Meny Stäng

Calle Flognman: Ekfras i ett tidsperspektiv

Föreställ dig klichébilden av romantikens skaldande poet, hur han sitter med sitt lockiga hår slängt åt ena sidan vid sitt mahognyskrivbord, gåspenna i hand och blicken fäst i fjärran. Ena foten under bordet, andra benet lite vid sidan av stolen med foten bakåt, bara tån i som om han var redo att när som helst resa sig. Blicken i fjärran har inte fokus på något mer än att bereda väg för just de ord som bäst kan klä hans senaste geniala tanke. Kanske är det John Keats.Numera kan väl den bilden anses vara en nidbild av poeter från det förgågna. Men bilden, den som spelas upp på ditt inre när du läste just detta kanske i all sin klyschighet var tydlig. Målningen finns eller inte, och hade målningen varit den verkliga förlagan till texten skulle detta tarvliga försök att beskriva målningen kunnat kallas ekfras. Vad ekfras kan tänkas innebära är vad jag ska försöka ta upp här. Men först ska vi titta till John Keats igen där han sitter och skaldar vid sitt mahognybord. Kanske skalden på tavlan själv stirrar på en annan tavla och försöker skriva något om den, dvs skriva en ekfras. Kanske skriver han något om lystern i den pärla som pryder ditt öra, genom sekler din blick över axeln förföra… Nej, det blev inte så bra, så vi får lämna nu stackars Keats till sin diktarmöda. Att bli kommenterad under tiden han gör sitt bästa för att vara kreativ kanske hämmar hans geni.

Parmigianino_Selfportrait

 

 

 

 

 

Ekfras ja, vad kan det ordet rymma för betydelser? Någon kanske har mött det som övning på en skrivkurs eller som komigångförslag när inspirationen tryter. Det hela är ganska enkelt: Välj en bild som på något vis talar till dig och försök beskriva den så noga, så inlevelsefullt eller så poetiskt som möjligt eller något annat sätt som känns angeläget. Resultatet blir en text med en bild som förlaga, en ekfras. Skrivprocessen leder förhoppningsvis till en skärpt uppmärksamhet eller en kunnighet att klä blicken i ord, något som kan komma till användning även utan bild som förlaga, när det är andra erfarenheter av verklighet och fantasier som ska bli till poesi.
Men ekfrasen behöver inte vara bara en simpel skrivövning på väg mot något större, något viktigare och mer äkta. Något som i sig är ett verk med varaktighet. Ett av de mest klassiska av klassiska verk, Homeros Iliad, har en passage i den artonde sången som är en ekfras. Akilles ska få ny fin rustning. Skölden som tillverkats till honom är särskilt konstfullt smidd och beskrivs in i minsta detalj i mer än etthundratrettio versrader. Säga vad man vill om Iliaden, men någon skrivövning är den då inte. Det är för övrigt från de gamla grekerna som ordet ekfras kommer, och där i en ungefärlig ursprunglig betydelse ‘beskrivning’ eller, med några ord mer ‘ett tal som vägleder någon och som levandegör motivet för uppfattarens inre blick’. Hur noggrannt beskriven bilden är, kommer med denna längre förklaring i andra hand, det är den bild som framkallas för uppfattaren som är det viktiga resultatet.
Tar vi ett rejält hopp i tiden från antika grekland till västerländsk romantik så återkommer vi, för att störa ingen mindre än John Keats. Nu har han fått fatt på en grekisk urna och skriver in sig i litteraturhistorien med sin livfulla ekfras som han kallar An ode to a Grecian urn. Nu börjar ekfrasen ta plats i egen kraft. Herman Melville skriver en subjektiv ekfras till en tavla som föreställer en annalkande storm och i sitt mästerverk Moby Dick finns en lång passage där en tavla på en bar beskrivs. Dostojevskij låter sin idiot drabbas på djupet av tavlan Kristi kropp i graven, en tavla som tas upp både till motiv och hur den verkar på sin betraktare, den känslige furst Mysjkin.
En målning som verkar ha orsakat fler ekfratiska utbrott än de flesta andra är Pieter Brueghels målning Ikaros fall. ” obetydligt/ längs kusten/ var det// ett plask ganska obemärkt/ detta var/ ikaros som drunknade” skrev William Carlos Williams. Samma målning i W.H. Audens blick blir till orden ” I exempelvis Bruegels Ikaros: hur allt vänder sig bort/ helt ledigt från olyckan, mannen som plogar kanske/ har hört plasket ocPieter_Bruegel_de_Oude_-_De_val_van_Icarush det förtvivlade ropet/ men för honom är detta ett oviktigt misslyckande.
Dessa ekfraser kan inte sägas vara särskilt beskrivande, vi kan inte frammana bilden av tavlan om vi inte sett den tidigare och minns den. Snarare får läsaren ta del av diktarens uppfattning av tavlan.

 

Texten kan uppfattas för sig, men intill bilden uppstår något slags samtal mellan bild, text och uppfattaren av de båda, poesiläsaren i det här fallet. Om inte texten är klottrad rakt på bilden verkar texten inte på bilden utan på läsarens uppfattning av den. Den klassiska definitionen av ekfras är här föråldrad. Ett försök att fylla ordet med ny mening kanske kan resultera i något som liknar ‘en litterär genre som anknyter till bilder som kan vara närvarande eller frånvarande’. Ett annat försök är ‘ekfrasen är en estetisk representation av ett befintligt estetiskt objekt’, en definition som öppnar för möjligheter andra än att skriva poesi till en bild, andra så kallade remedieringar. Men det får någon annan skriva om.

Svensk ekfrasdiktning då? Jo, i och med modernismen ges bilden allt större plats som motiv för annan konst. Ekfrasen passar perfekt in i flera modernistiska inriktningar, med ett fjärmande från direkt representation till förmån för interkulturella strömningar. En väsentlig händelse för den svenska ekfrasen är när förlaget Rabén & Sjögren sätter samman ett påkostat verk om bildkonstnärerna Halmstadgruppen. Erik Lindegren får uppdraget att skriva dikter till några av verken. Resultatet blir 38 expressionistiska dikter, bland dem denna till målningen Kosmisk moder av Waldemar Lorentzon:

 

var i mig dina vintergators andning

var i mig den du redan är och alltid har varit

en dröm bortom drömmens berg och bortom hemligheten

något verkligare än verkligheten

något som jag varken kan glömma eller minnas

något som mörka skepp som vandrar upp mot fyren

något som moln som ljusa klippor och klippor som mörka moln

något som förvandlar ofattbar köld till ofattbar värme

något som var i mig och förvandlade mig

o förvandla mig

gör mig till en hamn för min oros skepp

vänta mig under jorden

sök mig i min urna

o förvandla mig och var i mig

så som jag omärkligt vilar i dig

i medvetslös dröm om dina ögons stjärnbild

 

Ekfrasen är nu en fullt ut giltig och väl anlitad poetisk form som får utövare från Folke Isaksson till Katarina Frostenson och Lotta Lotass och det som avbildas är allt från målningar till dramatiska scener, fotografi och skulptur. Men är då alla poetiska beskrivningar ekfraser? Att representera en sommarstuga med poesi på ett evokativt sätt, är det en ekfras? Räcker det kanske att namedroppa en konstnärs namn, ett namn som kan framkalla minnen av estetiska uppleveler? Det kanske också kan kallas ekfras. Döm själva.

—–

Helena Bodin. Ikon och ekfras: studier i modern svensk litteratur och bysantinsk estetik. Skellefteå: Artos 2013
Mats Jansson. Poetens blick: ekfras i svensk lyrik. Stockholm: Brutus Östlings bokförlag Symposion 2014
Homeros Iliad i sv. övers.: runeberg.org/homeoili/
Andreas Jönsson. Erik Lindegrens ekfraser av Halmstadgruppens målningar:
diva-portal.org/smash/get/diva2:433066/FULLTEXT01.pdf
Kate Daniels: War Photograph. poets.org/poetsorg/poem/war-photograph
Williams och Audens ekfraser på Brueghels målning: english.emory.edu/classes/paintings&poems/auden.html
John Ashbery, Self-Portrait… : poemhunter.com/poem/self-portrait-in-a-convex-mirror/