Meny Stäng

Motståndets estetik: José Craveirinha

”Karingana ua karingana” är ett klassiskt Moҫambiqanskt sätt att inleda en berättelse. Så inleder José Craveirinha sin mest kända diktsamling med samma namn, som utgavs 1974. Denne poet som introducerades så sent som 2002 för svensk publik i tolkning av Örjan Sjögren på Ordfronts förlag. Om Caveririnha vill jag berätta.

av Anita Westin

José Craveirinha av Source. Licens: Fair use.
José Craveirinha av Source. Licens: Fair use.

Karingana ua karingana

Detta sätt
att berätta det som är vårt
på profetiornas enkla vis
-Karingana ua Karingana-
det är det som får poeten att känna sig som folk.
Och något annat
sätt finns heller inte
att uppfinna så som poeterna gör
ej heller att mitt i livet omvandla
visionen av vad som verkar omöjligt
till en dröm om vad som komma skall.
-Karingana!

 

”Karingana ua karingana” är ett klassiskt Moҫambiquanskt sätt att inleda en berättelse. Så inleder José Craveirinha sin mest kända diktsamling med samma namn, som utgavs 1974. Denne poet som introducerades så sent som 2002 för svensk publik i tolkning av Örjan Sjögren på Ordfronts förlag. Om Caveririnha vill jag berätta.

Négrituderörelsen uppstod 1934 i Paris, bland studenter från Karibien och Västafrika. Rörelsen var antikolonial. Den syftade till en uppvärdering av svart kultur och till att svarta skulle känna stolthet över sitt ursprung och sin hudfärg. Att den växte fram i Europa och Paris var inte så långsökt som det kan verka, då första världskriget också fört med sig ett ökande intresse för främmande kulturer.

Den som kom att bli en stark förespråkare och symbol för négrituderörelsen i Moҫambique, var José Craveirinha (pseudonym för José G. Vetrinha). Craveirinha föddes 1922 i Lourenço Marques, nuvarande Maputo. Moҫambique ingick då i det Portugisiska kolonialväldet med diktatorn Salazar vid makten. Craveirinhas far var immigrerad portugis och hans mor tillhörde Rongastammen. Från sin mor fick han det afrikanska arvet av traditioner och livsvillkor. Genom sin far fick han kontakt med den portugisiska- den europeiska litteraturen. Han levde hela sitt liv i Maputo och försörjde sig som sportjournalist på en dagstidning. Craveirinha räknas idag till de största och mest betydelsefulla Afrikanska poeterna.


Läs hela texten i Populär Poesi nummer 24-25 genom att ta en prenumeration:webbshop

 

 

Två diktsamlingar har kommit ut på svenska: Dikter 2002(Ordfront) och Att stava till ett kosmos 2006 (Almaviva).
Craveirinha skrev dikter om vad det innebar att vara ofri, om att vara en andra klassens medborgare i sitt eget land. Det är stark poesi, den blöder, den är svår att värja sig emot. Men även om den politiska verkligheten alltid finns närvarande i hans dikter, ger han aldrig avkall på den konstnärliga formen. Hans dikter är ofta att hänföra till det centrallyriska facket och ofta med surrealistiska inslag. Han målar porträtt av människor, ofta kvinnor, han namnger dem som en försäkran att de inte ska försvinna in i glömskan. Som i dikten

 

Ode till lilla Teresa:

Teresinha:
ditt omogna ansikte
med de typiska munhuanaögonen
och den nyss väckta känslan av bitterhet
i dina skratts beklämmande halvcynism
och i ditt mulattlika hår sitter de rosa banden
i flätorna kvar och högst upp bär du den vita mössan
som tillhört en sjöman som blivit sjösjuk på flaskans sju hav.

Dikten är lång, den handlar om den prostituerade Teresa, den berättar hennes historia från det hon var ett barn och vidare:

Teresinha:
Nu är dina obekännbara berömda
smekningar för femtio escudos de ”tre rätterna”
och de sömnlösa kunderna du en i taget tar dig an
medan du korsar och skiljer dina benknotemaniska
ben som fortfarande saknar barngungan och som hoppar
i svindlande bestialisk rockmusiktakt
i fule Antónios fräcka händer

till den avslutande strofen:

Ja, Teresinha
lilla flicka som blivit gatflicksmyndig vid tretton års ålder
som fångas med visslingar ”tsuí-tsuíuuu” på gatan
hysterisk och fnaskslampig säger chaufförerna
oren och alkoholglad från fingerspetsarna till lungorna
men fruktbar som mjölken från denna Sols bröstvårtor
barngödsel på täpporna till barerna på Rua Araújo
och till den romantiska månlyktan över Munhuanas
alla zinktak
återuppfinner du xipocospökenas fruktansvärda
förbannelser
kom med mig Teresinha, kom med mig
och bosätt dig igen
drogad eller odrogad i Mafalala

 

Vid läsningen av Craveirinhas dikter kan det vara av värde att känna till något om litteraturens roll i det Moҫambiqanska samhället. Traditionellt sett var det lyriken, poesin – inte prosan som dominerade litteraturscenen. Den uppstod ur sångerna, ur berättelserna och den fungerade ofta som ett sätt att uttrycka frustration över rådande förhållanden men då ofta på ett symbolplan, där det var svårt för säkerhetspolisen att komma åt författarna. Vid läsningen av Craveirinhas dikter får jag gång på gång starka förnimmelser av ögonblicksbilder, av dokumentära utsnitt ur verkligheten, som i dikten ”Trots allt… den onde mannens bly”:

 

Det var natt
gatpojken var hungrig
papayan var mogen
och gatpojken sträckte ut handen.

Bilden är knivskarp. Den fortsätter och blir alltmer förtätad för att avslutas med en slags sammanfattning av skeendet:

Det var natt och pojken sträckte ut handen
men trots allt var det inte pojken som var hungrigast
trots allt var det den onde mannens bly i Chamanculo
som var hungrigast efter pojken
Trots allt…
Trots allt…
Trots allt var det blyet
Trots allt var det blyet som var mest hungrigt
på pojkens hunger i Chamanculo!

 

Craveirinha blev en slags krönikör, en som förmedlade bilder av ett samhälle inifrån under en tid av våldsamt förtryck och han speglade motståndet som naturligt nog måste komma ur ett sådant förtryck. Samtidigt försörjde han sig som sportjournalist på en dagstidning. Han blev tidigt medlem i Frelimo den Moҫambiqanska befrielserörelsen, där han fick en tydlig roll som inspiratör. Han föll naturligtvis i onåd hos makthavarna i Moҫambique, när den väpnade kampen började på landsbygden. Hans dikter fick inte längre publiceras och han greps och satt i fängelse 1965-1969 för sina åsikters skull.
Craveirinha insåg tidigt att en viktig del i ett lands motstånd mot diktaturen är landets egen kultur. I hela hans författarskap fanns viljan att göra medmänniskorna synliga, att sända tydliga budskap om människors värdighet till makthavarna. Detta förändrades inte i och med befrielsen från kolonialmakten. Moҫambique var och är ett av Afrikas fattigaste länder vilket naturligtvis inte förändrades i en handvändning. De nya ledarna i landet som inte hade någon erfarenhet av att styra ett land, ställdes och ställs alltjämt inför stora utmaningar. Craveirinha skonade dem inte, utan fortsatte ända till sin död 2003 att i sina dikter beskriva och förmedla medkänsla och motstånd, att ge den utblottade en röst och ett värde.

 

Dom har redan varit där

Farmor
i morgon behöver du inte
gå till sjukhuset
Dom var där igår
dom sköt en massa
slog sönder allt, allt
dödade sjuklingar
lemlästade sjukskötaren
och våldtog senhora barnmorskan.
Andra mer privilegierade sjuklingar
fick på huvudet bära
mjöl socker och ris
åt kooperativet.

Dom var där.

Ur diktsamlingen ”Hyenornas baksmälla” från 1992

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

14 + sju =