Meny Stäng

Krönika av Peter Nyberg: Korpens populärkulturella intermedialitet

Bart simpson

Inte sällan häpnar jag över anglosaxisk poesis förmåga nästla sig in i populärkulturella medier. Fraser smyger sig in i serier och filmer som annars inte i första rummet gör sig kända för sitt intellektuella djup: TS Eliots ”April is the cruelest month” slinker sig in i Beverly Hills när Brenda och Brandons mamma sitter och räknar på familjens ekonomi. När det gäller Edgar Allan Poes ”The Raven” kan hela enskilda avsnitt vara uppbyggda kring dikten.

I Halloweenavsnittet av The Simpsons plockar Lisa, familjens ordningsamma flicka, fram en bok och läser en saga om skräck i barnens trädkoja: Edgar Allen Poes ”The Raven”. Dikten i sin helhet illustreras i avsnittet. Jag upprepar: Lisa tillåts läsa hela dikten i en följd (Nåja, med några avbrott från Bart som tror att det är en skolbok och därför blir otålig). 18 versifierade och rimmade strofer a sex rader. Visserligen är Bart uttråkad, men utanför kojan skakar Homer, som har tjuvlyssnat, av skräckfrossa.

Att ge en nationalskald så mycket tid och uppmärksamhet i ett populärkulturellt sammanhang känns fjärran. Betänk omöjligheten i att ägna en motsvarande tid i ett lekprogram, vid åtta-nio-tiden på kvällen åt att läsa upp Geijers ”Bonden” och ”Vikingen”. Tendensen är snarare att vi som med Harry Martinsons Aniara transformerar poesi till en allvarlig kvart en sömnig eftermiddag. Kanske kan Simpsonavsnittet ändå jämföras med överföringen av Viktor Rydbergs Tomten, som läses i sin helhet med för tiden frapperande rapphet tillsammans med Jenny Nyströms bilder. Men det blir inte Simpsons.