” Artur känner väl till detta bibelcitat, ser lite förlägen ut och säger spontant att ” det är själva fan, ursäkta svordomen, att du Hasse, ogudaktiga fiskare gör mig till din lärjunge.” ”Nu är det våran tur”, säger Hasse och tar några kraftiga årtag ut mot egna utlagda burar. Som om lyckan verkar hejdlös och helt overklig vittjar man en bur till brädden fylld av krälande kräftor och allt fortsätter med samma resultat bur efter bur och allt slutar fyra timmar senare med en fångst kring 50 tjog.

Tankens kräftgång
minnen från isig vinter
smälter i kokande tjära
fångar lyckan i en bur

Stilla, under stjärnorna i den ljumma sommarkvällen ror dom tillbaka så nöjda man någonsin kan bli, lite tyngre lastade och båten än mera djupgående. Artur säger, efter det euforiska fisket, med sin ännu skälvande röst att ”det var verkligen som det regnade manna från himlen.” Hasse tittar vänligt och lägger huvudet på sned och säger med sammetslen stämma att ”det kanske var Guds belöning för att vi hjälpte den lilla pojken?” Arne knäpper sina händer som i en bön, säger med sin mildaste röst, ”Gud välsigne dig Hasse.”

Kraften från ovan
blir ovanligt mänsklig
och kräftan från nedan
fångad och gudomlig

6 Comments

  1. Thomas Gillström

    Mats
    Jag böjer min nacke i respekt

    Jag var nog där kändes det som
    oroandes över om det skulle märkas på vattenlinjen
    Thomas

  2. Anders Lindqvist

    Mycket vackert skrivet Mats.

    ”Tyngden och tankarnas möte
    ska flyta tillsammans
    längs en åder, bära eller brista”

    Utgör en egen enhet, ett livbejakande citat, som jag utan minsta tvekan lånar, med tydlig hänvisning till författaren!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

16 + åtta =