Meny Stäng

En trött dikt

Av Siddhartha Sebastian Larsson

Trött på att sova och inte kunna sova
Trött på kärleken som kommer i så många former
Trött på konsonanternas ohyggliga skall
Trött på Jaget som alltid halkar efter
Trött på att dikter inte har en betydelse
Trött på att öppna munnen och dricka vin(d)
Trött på havet som är så likgiltig inför min närvaro
Trött på att Skånevinden är instängd i mina ögon
Trött på vilan som skänker så mycket trötthet
Trött på att håna mina sjuka drömmar
Trött på detektivromaner och detektivprogram och detektivdirektiv
Trött på att klä mig i aska för att vintern ska vara nöjd
Trött på att aldrig bli förlåten av himlen
Trött på att inte kunna uttala lyckan
Trött på att TV:n får mig att växa
Trött på den som torterar kärleken med femtio nyanser
Trött på att min ensamhet behöver vingar
Trött på att inte känna döden, men att döden verkar känna mig
Trött på att min dotter är så ordlöst nöjd
Trött på att alltid vilja ha mer än det här och samtidigt ingenting
Trött på att avsluta det jag aldrig valde att påbörja
Trött på att förälska sig i genomskinliga saker (så som dimma)
Trött på att ingenting är omöjligt