Meny Stäng

Poesi bland barndetektiver

Tina Falltorp

Cirkusdeckarnahead

Som småbarnsförälder upplever jag att tiden alltid är en bristvara. Varje timme, varje minut och sekund är sprängfyllda med innehåll. Alldeles underbart på ett sätt, samtidigt som det kan upplevas väldigt frustrerande ibland. För när det kommer till mina egna intressen och passioner får de ofta stå åt sidan för barnens. Som att läsa och skriva poesi. Läsa i allmänhet förpassas till stunder efter att barnen somnat på kvällen. Då kan dessvärre de mest fängslande texterna fungera sövande.

Tacksamt mitt i allt är att mina två döttrar älskar böcker. Och trots att det innebär att jag nu läser mest sådana böcker som jag själv inte valt, så har jag med tiden upptäckt att böcker för barn likväl kan läsas och uppskattas av vuxna. Sett från ett öga som lyckas se djupet bakom orden och läsa in ytterligare en dimension än den som är.

Min äldsta dotter är sex år och vi läser numer ”LasseMajas Detektivbyrå” och ”Cirkusdeckarna”. Två deckarserier som är skrivna för just barn. Otaliga timmar har spenderats vid hennes sängkant genom åren. Ibland har jag varit mer sovande än vaken, men sen vi började läsa dessa intelligent skrivna barnböcker har jag inte haft några problem att hålla mig vaken. Alltid har någon mening, någon tvist i händelseförloppet eller bara något enstaka ord, rent av gjort mig tillfälligt alert. Ibland är utvecklingen i böckerna väldigt förutsägbar för mig som vuxen och det känns ganska givet vem som är förövaren. Men lika ofta har jag från att varit helt säker, helt plötsligt blivit överraskad och tvingats erkänna ha helt fel vad gäller berättelsens upplösning. Hade någon sagt till mig innan jag fick barn, att jag till viss del skulle få min poetiska hunger mättad genom att läsa dessa detektivberättelser för barn, eller barnböcker i allmänhet, hade jag lett ett snett leende och skakat på huvudet. Men nu har jag erfarit just det, att poesi finns att upptäcka överallt. Som i dessa enkla meningar tagna ur några av böckerna i serierna ”LasseMajas Detektivbyrå” och ”Cirkusdeckarna”. För mig trycker de på något inom mig, förmedlar mer än vad som egentligen står.

”kan svaret på alla deras frågor finnas bakom den vita grinden”

”dörrarna är fortfarande låsta och de står gäspande i morgonsolen”

”fullmånen lyser nu vit över trädtopparna”

”ett leende sprider sig över hans ansikte när han blåser bort det överblivna…”

”..guppar långsamt och alldeles oläskigt genom mörkret”

Poesin är levande. Den finner mig även om jag inte direkt söker den. Dess skönhet och väsen går att upptäcka varsom och finns gömd på de mest oväntade platserna. Den som väljer att se mer än det rent synliga, den som lyssnar till det som först inte hörs och låter orden falla mot djupen – förmår hitta den dolda poesin även bland barndetektiver.
När dottern ifrågasätter varför jag inte håller mig till regeln som jag satte innan vi började läsa den första boken på just detektivtemat, bara ett kapitel per kväll. Inser jag på ett lite generande sätt, att böckerna fängslar mig. I min hunger efter poesi, gräver jag ivrigt efter något ätbart i den jord som bjuds mig.

Fotnot

De korta satserna i texten ovan är tagna ur följande böcker i serien ”LasseMajas Detektivbyrå”: Fotbollsmysteriet, Campingmysteriet, Sjukhusmysteriet och Skolmysteriet.
Författade av Martin Widmark med illustrationer av Helena Willis.

Samt från: Tivolimysteriet i serien ”Cirkusdeckarna”. Författade av Dan Höjer och illustrerade av Stina Lövkvist