Meny Stäng

Krönika av Peter Nyberg: Korpens populärkulturella intermedialitet

Bart simpson

Inte sällan häpnar jag över anglosaxisk poesis förmåga nästla sig in i populärkulturella medier. Fraser smyger sig in i serier och filmer som annars inte i första rummet gör sig kända för sitt intellektuella djup: TS Eliots ”April is the cruelest month” slinker sig in i Beverly Hills när Brenda och Brandons mamma sitter och räknar på familjens ekonomi. När det gäller Edgar Allan Poes ”The Raven” kan hela enskilda avsnitt vara uppbyggda kring dikten.

I Halloweenavsnittet av The Simpsons plockar Lisa, familjens ordningsamma flicka, fram en bok och läser en saga om skräck i barnens trädkoja: Edgar Allen Poes ”The Raven”. Dikten i sin helhet illustreras i avsnittet. Jag upprepar: Lisa tillåts läsa hela dikten i en följd (Nåja, med några avbrott från Bart som tror att det är en skolbok och därför blir otålig). 18 versifierade och rimmade strofer a sex rader. Visserligen är Bart uttråkad, men utanför kojan skakar Homer, som har tjuvlyssnat, av skräckfrossa.

Att ge en nationalskald så mycket tid och uppmärksamhet i ett populärkulturellt sammanhang känns fjärran. Betänk omöjligheten i att ägna en motsvarande tid i ett lekprogram, vid åtta-nio-tiden på kvällen åt att läsa upp Geijers ”Bonden” och ”Vikingen”. Tendensen är snarare att vi som med Harry Martinsons Aniara transformerar poesi till en allvarlig kvart en sömnig eftermiddag. Kanske kan Simpsonavsnittet ändå jämföras med överföringen av Viktor Rydbergs Tomten, som läses i sin helhet med för tiden frapperande rapphet tillsammans med Jenny Nyströms bilder. Men det blir inte Simpsons.

Edgar Allen Poe
Edgar Allen Poe

Gilmore Girls är inte en serie som gjort sig känd för sina djupa kulturella anspelningar, även om det förekommer en del cineastiska övningar. Inte desto mindre anordnar den lilla byn Stars Hallow, där Lorelai och Rory, seriens huvudpersoner bor, en The Raven-läsningstävling. Under avsnittet invaderas småstaden av amishliknande Poe-look alike som alla bär omkring på uppstoppade korpar och ser allvarliga, näst intill psykotiska, ut. Visserligen förekommer inte några längre upplästa partier men avsnittets dialog anspelar ständigt på partier ur dikten. Samtidigt som man skojar med sättet som dikten läses upp – det pretantiösa, stela, gravallvaret – så kvarstår efter avsnittet en känsla av respekt inför sitt kulturarv. Något sådant har mig veterligen aldrig gjorts för svensk teve med svensk poesi. Möjligen för att uppläsningstraditionen inte är lika stark här.

Vad är det då som gör ”The Raven” så speciell att den 200 år efter sin tillblivelse fortfarande lockar läsare och används som bärande fundament i teveprogram? Något avslöjas av författaren själv i hans ”Kompositionens filosofi”. Texten är en typ av poetik med ”The Raven” som studieobjekt. Poe använder självinspektion för att berätta att dikten blir till på ett helt annat sätt än förfaringssättet för den schablonmässiga romantiska diktaren. Allt i ”The Raven” är uttänkt och framarbetat över lång tid. Gudsingivelse blir snarast åtfnyst. Poe är yrkesman och kompositionen noggrant uttänkt. Men versfoten väljs av lättja, det är besvärligt att lära sig en ny så den redan bemästrade används även här. I övrigt: Idel hantverkarskicklighet. Poe lämnar få ting åt slumpen. Textens symboliska nivåer bestäms liksom korpen som symbol. Här funderar Poe på vilket djur som är mest skrämmande men ännu inte etablerat som skrämmande. Fåglar är budbärare från de döda men vilken fågel är att anse som ond? Jo, Korpen.

Nu vore det naturligtvis naivt att säga att Poe inte var genialisk, även om författaren hade oerhört klart för sig vad han ville uppnå med sin dikt och vilka komponenter han arbetade med. Medvetenheten om vad hantverket innebär och vad läsaren vill ha skiljer sig från både vår tids introverta poesi som romantikens bild av poeten. Dock avslöjas inte allt i Kompositionens filosofi. I ett parti menar Poe att han efter laborerandet med symboler, versmått och dramaturgi bara var att skriva ihop dikten. Det är naturligtvis en lakonism i samma anda som Ingemar Stenmarks: ”De ä bar å åk”.